24 år gammal okysst oskuld

Du är över 18 och du är svensk medborgare. Du får göra vad fan du vill med dina pengar! Dina föräldrar har säkert återigen gjort det här av välvilja, men det de gör är för fan olagligt! I Sverige får man nämligen inte påtvinga myndiga personer sin vilja, hur jävla väl man än vill dem! Dessutom har strategin uppenbarligen inte lyckats, vilket framgår av din respons på frågorna tidigare i tråden om vardagsutgifter.

Att "lära sig pengars värde" betyder alltså inte att lära sig att en tjuga är värd tjugo kronor och att två femkronor är lika mycket värda som en tiokrona. Att "lära sig pengars värde" betyder att man har fått koll på vad saker kostar - inte minst sånt som utgör vardagsutgifter - och att man utnyttjar denna information för att balansera intäkter och utgifter.


Ja, varför inte?


Trams! Det är klart att du kan! När man åker tåg åker man i en vagn på räls mellan stationer. När man åker tunnelbana åker man i en vagn på räls mellan stationer. Tunnelbanetågen är nämligen tåg. Det hörs på namnet. Tunnelbanan i Stockholm har dessutom normal spårvidd. Den enda tekniska skillnaden är att tåg matas med 15 kV lågfrekvent växelspänning medan tunnelbanan matas med 650 V likspänning, men det är ingenting man märker som passagerare.

Men om du nu har sällskap av din kontaktperson första gången du åker till Stockholm så kan ni ju passa på att avdramatisera tunnelbanan också. Förslagsvis har ni T-Centralen som utgångspunkt och säg Hötorget som destination. Det är en resa som tar 30 sekunder och att promenera tillbaks till utgångspunkten tar två minuter. Passa samtidigt på att beundra Milles Orfeus vid Konserthuset. Undvik Klara Norra.


Nej, det är inte någon skillnad. Ingen annan än du bestämmer över vad du gör med dina pengar. Du är myndig, vilket innebär att du har rättigheter. Den som kränker dina rättigheter begår ett brott. Vare sig om dina föräldrar fattar besluten i union eller ej. Det är inte så konstigt att du inte har utvecklat något ansvarstagande eftersom din närmaste omgivning har berövat dig möjligheterna att göra det!


Visst, det är ju bara en pytteliten cool detalj. I den där framtiden som plötsligt bara uppstår.

Största problemet verkar vara din passivitet. Allting ska du lära dig SEN.

Inget kommer någonsin att trilla in i din famn. En tjej kommer inte dyka upp och plinga på din dörr ur tomma intet.

Börja göra saker NU. Vad hindrar dig från att gå och handla och laga mat hemma? Skulle tvärtom säga att många saker är enklare nu.

Jag har inte läst allt i den här tråden men om TS inte kan handla själv så hur ska han då klara av att bo själv? Det är ju liksom standard saker som man lär sig att göra i tidig ålder. Känns som TS kommer med ursäkter för att inte göra enkla praktiska saker.

Först och främst så måste du förstå att det är helt omöjligt för habiliteringen/psykiatrin att göra en rättvis bedömning utifrån ett så magert informationsunderlag som du gav. Om du utelämnar såpass viktiga detaljer om ditt mående som du gjort, så är risken väldigt stor, ja, att du inte remitteras vidare.

Jag tycker att du ska be om ett nytt möte - ett möte där du inte har med din mamma. Detta av tre viktiga skäl:

1. Med henne i rummet så censurerar du dig själv och utelämnar (medvetet eller omedvetet - det spelar ingen roll) viktig information kring ditt mående. När du sitter i möte med habiliteringen/psykiatrin så ska du känna att du kan prata helt fritt, utan att behöva ha i åtanke att din mamma sitter bredvid och hör allt. Nu utelämnade du t ex dina självmordstankar under det här mötet, vilket var det absolut viktigaste av allt att ta upp.

2. Din mamma ska inte vara ditt språkrör. Du intar samma passiva roll under dina möten med habiliteringen som du gör inom alla andra områden i livet när din mamma är inblandad. Det leder till att samtal förs över ditt huvud och att du blir förminskad och behandlad som smått förståndshandikappad. Habiliteringens bild av dig verkar se ut därefter, av det du hittills berättat. Hela farsen kring dina turer inom Daglig verksamhet är ett perfekt exempel. Vad har dom sex åren mynnat ut i? Absolut ingenting. Nu däremot när du själv börjat föra din talan och ta för dig i livet så är du ute och söker jobb och ska börja plugga på universitetet i vår. Det efter några få månaders uppmuntrande kommentarer på ett nätforum!

