24 år gammal okysst oskuld

Försök få anställning på samhall, , Jobbar där själv med folk som har aspergers/autism osv, Då kommer du även få möjlighet att träffa många tjejer med liknande problematik som du kanske kan klicka med. Lycka till!

För det första: goda nyheter! I dag har vi varit och skrivit på pappren på den lägenhet som jag ska bo i. Jag kommer att flytta in i den den 3 april.

I dag gick jag även till en studentnation och snackade med några söta tjejer!


Jo, jag försöker göra det. Det kanske bara inte funkar för mig. Kanske gör jag det inte bra nog, eller tillräckligt ofta.


Vardå, här på Flashback eller?


Okej, jag ska försöka göra det.


Visst, ibland kanske jag är det (i alla fall när jag tycker att nån är otrevlig mot mig), men jag försöker dessutom förklara varför jag känner mig tveksam till en hel del förslag.


Okej, visst. Jag medger att jag är det. Jag ska försöka prata med tjejer oftare.


Det är jag inte. Det funkar inte likadant i verkligheten som online.


Okej, jag ska. Hur skulle du rekommendera att jag gjorde det.


För mig var de jobbiga.


Så med andra ord så vill du inte hjälpa mig? Tack, hörru...


Okej, jag har väldigt sällan haft en sån upplevelse när jag har snackat med en tjej - kanske aldrig, till och med. I och för sig så drar jag nästan aldrig några skämt. Borde kanske bli bättre på det. Jag är bara så blyg.


Ja, det där låter mer likt mina upplevelser med flickor. Vad ska jag göra för att ändra på detta?


Okej, tack. Jag lovar att jag ska försöka.


Japp. Det är så det är.


Är samtalsterapi när man bara pratar med en psykolog? Eller är det liksom när man sitter i cirkel och pratar? För det förstnämnda kommer jag väldigt snart att börja med.


Vilka egna slutsatser är det jag inte har lärt mig dra?


Hur ska jag kunna söka arbete när jag inte ens har nåt CV? Jag vet inte ens vilka arbeten jag kan gå till som skulle kunna funka bra för mig. Det är därför jag är på Daglig Verksamhet: de kanske bättre kan hjälpa mig att hitta ett arbete som faktiskt skulle passa mig.


Ja, för jag stod inte ut med det. Mina handledare (han på Daglig Verksamhet och hon på Biltema) höll bägge två med om att det var bäst att jag slutade. Jag klarade helt enkelt inte av det.


Jag har redan förklarat att jag behöver ett administrativt arbete. Fysiskt arbete går helt enkelt inte för mig.


Det andra.


Förslag om att träffa tjejer, menar du? Vart i tråden ska jag gå? Vilka inlägg/vilken användare?

Tycker du att jag ska radera Tinder från min telefon, då?


Det är bara så jävla ovant... Jag liksom...vill inte, bara. Det tar emot. Allt i hela min kropp tar emot. Jag tror faktiskt att jag måste försöka med min(a) kusin(er) först...


Okej...jag ska försöka.


Tips, som t.ex...?


Du vet inte vad i helvete du snackar om. Du känner inte mig och du känner inte min kusin. Så snälla: håll käften om det här.

Många har nyligen påpekat hur mycket dina diagnoser begränsar dig och visst, det är svårt för oss andra att sätta sig in i din situation. Men du måste förstå att det är provocerande när en vuxen man (av de bilder jag sett gissar jag att du är ungefär som mig, runt 180-185 cm och normalbyggd) klagar på att ett enkelt butiksjobb är outhärdligt jobbigt. Dessutom under så kort tid som 8h i veckan. Istället försörjs du av oss andra skattebetalare och verkar inte anstränga dig nämnvärt för att ändra på det.

