Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Jag kämpar för att ta reda på vem jag är. Min narc-morsa knöt mig till sig skithårt samtidigt som jag bara fick höra hur dålig ful och fel jag var. Se på mig nu.... Jag har förlorat allt. Så man kan nog säga att hon lyckades med att förgöra mig.

Storebror sålde mig. Fan vad livet har varit ensamt. Att jag ens lever är konstigt. Just sayin.

Jag är också förvånad över att jag lever ibland.
Efter operationen så var det som att jag insåg hur mycket människor hade förråt mig.
Nu har jag en stark känsla av att min hyresvärd och granne också är narcisister.
Det gör mig orolig för jag fruktar att det är min hjärna som spelar triks.
Killen jag skulle möta efter hjärnoperationen sa jag upp kontakten med för att jag trodde att han var en narcisist.
Det är för mycket för mig att palla av.
Jag hoppas att jag bara har haft otur som hamnat i kontakt med dessa människor. Att jag helt enkelt blivit utsatt för dem för att de ser mig som ett lätt offer.

Ja jag har varit och jobbat på flera secondhand-butiker redan, kanske ska prova det igen om jag inte får det där sommarjobbet jag sökt. Älskar att fynda kläder där också.

Nu ikväll känns det sådär hopplöst igen. Ska försöka sova om en stund.

Tack. Skönt att höra någon förstå en del av det jag beskriver. Jag har väl alltid varit lite rund av mig, men jag äter också mediciner som får mig att gå upp i vikt, blir ju inte bättre då direkt. Får även ökad aptit av en av mina tabletter.

Idag har jag mått bättre, jag känner mig fortfarande lite nere och haft lite destruktiva tankar, men jag är tacksam att idag varit en bättre dag

Är så irriterad/arg på mkn psykolog.
Hon säger ofta ”du har sagt xxzzzzzzz” (något jag inte har sagt). för att manipulera mig att tänka annorlunda eller varför?
Hon glömmer vad vi har pratat om
Hon kommer med efterblivna råd om hur jag ska tänka, tex tänka att medicin är bra
Hon lyssnar bara och bryr sig inte om man mår dåligt
Hon är ful (onödigt att irritera sig på men men)
Men så blir det om man måste träffa någon varje vecka som man inte gillar
Men det är bara att stå ut med skiten
Efter jag blev tvingad att skära sönder mig och hånad har jag bara mått dåligt
Är inte den personen som jag egentligen är
Jag är egentligen en idiot som gör saker bra o klagar på andra. Stör mig på människor som är som jag nu som slösar bort sina liv på att inte göra något och skyller på andra.
Mennjag har blivit någon som inte kan känna glädje och inte lyckas med nåt i livet. Önskar andra kunde förstå mig vad jag varit med om istället för att tänka bara att jag är sjuk i huvudet eller lat. Men det är så konstig sak att berätta.
Blir så irriterad
När de säger jag har självskadebeteende
Jag orkar inte ens bry mig eller säga emot
Allt blir bara fel som vården gör
Skulle klarat mig bättre själv hemma tror jag
Ändå ses det jag som den som har problem när det är jag som hatar lata människor som lever på andra
Alla vet vad de ska tycka om en men ingen vet något eller känner en. Varför man är så. Sen bryr sig ingen ändå för alla är bara intresserade av sex ändå.

Det är en konstig känsla när jag förstår att mina föräldrar aldrig förstått mig och tyckt om mig för den jag är.
Jag är normalt en glad person men som gillar att prata om känslor. Familjen tyckte att jag har en personlighet som måste medicineras bort.
Sömntabletter, antidepressiva, neuroleptika... vad som helst bara jag inte pratar så mkt.

Tyckte att jag hade svårt att somna, tog en timme ibland pga att jag druckit kaffe. Det måste medicineras bort. För sånt får man inte prata om... Jag var svag och ensam och gick med på detta.

Behövde en kram bara, hade ramlat ihop. Men då började min familj att trycka ned mig i botten.

Och jag är ändå vuxen, hur kunde det bli såhär. Jag behövde omtanke och blev istället nedtryckt. Har haft väldigt svårt för att vara ensam och när det tog slut med mitt ex så försvann mitt stöd i livet.

Min familj är inte heller glad att jag är utan mediciner.
De vill att jag ska jobba på samhall och inte utbilda mig. Hatar dem ibland, blir så irriterad, min mamma har förolämpat mig och hatat mig under min barndom men jag har varit stor nog att förlåta det. Men hon är densamma hatar mig lite fortfarande fast hon inte visar det så mkt.
I psykvården så klagade de på att jag var arg på henne. Men jag var inte arg ville bara slippa en elak person. De tyckte väl att alla hatar sina barn helt normalt. Sorgligt att det är så normalt att hata sina egna barn som man borde älska.

Hemskt, du har inte funderat på bryta kontakten? Inte för att jag vill uppmuntra dig att göra ngt som du inte vill.
Jag har fått mkt stöd av andra tidigare, t ex pojkvän och det har inte mina föräldrar förstått. De har trott att jag alltid mår bra, men det är ju inte sant. Livet går upp och ned. Man gråter och kramas lite och sedan går man vidare.

Jo gjort det innan. Men nu vill jag inte det när jag har två systrar 5 o 7 år som jag tycker om och bryr mig om. Men jag försöker göra så vi inte träffas så ofta, kanske en gång i månaden. Tror det är bra att ha lite kontakt ändå.

Min familj har också förstört mycket för mig, fast på ett annat sätt. Jag var ändå vuxen när dem lyckades förstöra mitt liv helt.

Tråkiga historia du beskriver . Hoppas du ändå på ngt sätt kan hitta en väg som tar dig framåt.

Ok förstår, ja det är nog då lagom att ses en gång i månaden.
Man ska nog inte ha för mkt kontakt med sina föräldrar.

Tack för era svar. <3