Du blir även alldeles för bekväm av dig när hon är med. Det är hon som lyssnar och hon som för anteckningar under mötena. Det gör att du inte lyssnar ordentligt och sällan själv minns vad som diskuterats. Och eftersom du vet att hon ändå sköter allt åt dig så rullar det på så, år efter år.

3. Även om det kan vara bra att ha med sig en stödperson på vissa möten så bör inte den personen vara din mamma i framtiden. Hon har en helt sjuklig makt över ditt liv. Det är en riktigt osund symbios som måste brytas om du ska ha någon chans att bli en autonom, självständig individ här i livet. När du fått en boendestödjare tilldelad så är det en utmärkt person att ta med. Eller din kontaktperson. Kanske någon av dina kusiner? Men snälla; för din egen skull: inte morsan - du måste klippa navelsträngen!


Det där hänger visserligen delvis ihop, men ja, jag syftar på båda delarna. Den rent allmänna ilskan du känner just nu har såklart till stor del med ditt mående att göra. Mår man inte bra så blir man lättirriterad och reagerar med ilska på småsaker. Men sen har vi även ditt humör... Hur det är irl har vi såklart ingen aning om, men på Flashback så har det varit flera extrema utbrott, som jag personligen skulle säga är rätt typiska för någon med autism eller svårare AS.

Det är något som du bör ta upp med din psykolog, för dom är kunniga i att lära sina patienter hantera det. Jag tänker mest för din egen skull faktiskt.
Om du inte jobbar på det så kommer det bli stora problem när du "kommer ut i verkligheten". Om du tappar tålamodet och får ett oresonligt utbrott på en framtida kollega, studiekamrat eller vän så kan den bekantskapen mycket väl förstöras tack vare en enda sån incident, för dom kommer inte ha samma överseende som dina föräldrar har. Eller vi främlingar på Flashback

Egentligen så är det inte du som ska påminna din mamma om att lära dig det, utan det är din mamma som ska påminna dig. Men det lär ju aldrig ske, så ja, ligg på där!

.
Nej, det är klart. Vi har bara den inblicken i ditt liv som du har valt att ge oss och den är ju högst subjektiv.


Huvudsaken är att du inte sitter och väntar på att något ska hända, utan aktivt jobbar på under tiden, oavsett vem som finns tillgänglig som stöd just där och då.


Med dagens bostadsbrist så är det betydligt tuffare för din generation att fly boet så tidigt, så det hör kanske inte till vanligheterna nu. Men jag är en generation äldre än dig och då gick det, även om jag levde på mindre än existensminimum för att få det att gå ihop. För mig så var det mer värt att leva på knäckebröd till middag och ha friheten att bo i en egen (förvisso hyrd) lägenhet än att bo ute mitt-i-ingenstans hos mina föräldrar och vänta på att livet skulle börja.



Allt på listan jag skrev går att googla fram. Gör det. Vänta inte på att dina föräldrar ska berätta vad ett paket tvättmedel kostar. Konsumentverket har t ex en rätt bra kalkyl på sin hemsida. Kolla upp den! Men för guds skull; sitt nu inte passiv och vänta ut att dina föräldrar ska berätta vad som står i en hemkunskapsbok för högstadieelever.

Nästa gång du går in i en mataffär så gå till hyllorna för förbrukningsvaror och jämför priserna och överraska dina föräldrar genom att själv för första gången i ditt liv komma hem med en bal toapapper (du väljer den med billigast kilopris eftersom du kommer bli en fattig student i vår). Det är åtminstone en början. Som bonus så finns det kanske några rullar kvar att ta med sig i vår när du ska premiärskita i din första, egna lägenhet.


Men nu tänker du bara på möbler. Det var inte min fråga. Du ska även ha med dig förbrukningsvaror samt bygga upp ett basskafferi, bara för att nämna några saker. Saker som du har noll koll på i nuläget. Vad behöver man i ett hem? (En retorisk fråga, du behöver inte svara - bara ställa dig själv frågan.)


