Citat:
Ursprungligen postat av
zajjah
Ibland undrar jag människor lider av någon form av grav utvecklingsstörning. Är det konstigt om en människor går igenom livet och känner sig avvisad och aldrig tillräcklig får nog och blir förbannad till slut? Varför ska jag behöva lida så förbannat mycket att jag vill dö år in och år ut och aldrig få utrycka ilska eller frustration över det? Är det så jävlar obegripligt? Jag gör fan mitt bästa hela tiden för att det ska bli bra. Men det blir det ju aldrig. Det är ju alltid något alvarligt fel som gör det omöjligt. Givetvis lackar jag ur på det tillslut. Vem fan tror människor att jag? Någon jävlar superhjälte som kan ta att han aldrig är bra nog i all jävlar oöndilighet?
Nej såhär känner jag. Om jag aldrig duger som människa då gör fan inte du det heller. Sug min kuk rent ut sagt.
Nej altså jag orkar ju inte mer. Jag skiter verkligen i allt. Jag skiter i allt vad ta hand om mig själv och livet innebär. Jag duschade förra måndagen jag borstar aldrig tänderna jag städar aldrig. Jag skiter i allt sånt där. Sen ska jag jobba. Men dra åt helvete. För vadå? Socialbidrag? Men sug min kuk bara. Så jag sket i att öht gå dit i fredags. Hörde inte av mig eller något alls. Bara sket i det fullständigt.
Idag förväntas jag laga mat åt hela jävlar boendet. Men dra åt helvete. Hur fan ska jag palla göra det har dem tänkt sig? Nej jag ska iväg till systemet NU. Dricka mig full sen kan jag väll laga deras jävlar mat.
tänk på de som får din mat , där gör du en god gärning i alla fall
och du vet att alkohol bara är skit