Citat:
Ursprungligen postat av
Markunator
Det är bara det att jag blir irriterad när jag tycker att jag inte får ordentliga råd.
Jag uttrycker tacksamhet när jag är tacksam, inte annars. Jag tänker inte vara tacksam mot nån som jag tycker behandlar mig illa. (*host* syntaxxxerror *host*)
Så vad ska jag göra, då? Vilka råd är det jag ska ta till mig enligt din åsikt? Specifikt?
Jag har sagt det oräkneliga gånger förut, men jag tar mig friheten att upprepa det igen: du lider av inlärd hjälplöshet, vilket (i ditt fall) bottnar i att vardagen hittills varit skräddarsydd av omvärlden. Du har mer eller mindre lagt ut hela din existens på entreprenad och därmed aldrig lärt dig tänka eller handla självständigt. Det är så illa att du inte ens lärt dig dra egna slutsatser, eftersom dina föräldrar och diverse instanser (t ex habiliteringen och daglig verksamhet, med flera) hela tiden rycker in och gör allt åt dig på en helt absurd nivå.
Du använder din aspergerdiagnos som ständig ursäkt för att slippa göra saker som du inte vill eller har lust med, inte för att du faktiskt inte
kan, och din omgivning är helt medberoende i detta. Fram tills i höstas så kunde du t ex inte "på grund av din diagnos": städa hemmet helt själv, tvätta, sköta din ekonomi, betala dina egna räkningar, handla kläder själv, bidra praktiskt till hushållet, etc. Men så fort vi på Flashback började tjata om att lära dig allt detta i syfte att öka dina chanser att ligga så blev det helt plötsligt en jävla (okej, här överdriver jag - det har mer eller mindre gått i snigeltakt) fart och du gick från 25 års "handikapp" inom ovan nämnda områden till att lära dig, eftersom det varit motivationen som saknats -
inte för att din diagnos har påverkat din förmåga att städa ditt rum själv. Samma sak med habiliteringen och daglig verksamhet som sköter allt praktik- och jobbsökande åt dig, trots att du har förmågan att själv besöka eller ringa till arbetsplatser. Det bevisade du när vi uppmuntrade dig i höstas och du sökte jobb helt själv under en dag, för att sen lägga ner med dina vanliga ursäkter.
Du har helt enkelt varit helt jävla söndercurlad av dina föräldrar och habiliteringen/psykiatrin/skolan - och den inställningen - divalaterna, och att det är
andra, och inte du som är ansvarig för ditt liv - har du tagit med till Flashback, och den inställningen/attityden är fullständigt vedervärdig. Vi kan inte hjälpa dig om du inte vill hjälpa dig själv. Du har fått hundratals tips och råd i tråden, men klagar ändå och du verkar anse att vi har någon slags skyldighet att hjälpa dig med precis allt, trots att vi användare här faktiskt hjälper dig på frivillig basis, på vår fritid. Så stoppa upp din nuvarande inställning i röven och
step up your game! Sluta komma med tusen ursäkter för att slippa göra saker. Om inte; så sluta gnäll! Det är
du som bett oss om hjälp, inte vi som tvingar på dig den.
Citat:
Att hålla på och fronta varor, och ibland sitta på knä när jag gjorde det. Att lyfta tunga saker så ofta. Att vara på benen så himla mycket och gå runt mellan olika ställen i butiken.
Nog för att det redan framkommit att du är extremt arbetsskygg, men det här är ju på gränsen till parodi! Du väljer alltså hellre att vara arbetslös än att ägna totalt
8 timmar i veckan åt simpla vanliga jävla arbetsuppgifter som hundratusentals personer dagligen ägnar sig åt för att kunna försörja sig och slippa gå på bidrag? Här hade du världens chans att bättra på ditt hittills tomma CV med lite arbetslivserfarenhet, men skiter i att fullfölja praktiken och slutar efter endast fyra dagars jobb med 4-timmarsdagar
Jag har själv jobbat inom detaljhandeln och visst värker varenda muskel i kroppen dom första dagarna efter att man gått från noll till hundra, eftersom kroppen inte är van vid att vara igång en hel dag. I en butik så finns det få eller inga möjligheter att sitta ner (nu syftar jag på detaljhandeln, inte matbutiker) under arbetstid, utan man är igång hela dagarna och antingen står, går eller lyfter, flyttar eller grejar med varor. Men vet du vad?