Jag förstår att det känns skit. Men samtidigt; när Imiron föreslår en så enkel sak som att ta tåget in till Stockholm och se en film så stretar du vilt emot! Förstår du inte att du upprepar samma jävla mönster som tidigare? Du sätter dig på tvären så fort någon form av förändring eller utmaning (som skulle främja din personliga utveckling) föreslås och återgår till samma gamla mantra av "kan inte, vill inte, det är ingen idé, vad ska det vara bra för, jag kommer ändå aldrig..."

Som representant av kvinnokönet så kan jag säga att det inte finns en chans i helvete att vi skulle dejta någon med den osexiga attityden! En gnällig trotsunge skaffar man med sin karl. Det är inte meningen att karlen själv ska stå för den biten...


Du är inte direkt anonym på nätet om man säger så.


Kanon! Och skriv helt fritt i det och visa det inte för din mamma!

Jag tycker du gör framsteg! Det går fortfarande långsamt, men det är inte konstigt efter så lång tid där väääääääääldigt lite hänt. Nu skriver du mer ska "försöka" inte "kan inte/vill inte". Det kan tyckas som minimal skillnad men är det faktiskt inte.

Om dina föräldrar - och du - vill att du ska förstå pengarsvärde, måste du få ansvaret över din ekonomi och betala dina egna utgifter.

Jag håller med dom som skriver att det inte finns minsta lilla anledning att skjuta upp saker. Du behöver inte göra allt på en gång tvärtom bör du börja gradvis men små saker hela tiden.

Du behöver inte åka t-bana för att gå på bio på Mall of Scandinavia. Pendeltåget stannar precis utanför Gallerian. T-bana är för övrigt lätt också att lära sig.

Förslag: Använd oss som din KBT-teraput. Är Stockholm för stort själv nu? Berätta vad som är en lagom utmaning NU på vägen dit? Planera en mindre resa. Berätta för oss och återrapportera sen hur det var. Tanken är att vi ska hjälpa, stötta och pusha dig lite.

Gå själv och handla, ok nu är det jul men 26. Laga egen middag 27e. Sätt mål, berätta här och så följer vi upp det. Hur kändes det, var det något som var svårt, gick det lättare än du trott, hände något du inte förstod eller hinder?

När du märker att du klarar saker och att du tar steg framåt kommer du må bättre - lovar!
Vad säger du?

Håller med här. Har i princip följt tråden sedan start och ett utav Markunators stora problem är att han ALDRIG gör slag i saken och tar sig an saker o ting som skribenter tipsar om på stört. Jag vet inte hur många gånger jag läst yttringar som: "Jag ska be mamma hjälpa mig med det i slutet av månaden", "Ska börja med det nästa år", "Kanske gör det i vår", "Ska söka jobb nästa vecka".

TS du måste börja accelerera lite nu! Sen att vissa tips är praktiskt omöjliga att ta tag i på en gång är jag medveten om men det finns massor av saker som folk tipsat om som du kan göra redan imorgon

Jag glömde ta med en viktig punkt i mitt senaste inlägg till dig, Markus.

Du svarade att du besökt akutpsyk ihop med dina föräldrar i somras, men inte skulle hitta dit själv om det blev aktuellt igen.

Eftersom du helt enkelt bara måste uppsöka hjälp där igen om du får så allvarliga självmordstankar på nytt så vill jag att du ska veta att det går att ringa efter sjuktransport (inte samma sak som ambulans) eller (i regel) allra bäst och smidigast i sammanhanget: ta en taxi dit. Nummer hittar du på Google.

Jag vill verkligen inte låta hånfull nu, så missförstå mig rätt: men varför slog dig aldrig tanken att det går att ta sig dit utan dina föräldrars hjälp? Nu syftar jag inte på besöket i somras när dom fanns till hands, utan jag menar om situationen skulle uppstå igen. Då måste du ju veta hur du ska kunna ta dig dit på egen hand! Eller att du kan ringa 112. Jag vet inte hur det ser ut i just Uppsala, men en del kommuner har psykteam på akuten som kan åka hem till en.

Förklarade inte dina föräldrar något av det här för dig? I så fall så gör det mig verkligen ont att höra att du inte fått någon guidning alls kring hur du ska gå till väga om en ny krissituation uppstår

Jag skriver ofta på telefonen men kan hålla med om att det är obekvämt och inte optimalt för citation etc. Så visst.