Gällande samtalsbiten så måste jag återigen påminna mig om att vi uppfattar världen på olika sätt. När jag rör mig i sociala sammanhang, t ex på en större hemmafest, kommer jag i kontakt med rätt många personer på en kväll. Man märker rätt tidigt vilka man har lätt att prata med och vilka som man har mindre gemensamt med. Det är något som händer utan att man reflekterar särskilt mycket över det. Jag antar att du upplever det mer som en mekanisk process där du försöker följa vissa riktlinjer och du kör på samma sätt oavsett vem du börjar prata med? Svårt att förklara bättre..

Men där jag snabbt känner att vi är för olika kanske du bara maler på utan att uppfatta den andres signaler. Jag tror att det enda sättet för dig är att fortsätta öva. Gärna med någon! Någon som håller sig lite passiv vid sidan av, men som ändå kan ha lite koll på hur du beter dig och hur dina motparter verkar uppfatta dig. Vi har varit inne på detta förr, men du kanske har glömt det? Nåväl, efteråt kan du och din kompis/kontaktperson/kusin etc diskutera hur du upplevde samtalet och stämma av det med hur din kompis såg på det hela. Det här är nämligen svårt för oss på fb att coacha dig i då du enbart kan lära dig detta in action så att säga. Men ett par enkla tumregler återigen; hon ger dig full uppmärksamhet, håller igång samtalet med både frågor och svar som spinner vidare på det ni redan pratar om, presenterar dig om någon av hennes vänner joinar samtalet. Dessutom kan man ofta säga att om du känner att du har trevligt och roligt under samtalet så är det troligen samma för henne. Det här kanske är svårt för dig att uppfatta eftersom du inte riktigt har koll på mekanismerna bakom ett givande samtal osv. Än en gång, övning, övning, övning...

Jag gick hos en terapeut som hjälpte mig att förstå vad som låg bakom mitt destruktiva sätt att leva. Det kom upp en massa saker som jag inte hade en tanke på innan. Men det gjorde gott att få det ur systemet så att säga. I kombination med detta pratade jag med alla de som på något sätt drabbats av mina handlingar och ord under tiden då det var som värst. Det gjorde att mycket ångest lättade.

Jag tycker för min del inte att TS sedan han skapade tråden någonsin har gjort sitt bästa. Han ger upp så jävla lätt, nästan på direkten, när han möter minsta motstånd eller motgång. Ja, han har dessa diagnoser (och förmodligen även någon för oss okänd kognitiv problematik) men han gav upp Salsan efter en halv lektion(!) och Biltema efter vad? 4 arbetspass? Han vägrar träffa Imiron, som till allas förvåning verkar betrakta TS som någon sorts personlig investering och erbjuder sig att kostnadsfritt och utan motkrav coacha TS i social dynamik, och istället för att ens göra det på ett sjysst sätt så är han tvär och otrevlig och beter sig som om Imiron skulle ha nån slags skyldighet att vara tillgänglig när TS själv vill. Det är inte att försöka sitt bästa. Det är en genomrutten attityd som delvis kanske beror på hans autism, men som även vuxit fram av att hans omgivning sedan han var mycket liten curlat fram en hjälplös och osjälvständig individ som fått i princip allting kravanpassat. Han har således erbjudits väldigt få möjligheter att växa som person och införskaffa nya kunskaper och färdigheter.

Så när gymnasiet är slut och TS har blivit vuxen blir verkligheten och de krav som finns på en för att överhuvudtaget kunna fungera i vardagen utan en assistent en figurativ käftsmäll för honom.

Det finns som sagt ingen kravanpassad relationsmarknad. Ingen kravanpassad arbetsmarknad heller. En arbetsgivare "ger" inte en autistisk person jobb för att vara sjysst; hans mål är att tjäna pengar, och om valet står mellan en normalfungerande person som kan generera vinst och en autist som kostar pengar, så kommer varenda arbetsgivare att anställa den förstnämnda, just för att den andra inte är lönsam. Precis som arbetsgivaren vill tjäna pengar, så vill tjejer ha för dem meningsfulla förhållanden. Alltså måste mannen ha något att erbjuda tjejen för att hon ska investera i en relation med honom.

