Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Egen erfarenhet. Jag upplever det som att jag vill slippa mig själv och jag ser det vart jag än tittar. Det blir aldrig bra. Man måste lära sig att tycka om sig själv så man ser det istället. Det går inte annars. Det blir bara ett lidande att öht existera. Men det går att lära sig det. Aldrig försent för det. Jag tror inte det iallafall.

Jag ville ju dö hela tiden och i väldigt många år levde jag totalt isolerad. För jag har fått lära mig från när jag var liten att jag är inte värd någonting. Jag vet inte hur många gånger jag försökt ta livet av mig. Men det måste få ett slut. Så jag har börjat träffa en terapeut och ska få hjälp med det.

Jag ska försöka.

Lycka till med terapin!

Undrar om det är någon som uppriktig tycker om mig. Det känns mest som om personer vill konsumera mig. Män typ. Lite ångest idag. PTSD-ångesten har återvänt. Fruktansvärda traumadrömmar. Jag lever nog inte så länge till dessvärre. Klarar inte av att leva med det förflutna. Jag behöver pillz för det.

Det är en tidsfråga innan jag sitter på psyket igen. Det är så tråkigt där. Ett rum, en toa med dusch utan något draperi att hänga sig i och en jävla korridor. Knepig personal. Maten är god åtminstone. Är inte så mycket för den här mobilanvändande psykpersonalen som mest sitter och spelar spel eller sitter vid datorerna och uppdaterar sina sociala medier. Livet suger. Att killen vågar stanna. Tänk om han visste vilket nervvrak jag egentligen är. Känner mig som en bedragare.

Känner lite samma sak.
Innan jag gick till psykiatrin tränade jag mkt, gladare, hade snygg kropp pga att jag tränat så mkt.
Sen blev i tryckt medicin som gjorde att jag inte kunde tänka och bara åt. Blev deprimerad av att bli tvingad att gå dit varje vecka. Det var hemskt faktiskt. Få höra förnedrande saker från deras personaler och massa skit om hur jag är, saker som inte är sant, förolämpar mig, och efter flera år har jag inte den kroppen som jag tränade så mkt för att få, tyvärr man har inte kontroll i livet det bara blir något hemskt. 😐 Men är motiverad nu att slippa helvetet. Tråkigt att höra att du fortfarande mår som förut med sömnen och ångest.

Man kan ju inte ut trycka hur man känner långt in liksom jag hatar detta, men ibland man känner det

Får man fråga vad som fick dig att söka hjälp hos psykiatri från första början? Du beskriver ditt "tidigare" liv i ja relativt icke-deprimerande i ord som snygg kropp, tränade mycket, gladare...

Så vad fick dig att söka vård?

den tredje oktober så är allt over , känns rätt befriande och och känner mej lugn i sinnet

nu kan ingen stoppa mej

när jag får min eviga vila , jag förbereder allt klart till den tredje

fira jul utan mej , fira , för det kan vara din alra sista

Ja precis. Vet du den bästa julen jag minns. Var den bästa för att jag låg utslagen på golvet på morfin.

jag tänker nog ta lite starkare grejer

Nej, du ska inte hänga dig. Haha. Ge dig. Jag vet inte. Du kanske har rätt? Jag känner ju inte dig speciellt väl.
Nej, jag tror du skulle behöva gå någon form av terapi för det där. Det är ju du som säger att du inte duger till annat än sex. Det kommer ju spegla sig överallt sen. För då tror ju omgivningen det med.