Ja, det framgår av mina tidigare inlägg. De är någon sida eller två bak. Att du inte minns är inte en ursäkt när du kan gå tillbaka ett klick eller två och så det. Om du inte menar att det framkom i mina inlägg tydligt nog så ber jag om ursäkt. Ja. I Mall of Scandinavia finns en SF-biograf. Den har flera salonger. En av dem är en IMAX-salong, Sveriges enda för vanlig film. Den enda andra IMAX-biografen i Sverige är Cosmonova.

1.Du har pengar.
2. Anledningen är att du ska lära dig och utvecklas.
3. För att åka till Mall of Scandinavia behöver du inte åka tunnelbana. Du kan ta pendeltåg från Uppsala tågstation. Tåget går hela vägen från Uppsala Station till Solna Station, som ligger vid Mall of Scandinavia. Det kostar inte särskilt mycket att åka, du får dessutom mycket pengar. I egenskap av en av de som förser dig med pengarna (skattebetalare) så kan jag säga att ett bra sätt att använda dem för dig är att lära dig resa.


För att? Du har väntat i sex år (och klagar på detta ofta, att du inte har gjort något i sex år alltså) vad fan ska du vänta i några månader till för? Arrival kommer snart på IMAX, dra och se den i mellandagarna. Vad fan har du att förlora? Filmen har fått god kritik och verkar fet. Om du absolut inte kan åka själv, åk med din kusin, men se då till att du åker själv nästa gång. Och nej inte om några månader. Innan det här året är slut! Jag fattar inte. Vill du knulla eller? För att du ska ha en chans att få knulla måste du bli mer självständig och då måste du öva på sånt här. Att börja om några månader är att skjuta upp tiden tills du är "fuckable".


Jaja, skit i det då. Du kan dra en kväll och bara sitta några timmar. Bara du gör något och kommer ut lite. I övrigt ska man inte vara så mycket emot att göra saker hela nätter. Jag har t.ex. gjort inlämningsuppgifter en hel natt både en och två gånger. Men det bästa är ändå att kanske ha sex och sedan ligga och bara prata med någon man tycker om. Ja, hela natten.


Du tänker inte vara det men du vill inte göra det som krävs för att bli någon folk vill ligga med. Det krävs exempelvis att man kan ta tåget till Solna och se en film. Rent generellt krävs det att man vågar göra saker man inte är jättebekväm med. Det kallas att utmana sig själv.



Anledning: Se den feta filmen Arrival på IMAX och öva på att bli mer självständig och på så sätt bli mer attraktiv.


Jag tas hellre med att ha rökt gräs än legat med min storasyster (vilket jag inte gjort, misstolka inte detta). Då vi bara är halvsyskon är det senare inte olagligt, det första är det däremot. Om vi lekte med tanken att jag gjort båda (jag har inte legat med min syster, men OM jag hade gjort det) och var tvungen att välja vad av det som blev allmänt känt hade jag lätt tagit att jag rökt gräs. Att något är tabu kan vara värre än att det är olagligt. Men det är ett sidospår.




Rädsla dödar dig inte. För att vara modig måste man vara rädd. Modig är när man, trots rädslan, gör det som behöver göras, även om det är läskigt. Grabbarna som sprang upp för Normandies stränder på dagen D, eller de brandmän som sprang in i World Trade Center den elfte september 2001, var alla livrädda, men det fanns ett jävla jobb som behövde göras så de gjorde det. Många av dem dog, de hade all anledning att vara rädda med andra ord, men de gjorde det ändå. Det vi ber dig göra är inte det minsta farligt för dig. Du riskerar inte livet genom att inte dubbelkolla allt med din morsa. Inte heller genom att åka till Stockholm.


En rätt sjuk grej med att växa upp och bli självständig är att man börjar fatta hur dålig koll ens föräldrar har på allt möjligt. När man var liten trodde man att de kunde allt.


Googlade. Akademiska Sjukhuset i Uppsala, ingång 12. Skriv in akademiska sjukhuset i din maps-app i telefonen. Du kan även dra på gpsmode och stoppa i hörlurar så säger en röst precis hur du ska gå. Brukar jag använda när jag ska cykla till någon adress i någon stadsdel i Linköping som jag aldrig varit i (jag är ju ny i stan så det är många).



Blahblahblah. Mamma hit och mamma dit. Försök själv. Ring supporten och be om hjälp, det är deras jobb.


