24 år gammal okysst oskuld

Fast nu menade han i dejtingsyfte. Förstod du inte det? Du är trots allt autistisk, så man får ha överseende om du inte fattade det. Men om du förstod vad han menade och bara ville agera som ett smartarsle och anmärka på ord, så avråder jag dig starkt från sådant beteende. Det får andra att uppfatta dig som en dryg viktigpetter som förstör stämningen, och inte som någon som är rolig att umgås med.


Om du inte lyckas förändra dig radikalt, kan en kvinna från Thailand eller något annat fattigt land mycket väl vara din enda möjlighet till närhet med en människa av kvinnligt kön. I många länder har man per automatik hög status bara för att man är vit.

Det är taskigt av dig att förolämpa Siegestor när han försöker hjälpa dig. Visst, du kanske inte tycker om att diskutera en del saker, men försök att inte vara elak när någon vill hjälpa dig. De flesta som har skrivit i tråden vill att du skall lyckas och gottar sig inte i din olycka!


Det handlar om mer än ord. Det handlar till en stor del om kroppsspråk och att föra sig på ett värdigt sätt. Kan ge några exempel:

1.) Undvik att titta ner i golvet och gå med rak rygg och huvudet högt. En bra gångstil signalerar självsäkerhet.

2.) Be aldrig om ursäkt i onödan, t.ex. om du råkar stöta i någon utan att någon skada sker. Du nervärderar dig själv om du ber om ursäkt för småsaker; i det här fallet antyder ursäkten att det skulle vara ett stort problem att du rörde vid honom eller henne, vilket det givetvis inte är.

3.) Fråga inte om lov att sitta bredvid någon på bussen om det inte finns någon helt ledig plats. Mer eller mindre samma resonemang som ovan. Om du frågar om lov nervärderar du dig själv genom att antyda att din närvaro skulle kunna vara besvärlig för den andra personen.

Missförstå mig inte. Du skall självklart vara en trevlig person och sprida positiv energi, men du måste även respektera dig själv.

Kan försöka komma på fler exempel imorgon. Nu är det läggdags för mig. Gonatt och puss :-*.

En stor eloge till alla er vardagshjältar som fortfarande lägger ner tid och energi på att försöka hjälpa vår käre The Virginator! Speciellt med tanke att han verkar befinna sig i en närmast världsunik situation, där ingen annan människas lidande kan mäta sig med det han dagligen får stå ut med som oskuld. Förstår ni inte vilken extremt svår situation det är i jämförelse med alla skämt till svårigheter som resten av oss människor stöter på i livet?

Psykiska- och fysiska sjukdomar (oavsett om det är våra egna, familjemedlemmars eller vänners - eller som min väninnas dotter som led av depression och hängde sig förra året). Separationer och skilsmässor. Ekonomiska problem och vardagspussel som ska gå ihop. Barn som ska tas om hand. Tråkiga jobb och timmar av pendlande dagligen. Åratal av krävande studier med lån. Kassa familjeförhållanden. Etc, etc.

Jag har faktiskt full förståelse för att Markunator sa upp sig från det fysiskt tunga arbetet på Biltema. Ni som kritiserade hans beslut: reflekterade ni någonsin över att unge herrns högerhand ska hålla i 60 år till? Det är klart som fan att han inte ska behöva slita ut skinnet i förväg på något så fysiskt ansträngande som att fronta butiksvaror hela 4 timmar i veckan. Det är helt jävla orimligt.

Min morsa som jobbar kvar inom ett väldigt fysiskt tungt arbete (ett yrke som Markunator redan dissat som "skitjobb" och uttryckligen sagt att han hellre är arbetslös än jobbar inom) trots att hon åldersmässigt borde ha gått i pension för några år sedan, gör det såklart för att det är så himla givande och roligt.

Jag har även full förståelse för att Markunator verkar ha bestämt sig för att lägga ner salsan efter den första lektionen. Det verkar bara vara gamla kärringar över 30 där och jag som är strax över 30 vet själv hur jävla utsliten Faraos grotta börjar bli i den här åldern. Faktum är att jag knappt vågar titta ner på mitt eget sköte av rädsla att mötas av synen av den totala mumifieringen som ägde rum direkt efter 28-årsdagen.

