Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Jag saknar bekymmerslösheten. Jag saknar stresslösheten. Jag saknar lättjan. Jag saknar en god natts sömn. Jag saknar idealismen jag en gång hade. Jag saknar ambitionerna jag en gång hade. Jag saknar min saliga okunnighet. När jag inte visste lika mycket om hur sjuk världen och människor i allmänhet är ännu. Jag saknar de långa somrarna som spenderades nästan helt utomhus. Jag saknar äventyret livet en gång kändes som.

Det finns mycket annat jag inte saknar och absolut inte vill tillbaka till eller minnas också. Men jag saknar ändå snorungen jag en gång var. Innan jag blev ett sönderstressat schizo med psoriasis över halva kroppen.

Ibland är det upp. Ibland är det ner. Och ibland vill man gå till psykmottagningen med automatvapen.

Kan det gå utför snabbt snart.

Lätta på trycket är en bra titel. Jag är själv där, där vägen börjar ta slut. Jag är inte ledsen för det, bara jobbigt hur man skall göra. Livet tar slut för alla, fattig eller rik. Lycklig eller olycklig.

En del som jag vill bara skynda på det. Min kropp och psyke är tokkört. Har aldrig använt droger eller liknande, haft rätt okej liv och är rätt nöjd med det. Men vill helt enkelt inte längre. Enkelt. Kan inte skylla på något eller någon heller, bara få vara och komma till sista hållplatsen.

Behöver bara nämna att det var vackert skrivet och känner likadant.

Fan måste alltid hålla på med nåt jävla projekt
Hur blir man bättre på gi-tid och prokrastinera?

(göra inget tid)

Vi kan byta för jag är expert på att låta tiden gå och skjuta upp allt.

Jag vet inte vad jag gör här, det är bara tidsfördriv.

Det är bara att ta nya tag och sluta bete sig hjärndött,

Vet inte vad jag gör här förutom att jag känner mig extremt ensam, märker att jag konstant måste lura mig själv för att inte deppa ihop för mycket, intala mig själv att jag inte är en sån värdelös människa, att det är världen det är fel på ,inte mig, men så är det såklart inte, däremot måste jag intala mig själv det för att inte hoppa framför tåget. Känns som att jag just nu lever på lånad tid, ett helt liv bestående av spelmissbruk, drogmissbruk, alkoholmissbruk. Ingen är kvar i mitt liv, bara jag. Snart försvinner sista livlinan, sen är det jag kvar, bara jag.

Ibland när jag går och lägger mig så hoppas jag bara att jag inte vaknar upp, att jag får gå vidare, jag är för feg och ryggradslös för att avsluta det själv.

Det blev mycket "jag" i den här texten, som vanligt så är jag ett narcisstiskt svin, nåja, förhoppningsvis är det över snart.

Jag kan inte ens gå och handla längre, orkar inte utsätta mig för ”vårdens” psykiska och fysiska misshandel. Det finns inget kvar att göra. Det är över. Jävligt udda känsla.

Jag är likadan min vän, köp ett par hörlurar och gå och lyssna på musik när du måste göra dina ärenden, det är det enda som funkar för mig, stänga ute världen och fokusera på musiken jag lyssnar på.

Jag har blivit avtrubbad inför tanken att ta livet av mig, och kan nästan se det som ett rent rationellt val. Jag har inga vänner, har otroligt mkt problem och svårigheter i livet, förstört så mkt, har i princip inget att leva för. Har bestämt metod och datum. Tyvärr måste fet bli så