Jaha, dina föräldrar har lärt dig bli en självständig individ? Nej, justä. De har ju fan inte ens försökt.

Du kan ju också, istället för att räkna med massa andra människor hela jävla tiden, försöka lära dig NU (inte sen), innan du flyttar. Men du vill inte göra det nu, du vill att andra ska göra det åt dig sen.


Försök själv.

Vafan då för? Du ska väl åka bil eller tåg imorgon? Att börja titta på en budget och googla priser på mat etc kan du göra på vägen till, ja, vart det nu var.

De gick till spillo för att du hela tiden tänkte "sen" och för att du hela tiden tänkte att någon annan skulle lära dig. Jag säger NU och om ingen vill lära dig; försök då lära dig själv.



Ju längre tid det dröjer ju längre dröjer det innan du är liggbar. Om du vill slösa bort ett halvår eller fem år på att bli redo att försöka ta tåget till Solna är det ditt problem, men kom inte och klaga sen över att fem år helt plötsligt gått till spillo, för det var ditt val att låta dem göra det.

Du verkar ha svårt för att förstå det här med val. Det är inte så att någon kommer komma och fråga dig "hej, vill du att fem år ska gå till spillo?", utan det är något som händer för att man alltid VÄLJER att tänka "sen". När du inte köpa de böckerna som är riktade till folk med asperger som jag länkat dig, eller när du kanske kan tänka dig att åka till Solna om 4 månader, så är det ett VAL. DU väljer att saker och ting inte ska börja hända.

Förutom passiviteten är det andra problemet är att du jämt hittar ursäkter till varför du INTE ska göra det.

Folk i tråden har föreslagit hundratals saker, aktiviteter etc. men svaret är mer eller mindre:
-vill inte
-kan inte
-kostar pengar
-får fråga mamma

Måste bara flika in att detta med att åka till Stockholm är en helt strålande idé. Tycker som Imiron föreslog att du bör göra det redan i mellandagarna, finns som sagt ingen anledning att vänta i över huvud taget. Vidare kan jag personligen intyga att det är enormt enkelt att åka tåg mellan Uppsala och Solna med SL-pendeln. Du kan med hjälp av en spårkarta från SL (googla) följa varje station och se exakt var du befinner dig. Då ser du hur många stopp som återstår om du är i till exempel Upplands Väsby eller Häggvik innan det är dags för avstigning. Jag brukar själv använda mig av dylika kartor om jag reser kollektivt i en ny stad, både i Sverige och utomlands. Fungerar mycket bra.

Förstår inte heller någon av dina invändningar. Att det:

1. Är dyrt.
En ren lögn relativt sett. Eftersom du tydligen har busskort (är det ett månadskort?) för UL-trafiken innebär att du enkom behöver betala "extra" för den del av resan som utgörs av sträckan Arlanda C - Solna Stn, det vill säga inom Stockholms län och därmed Storstockholms Lokaltrafiks (SL:s) upptagningsområde. Minns för att vara helt ärlig inte exakt vad det kostar, och emedan jag är medveten om att din förmåga att använda Google inte är det minsta begränsad tänker jag heller inte ta reda på det, men vill minnas att det rör sig om mindre än 100 kronor om du åker tur och retur med ett SL Access-kort (har du inte, skaffa genast, Pressbyrån på Uppsala C säljer) laddat med reskassa. Du kan också välja att lösa en dygnsbiljett för dryga hundringen. Då kan du om du vill passa på att åka tvärbanan, som går från både Solna Stn och Solna C, i riktning mot Sickla och se Stora och Lilla Essingen, kanske det finaste kollektivtrafikstället i Stockholm!

2. Du vill inte åka utan anledning.
Anledningen är glasklar. Du ska bli mer självständig, som många redan sagt. Jag vill också kraftfullt belysa följande aspekt: vad skulle du gjort istället? Suttit hemma? Vad har du att förlora på att testa på något nytt. Det är tyvärr sällan som jg har tid över, men hade jag haft det hade jag bara älskat chansen att få åka till Stockholm eller vart som helst över dagen för att hitta på något, till exempel se en film (ett förträffligt förslag).

