Citat:
Ursprungligen postat av
Pulitzer
Protesterna handlar väl mest om att studenter alltid varit radikala på olika sätt. Vad de slutit upp kring har varierat med tid, nu ligger detta med genusidentiteter och HBTQ i tiden och är ett sätt att revoltera mot "det gamla" och det konservativa.
Jag ser ingen dramatik i det. Gränserna flyttas bar fram. En gång i tiden var det kamp för att kvinnor skulle få studera på universitet, och de möttes ungefär att samma uppfattningar som du lägger fram här. Sen var de lika välkomna som män var. Nu är det kamp för att HBTQ och allt vad de kallas ska få vara i sin egen identitet och omnämnas som vad de är.
Jag tänker närmast att den akademiska postmodernismen är ett sätt att betrakta och analysera samhället. Det kallar jag snarare en diskurs. Ideologi låter så normativt, som en medveten strävan. Typiskt för postmodernismen är att avvisa alla "stora teorier" och i det även ideologierna, dvs en slags antiideologi. Snarare är det individen som bygger sina egna "föreställda världar" i dialektiskt samspel med omvärdlen. Och så vidare....
För mig framstår det väldigt diffust vart de klassiska postmodernisterna vill sträva, de konstaterar mest att så här har samhället blivit, så här kan vi analysera det. Och helst förklarar de detta på ett sätt som fullt normalbegåvade personer nästan omöjligt kan begripa.
Marxister avvisar i regel allt detta som flum och de flesta av dem skulle knappast gilla att buntas ihop med postmodernism, se t.ex Chomsky.
Kausala samband som hur postmodernismen övertagit universiteten och varför, och hur det lett till den situation Peterson anser råder i dag, och vilka specifika postmodernistika idéer han ser förverkligade.
Könet som social konstruktion har väl bl.a förankring i socialkonstruktivismen såsom lanserad av Peter Berger and Thomas Luckmann i mitten på 60-talet. De har så vitt jag vet aldrig omtalats som postmodernister.
När det gäller det konstruerade könet och queer-teorier är det sällan man stöter på postmodernister, även om en del som Focault tycks ha har sin betydelse.
Samhället över lag har blivit mer liberalt när det gäller acceptans och respekt för de här sexuella minoriteterna. Inte ens Jordan Peterson verkar ha något emot dem bara han slipper tvingas använda deras korrekta benämning.
Jag har läst rätt många av dina inlägg och tror att du hakat upp dig på just terminologin, att han pratar om postmodernism samtidigt som han inte avser vad du anser vara ren postmodernism. Och du har rätt så till vida att det han (och många med honom) kritiserar inte enbart kan hänföras till postmodernismen - och att postmodernism är mer (och i sin rena form delvis något mer) än det Peterson pratar om.
När Peterson pratat om ”the postmodern types” ska det nog inte förstås ur ett autistiskt perspektiv som om han enbart pratade om 100% ren postmodernism. Han är, om man orkar sätta sig in i hans resonemang, i grunden kritisk mot den rörelse som har sitt ursprung i universitetsvärlden och vars
huvudinfluenser är postmodernism och marxism. De som å ena sidan anser att det inte finns någon objektiv verklighet, att mer eller mindre all mänsklig interaktion, i synnerhet språk, är en kamp om makt/förtryck (postmodernistiska tankegångar) och som samtidigt ser samhället som en kamp mellan grupper (marcistiska tankegångar). Intersektionalitet, där det är ett axiom att samhället är ordnat så att män är överordnade kvinnor, att vita är överordnade svarta osv.
Det är inte i första hand en ”ren” filosofisk postmodernism Peterson kritiserar, även om han såvitt jag förstår det menar att det vi nu ser i väldigt stor utsträckning är en konsekvens av synen på sanning som ett relativt begrepp (vilket jag nog tycker att postmodernismen kan beskyllas för). Peterson har själv, vid upprepade tillfällen, slagit fast att det i strikt mening är tekniskt omöjligt att samtidigt vara postmodernist och marxist, eftersom marxisten förutsätter att han/hon för en objektivt sann kamp medan postmodernisten ser sanning som något relativt. Det är just detta, den oheliga alliansen mellan marxism och postmodernism som han främst kritiserar, även om jag också tror att han menar att det var oundvikligt att postmodernismen skulle göra samhället sårbart för den här typen av attacker. Det han menar med ”the postmodern types” är de som ser världen som en maktkamp mellan grupper och som applicerar postmodernistiska resonemang så snart de konfronteras med något de inte gillar eller något som de upplever ger fördelar åt en priviligerad grupp. ”Vi har den objektivt sanna världsbilden, er sanning är relativ”, på ett ungefär.
Ett (måhända inte helt perfekt) exempel:
Intersektionalitet är svårt/omöjligt att motbevisa eftersom det är ett abstrakt resonemang som grundar sig på axiom. Det finns inga objektiva kriterier för när kvinnor ska kunna anses ha gått om män och då bör anses vara det överordnade könet (i fallet kön finns inte ens objektiva kriterier för vem som tillhör villet kön längre då allt, även något så grundläggande som kön, ska ses som sociala konstruktioner). Är det när antalet kvinnor i riksdagen överstiger 50%? När kvinnor som grupp tjänar mer än män? Eller finns det något annat kriterie? Såvitt jag kan avgöra finns det inget svar på den frågan. Män är överordnade kvinnor, så är det bara. I USA tjänar asiater mer och lyckas bättre i skolan än vita. Ändå pratar ingen om ”asian privilige”. Varför inte? Olika måttstockar appliceras till synes godtyckligt på olika grupper och ändå ska det anses vara en absolut sanning att vissa grupper är priviligierade och andra inte. Att använda fel pronomen, eller ta fel på vilket kön en person
anser sig ha ses som en aggressionshandling. Även om det är ett objektivt korrekt pronomen som används (om t ex en biologisk man kallas för ”han” men föredrar något annat). Här finns en blandning av postmoderna och marxistiska tankegångar, där sanning och verklighet å ena sidan är relativ, samtidigt som inga andra alternativa tolkningar än den egna anses vara ok. Det är ett sätt att transformera något man inte kan bevisa som sant till en sanning - och ett sätt att vifta bort kritik som något relativt. Man kanske hellre skulle kalla det ”selektiv postmodernism”, då det i grunden är postmodernism som ett verktyg att föra fram marxistiskt influerade idéer, och som en metod att slippa konfronteras med svagheterna i sina egna resonemang.
Så, long story short: Ja, du har rätt i att postmodernism är mer än vad Peterson kritiserar - och hans kritik riktar sig inte alltid direkt mot just postmodernismen som filosofi. Men jag tycker att du missar skogen för alla träd när du snöar in på terminologin i stället för att lyssna på vad han faktiskt säger. I stället för att förklara vad varför du anser honom ha fel nöjer du dig med att fokusera på en teknikalitet; att han använder ett begrepp på ett sätt du anser vara felaktigt, eller åtminstone förenklat.