Citat:
Ursprungligen postat av
sebnie
1: Menar TR att man för att använda sig av sin nödvärnsexcess helt måste tappa greppet om situationen och agera både planlöst och huvudlöst?
Ja, om man ska kunna åberoba nödvärnsexcess. Nödvärnsexcess innebär att man tappar besinningen, lite ungefär som en tillfällig psyksjukdom/blackout pga angreppet, och går därmed fri. Men då skall man kunna visa på att man tappat besinningen.
Inte att man metodiskt valde att överstiga tillåten våldsnivå typ 10x om.
Rätten menar att det fanns nog med tillfällen och tänka till "vad fan man håller på med", det är inte liksom att det råkar bli ett extra slag av bara farten.
Nödvärnsexcess är det som prövas om man gått utanför vad som är försvarligt i nödvärnssituationen. Vilket rätten har kommit fram till, att nödvärnshandlingen stod i uppenbar disproportion till det som skyddas genom nödvärnshandlingen, eller att mannen brukade mer våld än vad som krävdes för att undanröja det stundande hotet.
2: Förväntas man med livet som insats söka en lösning som innebär att angriparna till varje pris måste överleva?
Nej, men om det går att använda en lösning som innebär att angriparna överlever, så skall den lösningen prioriteras.
Det betyder att man måste göra det sannolikt för rätten att en sådan lösning inte fanns innan man tar till dödligt våld i en nödvärnssituation.
Det betyder också att man i vissa fall kan tvingas göra vissa prioriteringar, t.ex. prioritera eget liv framför egen egendom och liknande. Vi bor inte i USA!
Det betyder också att man då inte kan agera för tidigt i en nödvärnssituations fortlöpande, utan man måste invänta ett sådant tillfälle att dödande är den enda utvägen. Och för att den situationen skall uppstå, så måste angriparna, enligt rättens bedömning, ha passerat den krossade rutan, dvs det skall ha varit sekunder tills mannens liv hade varit släckt, för att mannen skall ha befunnit sig i en sådan nödvärnssituation att det motiverat att man trappat upp till dödligt våld på våldstrappan.
Jag anser att K-G:s oskadliggörande av de hotfulla inkräktarna var en försvarlig handling; visserligen företagen i ett chocktillstånd men likafullt baserad på objektiva ingångsvärden och iakttagelser: Det var hans enda chans att undkomma situationen med livet i behåll; han hade ingen tid att förlora. – Och att spela hasard med livet som insats är det inte många som i hans situation hade valt; allra minst de förnumstiga TR-ledamöterna.
”Den tillåtna våldsnivån” som du talar om (direkt fysisk konfrontation) hade garanterat medfört att K-G inte överlevt. – Och så länge du inte kan bevisa motsatsen, eller lägga fram godtagbara skäl för en lägre våldsnivå och garanterad överlevnad, skall K-G gå fri; helt fri.
K-G säger sig själv inte ha haft något annat alternativ – och jag är benägen att hålla med:
Varje annat alternativ hade varit förenat med livsfara för honom själv.
”Vi ska döda dig, din jävel”, var inte bara ett tomt hot – och detta var K-G på goda grunder förvissad om.
Det är inte föredömligt att döda någon - och dödsskotten tvingas han ständigt leva med, men jag måste säga: K-G agerade föredömligt: Han var snabbtänkt, handlingskraftig och hade modet att fatta ett snabbt, mycket svårt, beslut: Sitt vapen var det enda han hade att försvara sig med; han befann sig i en trängd situation.
Han vågade inte ens gå ned i källaren igen för han var rädd för att då kunna bli angripen i ryggen.
Han var de facto utsatt för ett angrepp i sitt eget hem. En av bröderna skrek: ”Vi ska ta dig, din jävel”, och K-G hade tänkt att ”antingen tar de mig eller jag dem”.
Så tänker varje normalt funtad människa – om hon inte är lagd åt att vända andra kinden till. – Och Pingstkyrkan hade han väl gått ur för länge sedan.
”Vi ska ta dig, din jävel, du ska dö”, är det sista en av bröderna hinner säga, och dessförinnan har ytterdörrens treglasruta krossats av flera stenar.
