Tråden om
Sara Heikkinen Breitholtz gav mig en flashback. Och på tal om sanningar så kan jag dela med mig av ett fragment av Thomas sanning.
Thomas kom in i min bekantskap i slutet av 80-talet, men vi blev aldrig nära vänner (ingen önskan heller). Han bodde då i Jönköping men tillbringade helgerna väldigt ofta i Göteborg. Någongång i början av 90-talet flyttade han till götet.
Enligt mig hade han ett arrogant sätt med en kylig distans. Hans fräckhet och hans hånflin, vilket var hans signum och passade bra till hans uppenbarelse, dvs lång och fyllig. Han skrattade ofta gott åt andra.
På en fest råkade han nämna att han hade blivit av med körkortet. När jag pressade honom om orsak visade det sig att han hade suttit av en månad (på Tidaholm har jag för mig) för fyllkörning. Körkortet hade dragits in under ett år samt att hans startade utbildning för privatflygarcertifikat stoppats av Transportstyrelsen.
Jag blev inte förvånad alls. Hade Thomas bott kvar i Småland är jag övertygad om att han antingen kört ihjäl någon eller supit ihjäl sig. Jag tror att hans syskon var ett stöd och “räddade” honom då. Så ser man det positivt fick han 30 år till att leva.
Det ligger något i det Annika uttrycker om Thomas “psykiska ohälsa”, men jag skulle istället beskriva det som att han var psykisk labil. Hans hånflin kanske var en osäkerhet hos honom. Den kanske var tänk att visa omtanke och sympati, men det blev omvänt. Hans ansiktsmuskulatur gav ett bemötande som visade ett annat uttryck. Så det blev som det blev, arrogans.