Nä, du gör helt rätt som lägger ner allt som är tråkigt, Mackan! Livet är för kort för att stå ut med något som är jobbigt för stunden. Att det i förlängningen skulle leda till t ex jobb eller en flickvän håller jag fullständigt med om är bullshit!!

Den här meningen (fetade) säger i princip allt om dig Markunator. Du skyller precis alla dina misslyckanden på din omgivning (familj, släkt+ alla som kommit med råd i tråden) eller på dina diagnoser. Om du inte får precis allt serverat på ett silverfat så kommer din genomruttna attityd fram. Allt för ofta visar du hur fruktansvärt otacksam du är mot skribenter i den här tråden med en massa spydiga kommentarer.

Skärp för fan till dig nu och börja rannsaka dig själv. Alla här är 110% medvetna om att det är jobbigt att leva med aspberger+ depression men det rättfärdigar inte din enorma passivitet och ovilja att ta till dig råd osv.

Ett tips som på sätt och vis fungerar för mig, är att inte överanalysera för mycket. Något som jag har blivit mycket bättre på det senaste året. Jag hade väldigt svårt för att prata med folk, speciellt tjejer. "Vad ska jag göra nu?" "Är det OK att säga det här?" "Vad ska jag säga nu?" jag försöker att fråga folk som jag kommer i kontakt med mycket, om livet, kläder, skola, jobb, film etc. Vad som helst i princip, typ all möjligt. För att försöka träna mig på att sluta överanalysera och för att träna mig att prata med folk.

Jag försöker tänka det finns inga dumma frågor, bara dumma svar

Det är bara att inse att du och resten av oss här i tråden talar helt olika språk och lever i olika världar. Du står på ena sidan med dina envisa och enfaldiga tankar om vad livet går ut på och hur man lever det bäst. Vi andra står på andra sidan och försöker desperat få dig att komma till oss. Men du står kvar. Tänker inte ändra dig..
Jag ska försöka undvika att skriva stora stycken text som jag normalt gör när jag tar mig an dig i den här tråden, men jag vill ha svar på ett par grejer, samt ge dig en sanning och en framtidsprognos som är väldigt enkel.

Först ut; exakt vilket eller vilka arbetsuppgifter var för tunga rent fysiskt för dig när du var på Biltema? Jag vill inte höra "jag klarar inte fysiska jobb" utan jag vill veta exakt vilka moment som var för tunga just för dig när du praktiserade. Detta är av ren nyfikenhet. Att din ADD gör det svårt att ta in instruktioner och att det försvårade arbetet har jag redan förstått.

Angående det om att du inte klarar av att misslyckas, att du skulle se ner på dig själv osv. Vad är det du gör nu då? I min bok är en misslyckad person någon som aldrig tar sig an nya utmaningar och som förväntar sig att allt ska komma till dem utan motprestation. Dvs du i dagsläget. Det kan absolut bli så att du misslyckas med precis allt i livet, oavsett vad du tar dig an och hur mycket tid du lägger ner. Men då har du åtminstone försökt vilket är hedervärt och absolut inget misslyckande om man ser till den större bilden. Vad det gör dig till får du själv räkna ut, likaså vad du kan göra åt det. Nu har jag nämnt det igen. Antagligen helt i onödan eftersom du inte verkar kunna ta till dig sådana idéer.Men jag har åtminstone försökt att få dig att förstå och tänka om.

