Golftråden! Golf och allt som hör där till!

Jag hade själv satt som huvudmål att spela kvalet att förra året, eller snarare att känna att jag hade något att göra där. Sen insåg jag att det var väl inget bra mål egentligen, det handlar snarare bara om att gitta ner sig till 2 i HCP och vara sugen på att betala en ganska ordentlig startavgift.

I år kommer jag nog snarare att fokusera på att ha en viss snittscore som mål. Samt även hålla koll på statistiken bättre och träna utifrån det. Men som många nämnt tidigare så är det <115m som är intressant. Även att sätta drivern i spel är något jag inte är speciellt bra på (långt och snett ).

Kan rekommendera Golfshot GPS appen för alla flashbackgolfare, riktigt bra verktyg och även riktigt roligt att blicka tillbaka på golfrundor från säsongen.

Mål 2014

-Singelhandikapp
-Spela minst 10 tävlingar
-En runda under 80
-Ta 5 lektioner hos pron

Vad spelar farsan på för nivå?

Han är så mycket medelgolfare man kan bli ungefär med sina 14,7 i handicap! Eftersom att jag inte har några som helst erfarenheter av avståndsmätare så vet jag inte vilka kriterier man ska gå efter, vad ska man tänka på? Den ska ju gärna vara lätthanterlig.

Då säger jag GPS alla gånger i veckan - 100 gånger smidigare för en medelgolfare som aldrig behöver veta de exakta måtten till en viss pinne. Köp en lite mer avancerad modell så har du möjlighet att göra det mesta jävligt bra ändå.

Har spelat med en del medelgolfare som har haft GPS-klockor, typ Garmin S3 eller S4. Dessa fungerar faktiskt riktigt bra, skiljer inte många meter jämfört med min V2. Som du säger, för medelgolfaren handlar det väl mest om att veta måttet till mitten på green.

De moderna är riktigt bra - för en bra peng. Samt en riktig tidssparare och något som inte får en medelgolfare att se ut som en prestigefylld egocentriskt människa som tror de är Tiger Woods

Tänkte i all min enkelhet nu när jag är jetlaggad och glad beskriva trippen jag gjorde under juldagen 2013 till TPC Sawgrass då jag förstått att det kan vara intressant. Jag ska försöka få med så mycket information jag bara kan komma att tänka mig för att göra det så användbart som möjligt.

Jag var i Florida med familjen över jul och nyår - 21/12/13 till 3/12/14 inte som ren golfresa utan snarare med golfen som bonus. För mig och min käre far var däremot besöket på TPC Sawgrass lite av ett klimax som ni kanske förstår.

Bokning; Skedde genom Mariott Sawgrass Golf Resort och deras hemsida. Som jag kanske redan nämnt går det endast att få greenfee etc ihop med boendet för oss utan kontakter. Det stora problemet var egentligen bara att även om vi bokat boende samt meddelat vilken dag vi vill spela flera månader i förväg så var vi tvungna att boka starttid själva. Något som höll på att resultera i en miss, så tänk på det när ni själva bokar. Detta går också endast att göra via telefon.

Pris; För boende samt greenfee betalade vi 320 dollar per person, då naturligtvis del i dubbelrum. Observera dock att vi var där under december månad vilket ses som absoluta offseason och priserna är som lägst vad jag kunnat förstå. I detta ingick alltså boende, greenfee, golfbilshyra samt rangebollar och fri tillgång till praktiskt taget allting på klubbområdet. Vad som inte var inkluderat är kostnaden för "forecaddien" som man tvingas ha i varje fyrboll. 20 dollar per spelare i dricks är minimum, vi betalade 30 var. Utöver det är även mat och dryck dyrare än vanligt från både food karten och halfway house, men det är ju sånt man räknar med.

Klubb/Bana; TPC Sawgrass är väl en av de mest välkända golfklubbarna i golfkretsar idag strax bakom de allra största som Old Course, Augusta och Pebble Beach. Det 17:e signaturhålet tror jag nästan alla som är lite insatta i proffsgolfen vet vad det är för något. TPC Sawgrass är ju dessutom hemvisten för PGA Touren och där finns bland annat Headquarters för detsamma. Årligen spelas The Players Championship första helgen i maj här och ses väl (?) än idag som herrarnas "femte major".