Vad har du att erbjuda en kvinna, TS? Kan du nämna någonting?

Men då verkar det ju som om du själv faktiskt har svaret på den fråga du ställde några poster tidigare. Eller?? Det verkar ju som att du faktiskt vet hur du skall göra för att föra ett samtal med en tjej utan att bara ställa en massa frågor hela tiden. Eller... Vad är det jag missar? Ett pågående trolleri?

Nej, jag avsåg naturligtvis inte Flashback. Låt mig ställa om frågan och låt mig samtidigt förtydliga den:

Har du någonsin - i något sammanhang; via nätet, från böcker, på TV, genom kontakter med vårdcentralen, i verkligheten... (denna uppräkning avser exempel på sammanhang och uppräkningen skall varken uppfattas som begränsande eller komplett) - fått någon hjälp som har funkat och som avser din sociala situation och som avser annat än rent praktiska frågeställningar?

Och så en följdfråga:

Finns det i så fall någon möjlighet att karaktärisera den fungerande hjälpen i kontrast till den icke-fungerande?

Asperger är ett handikapp! Han har dessutom ADD och kognitiva svårigheter. Du skriver om arbetsmarknaden och arbetsgivare. Tror du på allvar att han kommer att tävla om jobben på den öppna arbetsmarknaden?
Självklart kommer arbetet att anpassas efter hans handikapp. Du säger att han är lat och ger upp för lätt, hur vet du det? Det som ni tycker är enkelt är inte det för honom.
Om du har två människor med rörelsehinder, den ena klarar sig med krycka den andre klarar sig inte utan sin rullstol. Skäller du då ut den rullstolsburne och säger "res på dig, var inte så j*vla lat, din kompis klarar sig med kryckor men jag kan tänka mig att det är bekvämt att slippa gå. Du får väl öva tills du också kan gå".

Markus kan inte läsa av signaler, har svårt att träffa nya människor, har svårt för förändringar och kan inte göra saker oplanerat osv, osv.. Den rullstolsburne kan allt det, han kan inte gå men i övrigt så flyter kontakten på med andra människor på. Markus kan gå men titta så mycket han saknar och då har jag inte fått med allt.
Om du skulle ge en present till en blind människa en bok t ex, skulle du köpa en vanlig bok eller en talbok? Jag skulle köpa en talbok. Jag skulle köpa den present h*n fick glädje av. Det betyder att jag anpassar mig efter handikappet.

Samtidigt som ni skäller på Markus och anklagar honom för att vara curlad, lat och samhällsparasit så underkänner ni alla läkare och berörda parter som har varit inblandade i hans liv. Kanske föräldrarna har varit lite överbeskyddande, vem kan klandra dem, det är deras enda barn som har ett handikapp som medför svårigheter. Den enda punkt du har rätt på är relationsmarknaden, det kommer inte att bli lätt, men det visar sig ju att det är den inte för "friska unga män heller". I övrigt så kommer naturligtvis samhället att anpassa sig efter det handikapp en människa faktiskt har. Varför skulle inte det gälla Markus? Är det för att ni har kommit fram till att problemet egentligen är att han är lat och det har ni lyckats med på en tråd på flashback. Men läkarna och personerna runt honom som har kommit fram till en annan slutsats vet inte vad de pratar om?

Du frågar Markus vad han har att erbjuda en kvinna? Varför gå ni inte in på de relationstrådarna där unga män är frustrerade och förtvivlade att de trots ett välbetalt arbete inte har en tjej. Fråga varför de misslyckas, det är ju märkligare.

TS: om du håller dig till Why123 och Gertrud1, så får du så bra hjälp som möjligt. De flesta andra har inte livserfarenheten för att kunna hjälpa någon med asperger. De sitter, pga låg ålder, inne med prestige, och vill inte tappa ansiktet inför trådens läsare.