Angående ditt jamsande om att du "inte har fått några råd" så finns det inte mycket mer att säga. Du är ignorant och helt uppe i det blå om du fortfarande väntar på "den felsäkra steg-för-steg-metoden som får vilken kille som helst, inkl Markunator, att få ligga när de så önskar." Precis om Imiron nyligen påpekade så finns ingen sådan guide. Den. Existerar. Inte. Och. Kommer. Aldrig. Att. Göra. Det. Heller.
Inom raggning, eller som jag hellre ser det, "att vara attraktiv för det motsatta könet," är misslyckande i form av dissar, pinsamheter, missförstånd osv en naturlig del av spelet. Jag var själv oskuld fram till jag var ungefär 20, när jag var 18 var jag nästan övertygad om att ingen tjej någonsin skulle vilja ha mig. Jag har gjort nästan alla fel man kan göra i tjejers sällskap. Jag har varit för mesig, obeslutsam, klängig och desperat efter deras uppmärksamhet. Än idag när jag är närmare 30 gör jag misstag som är mer eller mindre kostsamma (dvs sånt som leder till utebliven date, eller uteblivet ligg om man tagit det så långt), men det rör mig inte mer än att jag är irriterad på mig själv en stund (alternativt att jag är nöjd över att tjejen på ett tidigt stadium visar sig vara oberäknelig och velig, sådana orkar jag inte ha runt mig). Efter det är det bara att analysera varför det gick fel och se till att inte göra om det nästa gång eller med nästa tjej. Jag känner fortfarande lite nervositet när jag ska på en första date eller när det ska liggas första gången, men framförallt är det roligt! Jag har kul när jag träffar tjejer på det sättet. När jag var yngre var jag bara nervös men med tiden och mycket övning (dvs att göra allt vi tipsat om i denna tråd om och om igen) så är jag där jag är idag.
Men du Markus, med din logik så hade du lagt ner allt som har med dejtande att göra efter ett enda försök. För jag kan lova att du hade misslyckats grovt om du hade gått på en blind-date imorgon. Kan låta tufft, men att döma av alla dina inlägg i denna mastodonttråd så är du i dagsläget novisernas novis gällande dejting. För oss på våran sida hade tipsen varit; "prova ändå och ge det några försök till efter det, det kommer gå bättre för varje gång." Men hos Markunator är det mer av; "Nej, eftersom jag inte vet hur man gör på en date så är det ingen idé att jag ens provar på hur det är."

Bara för att jag är på så gott humör i dag så ska jag upprepa ett mycket konkret tips som kan göra dig mer social och som garanterat hjälper dig om du någonsin får till en date. Skriv ner det här om du inte kommer ihåg det, okej? Det är som sagt irriterande att du ställer om samma frågor om och om igen. Ok, here we go - när du pratar med tjejer, t ex på Uppsalingo, fråga dem öppna frågor om dem själva. Alla älskar att prata om sig själva nämligen. Tips på samtalsämnen är resor de har varit på, vilken typ av musik de gillar och varför just den/de artisterna är så intressanta (insidetips, det är oftast Håkan Hellström, Beyonce och housemusik som tjejer gillar, men det finns såklart undantag), fråga om deras framtidsdrömmar - vad vill de jobba med? Vart vill de helst bo om de får önska fritt?
Det här var bara ett axplock av ämnen som kan komma upp i ett samtal och det är som bäst när det bara flyter på och båda spinner vidare på varandras svar. Stängda frågor (sådana som kan besvaras med enbart ja och nej) är okej, de är nödvändiga för att hålla igång ett samtal ibland. Men undvik att bara ställa frågor som "gillar du musik/katter/mat/tv-serier/film?" En lång rad med sådana frågor som man inte utvecklar med följdfrågor blir bara stelt och förhörsaktigt. Är det sådana här tips du vill ha mer av Markus?

Till sist angående din stoiska vägran att åka iväg någonstans och göra något spontant - Fan, det allra bästa för dig just i detta nu hade varit att bli "kidnappad" och avsläppt någonstans nere på kontinenten, typ slovakiska landsbygden. Du skulle vara helt ensam med enbart lite fickpengar och hyfsat varma kläder (vi ska inte göra det allt för svårt för dig), efter det är det din uppgift att ta dig hem igen. Hur du löser det är helt upp till dig. Ingen mamma, kusiner eller flashback att hålla i handen. Du skiter antagligen på dig av att ens tänka dig detta, men det hade varit guld för din personliga utveckling. Du får tycka att idén är löjlig och inte ens värd att kommentera. Jag tänker inte heller se till att det här blir av. Men! Tänk efter lite och försök förstå varför detta skulle vara en nyttig erfarenhet för dig. Du skulle behöva bevisa för dig själv att du faktiskt är vuxen och att du kan klara dig själv.
Men okej, du ska ju faktiskt åka till Sthlm snart. Det lär väl dock bli så att din mamma vinkar av dig vid Uppsala C och din kusin väntar in dig vid Sthlm C. På tågfärden som tar 20-30 min (?) så får vi låtsas att du tränar på att vara självständig..

