Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Jag tycker om och bryr mig om andra, det är min stora last. Ofta händer det att folk jag hyst respekt för, vänder mig ryggen och pratar skit om mig. Det är för jävligt, men jag är å andra sidan rätt van. Allt har ju två sidor, trots allt. Men idag vände en person jag inte ville skulle hata mig plötsligt ryggen. Jag orkar inte, jag orkar inte....

Det finns fler människor. Det är bra att veta. Miljarder. Det viktigaste är att du tycker om dig själv.

sådana perssoner ska du aldrig ha nått att göra med de är falska !!!

Klokt sagt. Tack. 🌷


Sant. Man får dock alltid reda på det för sent.

Kram på er båda.

Blev tvingad dit, minns inte riktigt varför eller de berättade aldrig varför, man skulle gissa det, var väl något ”andra hade varit oroliga för dig” så någon hade typ ringt dit o sagt att det var fel på mig och då låste de in mig utan förklaring o blev tvingad att ta konstiga mediciner, började tänka att de var robotar, sen hade de ju en anledning (att jag trodde de var robotar)

Du får helt enkelt åka hem till dem och tvinga i dem mediciner. Haha. Har tänkt tanken många gånger. Låsa in dem i en liten bunker ute i skogen och tvinga i dem massa knasiga mediciner osv. Haha. Jag ska ju lätt skaffa mig en bunker.

ja det lär du nog få göra med den selfisen

Låter bra! Var en kille på avdelningen som sa samma sak att vi borde prova göra tvärtom. Sen får man fråga dem varje dag hur de mår, alla mår ju bättre av att vara inlåsta, och de ska inte få veta vilka mediciner de får eller varför de är där, men försöka övertyga dem om att det behövs.

Ja men människor är inget att bry sig om. Inte änns djur. Har ju ingen lust att leka sugar daddy åt en hund direkt. Som jag tänkt ibland. Seriöst. Hur värdelösa är inte husdjur? Man tar hand om dem och lägger sina pengar och tid för att få lite uppmärksamhet ibland? Haha nej vad fan.

Nej verkligen inte. Sen ska man titta på dem som ett creep hela natten med. Det är viktigt.

Hahaha ja det behövs.

Folk säger till mig: "Du behöver inte berätta för någon", men jag VILL ju berätta. Jag vill berätta allt, precis allt. Vill få det ur mig. Sluta skämmas för det. Låta det vara en del av mig.

Men var ska jag börja? "Hej Flashback. Jag har cykloid psykos. Ni får gärna ställa frågor."

Eller ska jag börja i lägenheten där han höll fast mig i sängen för att jag inte hade sovit på flera dygn. Jag bet honom för att komma loss. Låste in mig i badrummet där jag gjorde "konst" av plastringarna till duschdraperiet. Han fotade saker jag gjort och visade läkarna som inte trodde på att jag var sjuk.

Eller ska jag börja på avdelningen, där jag vandrade fram och tillbaka i korridorerna och pratade för mig själv. De låste in mig på rummet för att jag "störde de andra patienterna". Jag bankade i väggarna och skrek, rev upp madrassen och blev nästan påtvingad tvångströja.

Eller ska jag börja med allt det som hände inuti. Andarna, energierna, utomjordingarna. Hjärnan som vibrerade av nyfunnen kunskap och insikt. Konstnären och skådespelaren som tog över min kropp och talade genom mig.

Jag vill så gärna berätta allt, men jag vet inte om jag kan.