Banan har ett par år på nacken men med gott om utrymme inser man fort att det går att göra en jävla best av den bara de vill.Träningsområden för långt och kort spel omfamnar tillsammans med banan 18 hål det stora klubbhuset som är centrum för anläggningen. Banan är en rakt upp och ner tävlingsbana, efter att ha spelat ett par sådana så kan jag säga att det är ett eget tema i sig och går egentligen inte att jämföra med annat. Banan är "Man made" som jag kallar det och alla kullar och annat har en mening, upplevelsen när man är där är grym. Med norra Floridas träskmarker vid dörren är naturen runt omkring ändå häftig. Det finns samtidigt inga boenden eller annat som stör naturupplevelsen när du spelar.

Min upplevelse; Året 2013 blev ett grymt golfår utomlands för egen del. Old Course i maj och avsluta allt spel med TPC Sawgrass i december. Vi hade bokat denna resa sen länge men tyvärr är ju golf i december lite jobbigt för oss svenskar. Jag lyckades samla på mig ett par timmar inomhusträning innan det bar av mot Florida efter att inte rört klubborna på två månader. Jämfört med de 10 dagars träningsläger en annan hade innan jag åkte till Skottland i våras. Dessutom hade vi ett par träningsbesök på några andra banor i Florida innan vi spelade på TPC, men rundan där skulle bli vår första riktiga spelrunda på närmare 3 månader.

Redan när man åker dit börjar nervositeten för en annan. Banan ligger lite off men vägen dit är kantad av några av de största strandvillor man kan tänka sig. När vi väl svänger in mot TPC Sawgrass möts man av en port med vakt stationerad utanför. Hade vi inte haft starttid hade vi inte kommit längre. Precis utanför ligger vårt boende, ett stort Marriot hotell med väldigt hög standard (men vem bryr sig om det). Vi rullar förbi PGA Tour HQ och upp på vägen mot det enorma klubbhuset. Vägen är kantad med bilder på vinnarna av The Players Championship och naturligtvis är en av de sista vår egen Henrik Stenson.

Vi dumpar bagarna på bag drop och parkera bilen. Som sagt är det offseason vilket jag (tror) märks. Vi är absolut inte ensamma men inte heller fullt då vi dyker upp vid 9 tiden. In i deras enorma klubbhus bär det av, in i en stor shop som har kläder från de flesta tillverkare men samtliga naturligtvis med TPC Sawgrass logga på. Där inne går även att finna bucklan för The Players Championship samt uppsättningen klubbor Tiger hade när han vann 2013. Men även, något häftigare, bucklan för Fed-Ex Cup med Henrik Stensons namn på. En bra start med andra ord.

Vidare i det stora fullt julpyntade klubbhuset fanns mängder med memorabilia från klubbens dagar, stora målningar, häftiga bilder av gamla proffs, allt och lite till man kan tänka sig. Bäst var ändå den samling klubbor där alla som vunnit The Player Championship lämnat en klubba ur bagen. Efter att ha checkat in i shopen blir vi tilldelade en bil, de berättar hur det går till, vart vi värmer upp samt hur det funkar med caddien. Vi slänger oss i bilen för att ta oss ner till rangen bara nedanför backen. Gräsrange naturligtvis med hur mycket plats som helst för spelare, vi var väl 8 stycken som mest så ingen trängsel.

Gångavstånd till övningsgreenerna av olika slag men naturligtvis bilvägar över allt också. Träningsområdena och rangen låg cirka 500 meter ifrån första tee för att inte störa och för att se till att alla höll tiderna kom forecaddien ut och presenterade sig och berättade om när det var dags etc. En annan hade inget ansvar alls. Efter 60 minuters uppvärmning med alla slag stod vi till slut på första tee på TPC Sawgrass. Lite av en dröm som gick i uppfyllelse kan jag lova! Solen lös tyvärr med sin frånvaro, cirka 16 grader med ordentlig blåst under hela dagen. Inte så att det var kallt men det krävdes långbrallor och vindjacka hela dagen.