Det är så synd att du verkar låsa dig vid din bild av dig själv och att dina diagnoser tar sådan stor plats. Jag och många andra tror (iaf har trott) att Markus, med ADD och Aspergers, kan lära sig och en dag attrahera en kvinna om han bara vill tillräckligt mycket. Men, men.. I verkligheten ser du dig istället som en statisk varelse som under inga omständigheter kan tänka dig att pusha dig själv i en annan riktning, t ex för att du har ADD och Aspergers. Dina diagnoser är mycket riktigt statiska, de försvinner inte, men personen som finns där bakom har alla möjligheter att göra det. Återigen, ditt liv. Dina val.
Jag måste också bemöta ditt sarkastiska inlägg om min depression och varför jag ger de "råd" jag ger. Ja du Markus.. Det är så enkelt att jag en dag var trött på att må dåligt och på att se några av mina bästa år försvinna till mitt sorgliga tillstånd där alkohol, överdrivet sovande och allmänt slappande fyllde min vardag. Jag var trött på att känna mig som en bluff om jag träffade någon tjej där gemensamt intresse uppstod, för det sprack alltid förr eller senare när hon insåg att det inte fanns något bra bakom min glada fasad som jag höll upp utåt. Därför tog jag ett beslut och bad om hjälp för att kunna må bättre igen. Det har varit en tuff resa och jag kan fortfarande ha dåliga dagar där jag känner mig nere. Även när det gäller drickandet, jag kan utan problem vara utan alkohol i ett par veckor, jag kan även hålla mig till ett eller två glas i sociala sammanhang om det skulle vara så. Men jag kan också känna begäret att fortsätta tills jag däckar när jag kommer hem efter en middag eller fest. Jag är alltså en person som måste vara ödmjuk inför det faktumet att jag mycket väl kan trilla dit igen, både i depression och missbruk av alkohol. De gick ofta hand i hand när det var som värst, men det kan även ske isolerat. Att jag ger dig råd är faktiskt av den enkla anledningen att jag vill att du ska må bättre. Jag hoppas att andra kan ha fått hjälp av denna tråden också. Men nu är jag ärligt talat övertygad till 99% om att du inte vill utmana dig själv och göra det som krävs för att ändra din situation, du tror att alt kommer komma till dig en vacker dag bara, utan motprestation.. Lycka till Markus och framförallt till er andra som faktiskt försöker på riktigt. (Nu blev det ännu ett megainlägg, sorry för det)

Det här är fan en av mina favoritrepliker hitintills i den här tråden. TS menar på fullaste allvar att han inte kan hälsa på någon Linköping förrän hans kusins badrum är klart. Det är som en absurd parodi på hur vanliga människor prokrastinerar när de måste göra något de tycker är jobbigt, där TS aspie-logik verkligen synliggör det löjliga i beteendet.

Allvarligt TS, det här är inte alls en riktig ursäkt, det framstår bara som ett fullständigt verklighetsfrånvänt resonemang för läsaren. Jag förstår att du har en tanke om att ta det steg för steg, men om ett steg verkar skjuta upp utvecklingen med flera månader så kan det ibland vara bra att kunna anpassa sig och kanske hoppa över det. Det finns faktiskt inget omöjligt med att åka till Linköping innan du åker till Stockholm, resan kommer vara exakt likadan oavsett när du gör det - det vill säga om tillfället nu kommer igen. Saken är den att en av de saker du verkligen måste öva på är att bli flexibel. Det är bra att ha en plan att gå efter i självutvecklingen, men om du märker att vissa bitar inte går att genomföra så måste du också själv kunna ändra i planerna. Om du låter skitgrejer som att din kusin ska renovera badrummet skjuta upp all utveckling med flera månader kan jag lova att du fortfarande sitter och skriver här när du är 27.

I vilket fall, jag hoppas att du får träffa den där psykologen snart.

Handlar inte om att du ska få ligga nu. Du ska bli mer självständig och lära dig att ta kontakt med kvinnor. Bara gå fram till några tjejer och prova på.

Det är nu över ett år sedan du skapade denna tråden. Du skrev i trådstarten att du börjar bli galen av sexuell svält. Denna "svälten" borde väl få dig till att verkligen försöka göra framsteg. Men uppenbarligen inte.

Du kommer med bortförklaringar och sen säger du att vi måste förstå att du inte kan pga dina diagnoser. Sen skrev du dessutom att våra råd var dåliga. Ja tack för den. Men frågan är nu, varför ska vi lägga ner mer tid på att hjälpa dig när du skiter fullständigt i det vi skriver?
Som jag skrev, det har gått över ett år sedan du skapade denna tråden och du har fått jobb på Biltema men slutade för att du inte orkade och gått på en salsalektion.