3. Du vill inte fara ensam.
Varför inte? Du gör redan saker på egen hand. Jag reser just nu utomlands i en annan världsdel än Europa helt ensam, under mer än ett halvår totalt. Jag är yngre än du. Vad kan hända? Visst, ibland känns det tufft för så fort jag åker vidare till en ny stad inser jag att jag är helt allena igen (allt folk man träffat i den tidigare staden försvinner), men det är värt det. Jag har bott utomlands förr, men då inom Europa och tillsammans med svenska vänner. Jag älskar att åka ensam inom Sverige och Europa. Vad tror du ska hända? Är du rädd att någon ska döma dig, typ: "haha, titta på den där fjanten som åker tåg ensam och går in i biosalongen utan någon med sig!". Kan lova dig att sannolikheten är mycket liten, på tåget oändligt liten, så minimal att den är helt försumbar eftersom typ alla människor åker pendeln ensamma. Skulle det ändå hända att nån jävla p12a häver ur sig något till sina poolare i hopp om att verka tuff, är det bara att ignorera, för alla normala människor kommer att vara på din sida.

4. Övriga skäl som jag eventuellt glömt.
Bara GÖR DET. Du har absolut INGENTING att förlora på detta. Ingenting. Bara fördelar. Tänk på möjligheterna. Tänk om du älskar Stockholm och vill åka tid igen! Tänk om du ser en fin tjej på tåget som du kan utbyta blickar med (dvs flirta)! Tänk om du stöter på någon i biokön som du helt oförhappandes börjar prata med, och som föreslås att ni ska ses senare! Tänk om den du sitter bredvid på tåget råkar fråga varifrån du kommer och det visar sig att ni är från samma stadsdel och att ni kan ses igen! Eller så händer inget av detta, men VAD har du då gått miste om? 100 spänn för en tågbiljett samt inträdet till biografen. Rätt schysst pris för en rolig heldag som kommer att få dig att växa enormt. Snälla - gör det.

Hur går det förresten med hushållssysslorna där hemma? Har du lärt dig tvätta än? Städar din mamma fortfarande ditt rum "varannan gång" enligt ert smått galna schema, eller har du tagit till dig uppmaningen du fick av mig i höstas att börja städa det helt och hållet på egen hand? Samma sak med min uppmaning att avlasta dina gamla föräldrar över 60 år och ta över merparten av städningen hemma, istället för att din mamma ska göra det?

Det finns inte en chans i helvete att en tjej skulle intressera sig för en 25-årig kille som får sitt rum städat av sin mamma, sin säng bäddad, sina smutsiga kalsonger och övriga kläder tvättade och strukna, maten tillagad och ja... allmänt servad som en 5-åring.

Nu kommer du säga "jag städar också mitt rum". Det ska inte finnas något "också" med i den meningen. Samma sak med den övriga städningen. Du går hemma och har all tid i världen att sköta hushållssysslorna (se det som ett tack för att du som 25-åring får bo gratis hemma), samtidigt som dina gamla 60-åriga föräldrar sliter på jobbet om dagarna och sen ska hem och städa upp efter dig och laga din mat.

Du har nämnt flera gånger att du vill gå ner i vikt och frågat efter träningstips. Här får du ett utmärkt av mig: STORSTÄDA lägenheten två gånger i veckan! Du får upp flåset och bränner kalorier.

Och med storstädning så menar jag: dammsugning, våttorkning av alla golv, rengöring av köksytor, rengöring av badrummet (handfat, toalett, badkar/dusch, plockar bort hår från golvbrunnen). Kör alla tvätt som ligger i tvättkorgen och häng sen upp den. När den torkat så viker du snyggt ihop allt och stryker det som behöver strykas och sorterar in allt i skåp och garderober.

Dina handdukar och sängkläder byter du ut och tvättar varje vecka. Att byta sängkläder var tredje vecka är alldeles för sällan. Det är ungkarlsfasoner. Jag vill inte ens tänka på hur många liter svett och gamla spermafläckar som bildats i dom under den tiden. Blöta handdukar blir snabbt bakteriehärdar och sjukt snuskiga, så även dom byter du regelbundet.

Du lär dig även att putsa fönster och putsar samtliga en gång i månaden så länge du bor kvar. Tråkig syssla? Ja, men du har inget bättre för dig + får lite armmuskler på köpet. Det är inte bara högerhanden som ska vara deffad.

Vill infoga dammtorkning av horisontella ytor före dammsugningen i föregående inlägg. Torr mirakeltrasa.

Tror starkt på detta. Det ger jämnare styrka mellan höger och vänster hand.