Eftersom vi var två blev vi naturligtvis ihopparade med andra spelare, vi fick ett äldre amerikansk väldigt rikt par. Total finns det 5 tees på banan, tyvärr (kanske) var tournament avstängda och jag fick istället ställa mig på svart. Där mätta banan totalt strax över 7000 yards över 18 hål. Kändes ganska lagom när jag ställde mig på första tee. Redan på puttinggreen innan hade jag börjat känna nervositeten öka i kroppen. Jag har inte spelat allt för mycket tävlingar de senare åren men tycker detta var värre än vad jag upplevde under min tävlingskarriär. Detta var press som kom inifrån samtidigt som man visste att man praktiskt taget knallade runt på helig mark. Att ha caddie hjälpte inte heller. Så när jag stod på första tee så skakde jag nästintill och bunkrarna samt vattenhindret växte sig allt större.

Jag kom iväg där och hade sen 17 underbara golfhål till framför mig. Jag ska spara er på detaljerna men som sagt, mästerskapsbanor är en egen nivå för sig själva. Långa prickskyttebanor kan de nog kallas med riktigt svåra greenområden. Jag visste att jag var tvungen att spela konstant bra för att göra par och att en hel del bogeys skulle trilla i. Tyvärr var det dessutom en väldigt vild dag med drivern som jag ändå behövde på förvånansvärt många hål så vi kan väl säga att scoren tickade på ganska fort uppför. Jag kände helt klart flera gånger av att förberedelserna tyvärr var lite sämre än de borde ha varit. Lite för många dåliga fulla slag helt enkelt, duffade järnslag, pulade wedgar eller spridna drives.

Efter kämpiga första 9 kom jag in på 46 efter bland annat en 8 samt en 7 på två någorlunda lätta par fyror (och några rent ut sagt idiotiska misstag när jag tänker tillbaks på det). Men roligt hade jag. Ut på sista nio som jag skulle kalla lite kortare men lite mer prickskytte samtidigt, när jag äntligen kunde byta ut drivern mot spoon (vilket jag borde gjort tidigare) så kunde scoren sjunka igen. Med en grym drive, enkel j5 och en 50 meters medge som bet på andra studsen kunde jag ta min birdie-oskuld på banan på hål 11. Därefter kom energin tillbaka och istället för att kämpa för paren gick spelet ihop sig bättre och även om jag petade i två dumma bogeys på 15 och 16 var jag nöjd.

Fortsättning följer...

Så kom vi då till hål 17, banans absoluta signaturhål och kanske ett av de golfhål som är mest känt världen över, ett relativt kort par 3 hål med en ö-green mitt ute i en sjö. Efter givet korttagande och annat vid green var det dags att sätta sig in i utmaningen. För mig spelade det 140yards lite drygt och vinden låg som den brukar enligt caddien, emot och lite vänster. Green blev fan bara allt mindre ju längre man stod där. En eller två extra klubbor var tanken, jag kan ju inte missa denna av alla! Vad ska killarna på Flashback säga då?!

En järn 9 blev det som jag kände mig mest bestämd med, tog ut mitt mål (flaggan stod så mitt på man bara kan tänka sig, men på bakre plattån) och slog till bollen. Vinden tog bolluslingen mer än jag hade tänkt, redan efter halva vägen kändes det kämpigt att nåöver då bollen trycktes både tillbaka och åt vänstersidan mer än tänkt, men jag klarade det. Ett par meter till godo i längd och en halvmeter till godo i sidled låg jag där på green på hål 17 på TPC Sawgrass. Jag kunde pusta ut! Lite kul var att samtliga spelare i bollen faktiskt träffade green på just detta hålet, hörde tydligen inte till vanligheterna. Jag lyckades peta i bollen på två och var hur nöjd som helst.

Efter att ha gått och tittat lite på omgivningarna och den plats (lång höger på en tunga green) där flaggan står på söndagens spel av The Players Championship inser man vilket jävla bra golfhål det är ändå. Även om jag tror att även proffsen bara spelar det 160 yards lite drygt så är det en utmaning utan dess like. Dessutom är greenen inte direkt platt utan bra mycket mer ondulerad än man kan tänka sig. Ett mycket bra golfhål faktiskt. 18 är lika bra även om det inte är lika känt, en lång par 4 som böjer sig runt en stor sjö. För en annan krävdes det en riktigt bra drive och en j5 för att nå upp, två puttar och ett par för att avsluta en grym runda, nästan med gråten i halsen. 38 löd sista nio (så lite bättre).