Jag önskar dig lycka till och hoppas att du kommer göra framsteg i både vänskapsrelationer och kärleksrelationer men jag kommer inte lägga ner så mycket mer tid på denna tråden, har studier och annat skit att ta hand om.



//Siegestor

Jag förstår inte ens vad du säger. Jag är ledsen.


Jo, egentligen förstår jag det - men enligt henne var det inte ens en dejt.


Jag vägrar tro att hon är min enda möjlighet. Jag tänker inte åka till Thailand.


Jag förolämpar honom bara när jag tycker att han förolämpar mig. Dessutom har jag rätt att uttrycka min avsmak för hans kvinnoförakt.


Jo...jag vet det.


Jag ska försöka tänka på detta. De andra två sakerna vet jag inte ens om jag gör.


Nej, jag skyller dem på mig själv. Det är bara det att jag blir irriterad när jag tycker att jag inte får ordentliga råd.


Jag uttrycker tacksamhet när jag är tacksam, inte annars. Jag tänker inte vara tacksam mot nån som jag tycker behandlar mig illa. (*host* syntaxxxerror *host*)


Så vad ska jag göra, då? Vilka råd är det jag ska ta till mig enligt din åsikt? Specifikt?


Att hålla på och fronta varor, och ibland sitta på knä när jag gjorde det. Att lyfta tunga saker så ofta. Att vara på benen så himla mycket och gå runt mellan olika ställen i butiken.


Nej, det är bara det att jag inte kan komma på några konkreta råd om vad jag ska göra.


Jag har försökt med nätdejting i snart fem år. Det har inte funkat.


Okej, tack så mycket. Jag ska komma ihåg det!

Men jag har en fråga: hur kan jag föra ett samtal med en tjej utan att bara ställa en massa frågor hela tiden?


Ja tack, gärna.


Du har fel, men tack för att du antar att det är så det kommer gå till...


Jag vill det jättemycket. Har det nånsin hjälpt mig?


Vilka var det du bad om hjälp, och vad för sorts hjälp?


Tack för det. Verkligen.


Nej...jag var bara väldigt deprimerad den här veckan. Jag ska försöka, bara jag får ordentliga tips. Snälla, gå inte!


Jag måste öva först! Jag vågar inte åka till Linköping själv innan jag först har åkt till Stockholm själv.


Okej, ibland kan jag säkert det - men jag vill inte åka till Linköping i morgon, absolut inte. Det kommer inte att ta flera månader för mig att komma i väg till Stockholm och därefter till Linköping - förhoppningsvis har jag fixat det innan den här månadens slut.


Jo, det kommer säkert igen - men jag är verkligen inte bekväm med att åka till Linköping just nu. Det är nåt som jag måste planera för och förbereda mig för mentalt.


Det kommer inte att ta flera månader! Det pågår just nu, för sjutton! Det kanske t.o.m. är färdigt till nästa helg! Om inte det, så helgen därefter.


Jo, det får jag - den 20:e. Tack så mycket för visad omtanke!


Hur ska jag prova på? Vad ska jag säga? Hur ska jag bete mig?


Jag har inte haft nån jävla aning om vad fan jag ska göra. Hur ska jag då ha kunnat göra framsteg?


Det kan jag inte om jag inte får nån sorts hjälp av någon.

Genom att "kroka fast" vid sådant som hon säger. Reflektera, bemöt, säg emot, bekräfta. Det är just det som kallas samtal. Interaktiv ömsesidighet.

Men du... Allvarligt talat. Har du någonsin fått någon hjälp som har funkat?

Jag skulle säga så här. Ändra inställning när det kommer till hur du värderar råd här i tråden. Om någon kommer med ett råd som i dina ögon låter helt meningslöst så gör det/ta till dig det iaf. Bit ihop och pröva helt enkelt! Många genomförda "meningslösa" råd kanske leder till personlig utveckling för dig

Och ja jag vet....du fick inga specifika råd du skulle ta till dig utan en uppmaning till vilken approach du ska ha när det kommer till och värdera råd.