De har nu investerat så många timmar, att nu står en hel del på spel för dem. Det är deras grej att deala med på bästa sätt. Det är som att några vaskar guld, och var och en vill vara den som helt plötsligt ropar: HÄR ÄR DEN!!! ---> den stora guldklimpen.

Dvs: Den personen löste trådens gåta. Den personen kom med det förlösande. Den personen önskar bli applåderad (Och att du blir hjälpt blir då en bonus, men är ej det primära). Sådant pysslar man med när man är 20+ och ibland även 30+. (Men med det sagt: det är skoj att vi alla möts här på samma forum).

Här (och i alla andra trådar) handlar det om att inte ha förväntningar på annat än NOLL tillbaka på investerad tid. Förhoppningar är en sak, men förväntningar påverkar hjälpen negativt. Den blir aggressiv och krävande. Har dock sett att Markunator klarar att möta sådant (så mina tankar har därför dröjt).

TS: om jag minns rätt så skrev du tidigare att du förut gick i någon klass där även de andra hade asperger, stämmer det? I så fall är mitt tips för att finna en relation med en tjej inom önskat åldersspann, att du åter söker upp dessa tjejerna. Dvs, om det även fanns tjejer i klassen. Och killarna från den klassen kunde ju vara potentiella vänner? Inte dumt att ha samma utgångspunkt, iom att det skapar löpande förståelse när man samtalar, och tillsammans kunde ni ju även söka upp andra tjejer med asperger, tjejer som alltså inte ingick i gamla klassen. Allt för att maximera era möjligheter Kanske finns det något att googla fram, några som kanske ser till att personer med asperger träffar varandra för umgänge/byta erfarenheter?

Nätdejting skulle jag lägga ner helt. Som flera har skrivit: det är supertufft på den fronten. Jag skulle alltså råda dig till att lägga all tid på irl. Med/utan vänner ge dig ut på promenader. Småsnacka med alla möjliga du möter i vardagen. Någon i kassan i mataffären, på bion, precis överallt. Små små och löpande babysteps på dina villkor. Framgång föder ju ny framgång, så varje promenad med små givande möten blir positivt, och många bäckar små och allt det där....Rom byggdes inte på en dag, osv. Skynda långsamt, så ska du se att det kommer hända mycket på några års sikt.

Skit helt i tankar på om det kommer ta ett-två-tre år att få kyssas eller/och ligga (trådstarten). För du kommer att för varje månad känna att du gör framsteg, så resan dit blir även den givande, även om jag fattar att själva sexet inte kommer att vara oönskat när det väl är dags








Jag håller med why123 om det h*n själv håller med om: att TS föräldrar kanske/troligen har varit lite överbeskyddande, och jag håller även med om varför de isf skulle ha varit det. Jag läste f.ö. något om att personer med flaskbottnar till glasögon, pö om pö kunde byta till mindre starka glas när de fått träna på att använda sådana. Synen blev bättre av att öva sig på att vara utan den stora hjälpen.

Med detta så menar jag att jag tror att TS ej ännu har uppnått sin fulla potential. TS är ännu ung, och det finns därför många år till förkovran utifrån TS möjligheter och situation. Med en takt som alltså är anpassad till just TS. Som flera skrivit: arbetsmarknaden får lov att anpassa sig till TS, och om det är något land som detta ska vara möjligt i, så är det just Sverige. Även om mycket sköts amatörmässigt här i landet, så är jag stolt över just detta med att alla ges hyggliga möjligheter (även om egentligen alla länder borde erbjuda dessa möjligheter).

Alltså: om du träffar tjejer som även de har asperger, så får du ju dejta tjejer som kanske har mer liknande erfarenheter. Det ökar markant chanserna till en relation. Och då redan under detta året. Jag såg nyligen ett gammalt avsnitt av outsiders, och det handlade om en kvinna som arbetade som sexsurrogat. Nu var hon dels över 50, och det var ju såklart inte i stela Sverige, men hade dessa funnits i Sverige så hade du ju kunnat betala en tjej som befinner sig i ditt önskade åldersspann, för att på så sätt fått träna på att konversera, beröring och även erotik/sex. Men där det är helheten som är grejen. Så jag ser inte detta som prostitution. Hon hjälpte många med liknande situationer/förutsättningar.