Vad hade du gjort i samma situation? - Du kanske svarar att du laddat ditt vapen och sedan satt dig ned på en stol för att vänta in angriparna. - Då ska man veta att det alltid är lätt att vara efterklok, men en helt annan sak att befinna sig mitt inne i en traumatisk situation. - "Ett steg till och jag skjuter skarpt" kan ha fått bröderna att retirera, men det kan också - mer troligt - ha fått till följd att den ene brodern på behörig distans börjat "förhandla" med K-G, medan den andre gjort ett hastigt utfall och slagit undan hans vapen. - Han kunde också ha nöjt sig med att skjuta bara den ene brodern och låtit den andre löpa. - Ja, men de stod med en halv meters lucka och det andra skottet föll pga en viss tankeblockering och den nödställdes oförmåga att besinna sig.
Citat:
Ursprungligen postat av K-G
Då så går jag in och tar mitt vapen som är här, det är alltså 7 meter 8 meter och sedan går jag ut på detta viset här och då är dom här och skall hoppa in och då så är det försent för då är det antingen dom eller jag och jag har mycket och jag vill fortfara och leva jag vill inte bli terroriserad så att jag inte kan gå och att hjärtat skall sprängas när dom sparkar ihjäl min hund. Jag vill inte vara med om det så så är min grej. Jag hoppas innerligt att du förstår mig för att jag har aldrig varit i något brottsligt sammanhang jag har försvarat mig och där fanns inget alternativ.
Hade K-G väntat tills angriparna passerat den krossade rutan, dvs redan varit inne i hallen, då hade en av bröderna kunnat fälla K-G till marken med ett skott. Och hade K-G hunnit före och skjutit den ene angriparen, hade den andre kunnat svara med ett dödande skott – dvs om de medfört skjutvapen vilket K-G inte kunde veta.
En kniv eller ett järnrör rår normalt sett inte på ett handeldvapen, men här är det tidsfaktorn som bestämmer vad som måste göras för att rädda livet. Hade de påtända angriparna väl trängt in kan den såväl rörelsehindrade som hjärtsjuke K-G trots sitt vapen ha haft svårt att freda sig; redan chockad kan han då antas ha blivit så skärrad att han helt tappat koncepterna.
K-G undvek att skjuta skallen av angriparna; han siktade med god säkerhetsmarginal mot överkropparna. Avsikten var inte att döda; han ville hindra dem från att överskrida hans trygghetszon och det han på konkreta grunder uppfattade vara den definitiva gränsen mellan liv och död.
K-G både handlade i blindo och inte, dvs det satt i hans ryggmärg vad som var nödvändigt. - Han agerade reflexmässigt: Två angripare blev två patroner; han befann sig under stark tidspress. – Ja, han var så tagen av situationen att han inte kunde förmå sig säga varken till sin syster eller till polisen att han skjutit bröderna.
Ingen normal människa skjuter ihjäl en annan person utan att ha en riktigt bra förevändning; det hade den hjärtsjuke K-G: Hans liv hängde på de sekunder det tagit bröderna att forcera hålet i ytterdörren. Under tiden K-G hämtat sitt skjutvapen hade också fler stenar hunnit kastas. En tredje angripare kan via källardörren ha varit på väg in i huset.
K-G har uppsåtligen skjutit mot de hämndlysta, helt panka, drogpåverkade och målinriktade inkräktarna med uppsåtet att rädda sitt eget liv. Det är fråga om självförsvar i en mycket trängd och utsatt situation; det är nödvärn. Nöden har ingen lag och jag skulle vilja se någon av TR-ledamöterna i samma situation. Att sitta vid sitt skrivbord och dra upp riktlinjerna för hur en annan människa ska agera i ett klart nödläge innebär inte en matematisk beräkning; det handlar mer om inlevelseförmåga och erfarenhet - samt att man frågar sig:
Vad hade jag: gammal, hjärtsjuk, ensam, vid flera tillfällen tidigare både hotad och varnad; därtill skadad och fortfarande ont i ett ben, gjort i samma situation? - Ett varningsskott i det läget; det hade bara medfört att bröderna fått blodad tand, temporärt försvunnit från ytterdörren för att sedan bryta sig in på annan plats i huset, ev. från tre olika ställen. - Vilka kunde inte K-G förutse; huset hade sex ingångar.