Wow.. Det du beskriver som tungt fysiskt arbete här ovan.. Helvete Markus, detta kan mycket väl vara det ynkligaste jag hört en vuxen människa säga, eller skrivit på ett forum som i detta fallet. På riktigt. Du skämmer ut dig själv genom att påstå att de där sysslorna skulle vara jobbiga. Du kan räkna med att ingen här på forumet, eller ute i verkliga livet, tycker synd om dig eller håller med om att det där skulle vara "för tungt arbete." Dessutom enbart under 8h i veckan om jag förstod det hela rätt? Jag blir äcklad och provocerad av din lathet, fyfan alltså..

Helt ärligt så borde jag bara be dig fara åt helvete istället för att fortsätta skriva i den här tråden, men som sagt innan. Det kanske hjälper någon annan.
5 år av nätdejting motsvarar inte en date irl. Det är snarare ett försteg till att mötas på riktigt, inget annat. Därför är du fortfarande novisernas novis gällande dejting. Tjejen du träffade ett par ggr räknas knappast då hon troligen bara såg det som ett vanligt samtal över en fika eller liknande.

Nästa punkt.. Om du pratar med en tjej så vet du att det flyter på bra om hon ger dig sin fulla uppmärksamhet. Hon är vänd mot dig, ser dig i ögonen, skrattar åt dina skämt och ställer motfrågor till dig. Om du hela tiden måste hålla det vid liv genom att ställa nya frågor inom vitt skilda ämnen men hon bara svarar kort, flackar med blicken, kollar telefonen etc så är hon snart borta helt. Hon kommer hitta en ursäkt för att inte prata med dig mer. Du får vara beredd på att du kommer mötas av "artigt ointresse" en hel del eftersom du inte är så socialt slipad. Speciellt på events som Uppsalingo där du kanske samtalar med ett mindre sällskap. Folk kommer tycka att du är udda och stel, men ändå tala med dig av artighet. Men passa på att öva i de lägena. Du vill ha intressanta samtal för alla parter helt enkelt. Ställ öppna frågor om intressanta ämnen, lyssna noga på svaren och försök ställa följdfrågor. Öva, öva, öva.. (det här kan du googla hur mycket som helst om, kom igen, du vet hur man gör)

Det för oss osökt in på en annan aspekt där ditt fega jag är helt borta i dagsläget; vad har du för intressant att tillföra i en diskussion? Tänk om du kunde säga "haha, förra helgen fick jag en inbjudan till en fest i Linköping av en snubbe jag knappt känner. Tänkte inte åka först, men jag gjorde det ändå och det var skitkul. Det var korridorsfest och en kille från Frankrike snortade saltet när han drack tequila. Sen spårade det ur ännu mer, haha." Men nej, just det. Du vågar ju inte göra någonting, du måste ju förbereda dig mentalt och vänta på att din kusins badrum blir färdigt innan du ev. kan tänka dig att åka någonstans...
Att ställa frågor till tjejen i all ära, det är viktigt. Men du måste kunna tillföra något om dig själv också. Att berätta om hur du sitter hemma hos dina föräldrar större delen av veckan och att du inte orkade jobba 8h i veckan på Biltema kommer inte att imponera. Visst, du går på dans och Uppsalingo och det är jättebra. Men du måste börja leva mer, säga ja till saker, vara mer spontan utan att måla upp worst-case-scenarios för dig själv hela tiden.

Gällande mig själv så fattade jag ett beslut och gör mitt bästa för att leva upp till det. Jag var trött på min situation och började gå i samtalsterapi. Jag öppnade mig även för vissa vänner och berättade typ allt om hur jag mådde. Det hjälper väldigt mycket. Sen tillkommer även sånt som att ändra vissa vanor och ovanor, vilket är det svåraste. Jag har t ex flyttat till en ny stad i de norra delarna av vårt rike där jag inte har samma umgänge och inte lockas till regelbundet festande. Jag försöker röra på mig och äta bättre, dock utan att gå till överdrift. Att försöka revolutionera sitt liv fullständigt kan bli en för stor omställning. Jag tror istället på en fast övertygelse, ödmjukhet inför att det kommer bli svårt och att bakslag kan ske. Samt öppenhet med hur man mår och vad man varit med om.

Jag sa åt dig att göra det i december. Du sa att det var onödigt, att det inte fanns någon anledning etc. Hade du gjort det då så hade du kunnat åka.