Nu, tillbaka i Sverige och den stela verkligheten här: med t ex då en tjej med asperger, så får ni isf s.a.s. treva er fram tillsammans, men det kan väl vara ack så sött på sitt sätt Dvs ni sitter i samma båt som man säger, och kanske med fördel kan pröva er fram på ett sätt och med en takt som kan passa er båda så bra som möjligt. Det är iaf vad jag personligen tror.

Och det där med att småsnacka med folk du möter i vardagen: mitt råd är att du pratar lika mycket med killar som tjejer. Efter ett tag så märker du att du pratar lika avslappnat med båda könen. Vad då välja att prata om? I början: känns det nervöst, så nöj dig galant med att bara nämna att det t ex är en härlig dag vädermässigt, och typ på vägen ut fråga när de stänger eller nå´t.

Ok, 8? Soft, tack då vet jag, trevlig kväll! (Och så ett leende på det och knalla ut) Då känner du efter några gånger, att du sedan vågar stå kvar och prata lite till innan du knallar vidare, osv osv. Små små babysteps. Och de som kör lokala bussen: lite softa samtal med dessa genom att sätta dig längst fram Har genom åren haft ett gäng sådana sköna samtal Det sker då helt avslappnat och du kan lugnt njuta av utsikten och bara surra så mycket/lite som du känner för just där och då. Med fördel på kvällen, då det ej är så mycket folk. Behöver inte vara så hemskt sent, räcker med 19-20 så är det mycket lugnare än ett par timmar tidigare.

Tjejen i kassan på bion: när det inte är någon kö, så fråga lite om 2-3 olika rullar som går eller som är på väg att dyka upp på den bion. Är det drama? Komedi? Inte för läskig va? Ok bra, ja då vågar man väl kolla haha! Så De Niro är med? Great, då måste jag se den vid något tillfälle, och den är en o fyrtio lång sa du, ok tack, ha det gott! Nästa gång så har du sett den, och kan surra med henne om vad du tyckte, och vad hon tyckte, om även hon har sett den...sedan så kanske du frågar om hon känner för att se en film med dig

Eller så leder det 'endast' till lite trevliga samtal, och isf gott så! Alltid bra att träna på att kunna prata avslappnat med sin omgivning Knalla t ex in i en klädaffär: en kille jobbar där, och du frågar om vad den där skjortan kostar. Ok 499, kanon, kommer tillbaka! Sedan går du direkt in i nästa butik, och där jobbar en tjej, och då hinner du inte bli nervös eftersom det bara gått typ 30 sekunder, och då märker du att du direkt kan småsurra om några plagg i butiken, och utan att det låser sig, och ni pratar ju ändå bara om plaggen de säljer, så ingen big deal right? (Material? Finns i färgerna? Tvättråd? Krymper den skortan mkt tror du?). Läste att du inte gillar sena kvällar. Då är vi två om det...själv kör jag uteslutande 'day-game'. Mycket trevligare att konversera med nyktra tjejer.

Skulle det sedan råka bli lite nervöst/spänt, så prova ett plagg och sedan önskar du henne en trevlig dag och går vidare på din lilla runda på stan

Ha en bra dag, och lycka till!

Lyssna absolut inte på det här, TS. Imiron är din största och absolut bästa chans att få hjälp som du faktiskt behöver och kan använda dig av, eftersom han erbjuder att coacha dig IRL. Att den här unge mannen dessutom verkar ha välsignats med en ängels tålamod gör ju inte saken sämre direkt.

TS - om du verkligen vill ta steget ut och förändra ditt liv till det bättre så ska du åka och träffa Imiron. Det kommer givetvis inte att fixa allt som är fel med ditt liv, men du kommer att få realistisk feedback på din sociala förmåga och så får du dessutom chansen att träffa en jämnårig under avslappnade former - du vet, öva på hur det är att ha en vuxen kompis.