Upplevelsen var grym. Minst sagt. Vi lämnade in bilen och knallade runt i hela klubbhuset i nästan en timme tittandes på allting och leendes från öra till öra. Lite shoppande i shopen för en massa viktigt memorabilia och till slut fick man lämna banan för den här gången. Jag kommer garanterat tillbaka, nivån på banan och boendet för den pengen är larvigt. Du får så mycket för pengarna att du inte anar!

Saker jag kan ha glömt; Denna wall of text gjorde att jag kanske glömt ett par saker.
Starttiderna tror jag var cirka 15 minuter emellan, vilket var underbart. Vi såg aldrig någon på något håll och caddien såg till att hålla uppe tempot. Jag har flera gånger sagt att det var offseason men detta märks ej på banan skick. Tees var i mycket bra skick och greenerna var väl så bra man kan tänka sig, caddine vår uppskattade det till 11-12 på stimpen vilket ändå är lite mot vad proffsen spelar. Greenerna var dessutom väldigt hårda vilket gjorde det svårt att få stopp på bollen.

Det finns inga HCP-krav eller annat, betalar du så spelar du. Men var uppmärksamma, banan är ingen barnlek även från främre tees. Farsan min som spelar på 12 i HCP i Sverige spelade teeboxen framför mig och hade det riktigt riktigt tufft. Damen som vi hade med oss som spelade allra längst fram som troligen klarat runt 30 på en vanlig svensk parkbana slog så många slag att jag inte kund erhålla på dem för fem öre.

Caddien du får är ju väldigt varierande, våran var tillslut riktigt trevlig även om det är lite stelt nästan onaturligt i början. Hade vi kommunicerat lite bättre (mitt fel) hade jag garanterat sparat något slag till i början. Dessutom gäller det att hålla bilen på vägarna och sen gå ut till bollen vilket känns jävligt onaturligt, dessutom går då caddien mellan bollarna och ger oss längderna. Intressant situation som en annan är jävlig ovan vid.

Till sist bör nämnas att det var inte riktigt lika hemtrevligt som jag hade hoppats. Efter besöken i Skottland i våras där man möttes av stora leenden, trevliga skottar som värderar alla lika förväntade man sig att komma hit och möta samma sak. Tyvärr var det mycket mer "spänt" och prestigefyllt hos personalen som det kändes redan från det att vi kom dit. Vilket nog var enda besvikelsen på hela dagen,det och kanske vädret också.

Avslutningsvis; Som sagt, 2013 blev ett grymt golfår för en annan. TPC Sawgrass var grädden på moset lite grann och en upplevelse som knappt går att jämföra, den tar sig inte förbi Old Course egentligen men det är elakt att jämföra dessa delar. Att kunna se gamla bilder från tävlingar på bnana och känna igen sig, ännu bättre minnas hur man själv spelade är hur roligt som helst.

Jag förstår att priset kan vara lite avskräckande, men det är värt det hur många gånger som helst. Det är få golfbanor i världen som presenterar samma upplevelse som TPC Sawgrass faktiskt gör och levererar detsamma i ett så fint och perfekt paket.

Resan dit får naturligtvis 10 av 10 duffade järn 4 på fairway och jag lär garanterat komma tillbaka.

Tack för din redogörelse King!
Mycket intressant och välskrivet och kul att du haft så bra år.

Grym resumè King, och jag är faktiskt grymt imponerad att du avslutade par-par


Hur blev ni som svenskar mottagna..?

Amerikaner har ju lite annorlunda inställning till en början till utlänningar innan de inser att man kan kommunicera med dem på en bra nivå. Grabbarna bakom disken i klubbhuset var inget konstigt, men caddie och medspelare tog det en liten stund för. Sen pratas det ju massvis med tävlingsgolf naturligtvis, Stenson, och Lingmerth och Blixt bor väldigt när området och var tydligen ofta där och tränade.

Sen när amerikanerna väl vänjer sig vid oss så blir det ju istället korsförhör av det ena och andra