Det går över. Efter några dagar så anpassar man sig både mentalt och fysiskt och då är det inte alls samma jobbiga känsla som i början. Men du tillåter dig aldrig att komma över den spärren, utan (oavsett sammanhang) ger upp så fort något blir det minsta jobbigt.
Har du själv börjat söka efter en ny praktikplats (eller jobb) än? Eller sitter du och väntar på att daglig verksamhet ska ordna något?
Citat:
Jag har försökt med nätdejting i snart fem år. Det har inte funkat.
Nätdejting är svårt nog även för en manlig 10-poängare. Det är kvinnornas marknad. Lägg ner skiten och ge dig ut i den riktiga världen, där du får kontakt med tjejer irl. Förslag har du fått i mängder. Scrolla tillbaka i tråden om minnet sviker.
Vad hindrar dig t ex från att gå ut på krogen/puben själv? Gör det bara. Folk där är alldeles för upptagna med sig själva för att bry sig om någon går dit ensam och du behöver absolut inte dricka alkohol. Beställ en alkoholfri drink eller Sprite/Coca Cola och sätt dig i baren och snacka lite med bartendern (det finns inget pratgladare släkte), eller bara chilla och iaktta folk. Du behöver inte stanna mer än en halvtimme första gången. Gör det bara och få det överstökat. Håll inte på att vänta in att någon ska följa med dig, utan dra ut en stund ikväll. Efteråt så kommer du känna dig skitnöjd över att du vågade.
Citat:
Nej...jag var bara väldigt deprimerad den här veckan. Jag
ska försöka, bara jag får ordentliga tips. Snälla, gå inte!
Lärdom: till skillnad från dina föräldrar så kommer inte resten av världen ha villkorslös kontakt med dig, på dina villkor. Folk i tråden försvinner som flugor på grund av dina ständiga utbrott och din hätska ton när du svarar. Glöm inte att det är
du som bett
oss om hjälp.
Samma sak gäller för övrigt irl - både med vänner och på arbetsplatser, osv. Du måste sluta ursäkta dina utbrott med att du är deprimerad och har AS. Javisst, du
har en diagnos, men du
är inte din diagnos. Diagnoserna är ingen ursäkt för att bete sig som ett svin.
ska jag prova på? Vad ska jag säga? Hur ska jag bete mig?
Citat:
Jag har inte haft nån jävla aning om vad fan jag ska göra. Hur ska jag då ha kunnat göra framsteg?
Eftersom du ständigt förväntar dig att sparvar flyger in i käften på dig och att allt kommer gratis och automatiskt utan hårt jobb och träning från din sida så står du och stampar där du står. Det är du själv som valt att avstå från merparten av tipsen och förslagen du fått här, så konsekvensen av det är naturligtvis att större framsteg uteblivit.
Citat:
Det kan jag inte om jag inte får nån sorts hjälp av någon.
Sluta förvänta dig att andra ska stå stand-by och serva dig. Ska du ha oss på bluetooth med instruktioner resten av livet, eller ska du skrota lättjan? Vad tusan har din kusins badrumsrenovering att göra med att du inte kan ta tåget till Stockholm på en kortare utflykt och åka tillbaka till Uppsala samma dag? Åk själv! Och badrumsrenoveringen är för övrigt bara en dålig ursäkt från din kusins sida att slippa ses/ta emot besök av dig dom kommande veckorna. För jag förutsätter att hon inte är fastklistrad i kaklet, utan faktiskt har jobb/studier att gå till dagtid och ett fristående dass ute på gården/i lägenhetsbyggnaden som föreningen ordnat under tiden hon är ledig. För att tala NT-språk: she's just not that into you.