För människor med dina svårigheter så är det övning, övning och mer övning som gäller.

Har bara läst lite i tråden men TS du påminner om en polare som visserligen inte har aspergers men hans mekaniska sätt att hantera världen på påminner om det.. Han blev extremt curlad som barn så han klarade inte studier utan att hans föräldrar var med. Han visste inte hur man var social eftersom han förbjöds gå på fester. Han fick mat och pengar till kläder o nöjen när han var arbetslös etc etc..

Det var inte förens hans föräldrar sakta men säkert insåg sitt misstag och tröttnade på deras sons beteende och började frysa ut honom som han fick ta igen det alla andra gjort mycket tidigare, att lära sig växa upp helt enkelt.

Får man välja mellan att bo hemma hos föräldrarna eller skaffa egen lägenhet för dyra pengar väljer många att bo kvar hemma. Om alternativet istället är att bo på gatan blir valet helt plötsligt mycket enklare, och då blir det liv i luckan på att fixa ett boende.

Här är några aktiva val man ställs inför i livet, det finns ett alternativ för den late och ett som kräver kraft och ansträngning.

Att bo kvar hemma[ ] eller att fixa eget boende[ ]
Att vara arbetslös[ ] eller att fixa ett jobb[ ]
Att hoppa av studier[ ] eller att slutföra studier[ ]
Att ta tag i sina problem[ ] eller att skjuta problemen på framtiden[ ]
Att utmana sina rädslor [ ] eller att stanna i sin komfort-zon[ ]
Att skylla på sina tillkortakommanden[ ] eller att göra något åt dem[ ]

Notera att du inte kan välja att inte svara, antingen är du det ena eller så är du det andra. Så om du väljer att hoppa av ett jobb så har du gjort ett aktivt val att vara arbetslös.

Problemet med de här alternativen (att göra si eller så) är att de kan appliceras på en NT. En person med Aspbergers har inte större nytta av dem. Det är lätt att säga att allt är Markus fel för att han har gjort felaktiga val, men då gör man det enkelt för sig.

Zickler skriver att det är provocerande att se en till synes frisk ung man som inte orkar jobba. Hade Markus varit rullstolsburen hade hans skada synts på ett annat sätt. Personligen har jag inga större problem med att min skatt går till hjälp åt människor som behöver det.

Slutligen Mandy-Lee, lägg bara ned nu, snälla.

You first. Jag kan bara säga LOL. Användaren PlainJane har skrivit totalt 2 inlägg i tråden, varav ett var i princip ett "+1" inlägg på ett av why123's inläggningar och det andra där hen uppmanar andra att "lägga ner". Sock puppet account för någon annan användare, tro?

Det jag och så många andra har försökt få TS att förstå i över ett års tid är att det inte går att leva som X och förvänta sig att få Y. TS vill ha flickvän, jobb, pengar, eget boende, och alla andra fördelar som följer med ett "vanligt" välordnat vuxenliv, men allt som följer med att ta vuxenansvar ryggar han ifrån. Förstår du att ekvationen inte går ihop?

Det är mycket möjligt att TS handikapp är så gravt att han inte klarar av att arbeta eller leva självständigt, men då bör han också ha realistiska förväntningar på vad han kan vänta sig på relationsfronten om han inte fungerar som en autonom människa.

Jag vidhåller vad jag sagt ett tag nu: åk och träffa Imiron, TS! Bara gör det! Det kommer att kosta dig några hundringar i pengar, men det kommer troligtvis att ge så mycket mer i erfarenhet, och erfarenhet i din situation är guld värt.

Men hur svårt är det för dig (och andra) att låta TS få ta det i en takt som passar HONOM?!

Snälla, bli 10-20 år äldre över en natt, så att du erhåller nödvändigt perspektiv på livet.