Ebba Busch, partiledare för KD (2022: Energi- och näringsminister, vice statsminister)

Under 1980-talet beskrev Olof Palme den dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn som en ”främmande fågel”, vilket fick Adelsohns föregångare Gunnar Heckscher att hoppa in i debatten och påstå att uttrycket var antisemitiskt.

Men trots att jag skruvar på mig som alla andra blir jag ändå mer illa till mods av de skolgårdsaktiga utstötningsmekanismerna; hur Ebba Buschs motståndare med varje blick och kroppshållning signalerar att hon är den främmande fågeln, att alla i rummet vet om det, som genom en ordlös överenskommelse, och att det nu bara handlar om att putta henne allt längre bort.

Ebba Busch avviker från de andra genom sin blotta uppenbarelse, sin glättiga samtalston och sitt eviga leende, hon utstrålar en blandning av storstadsflärd, frireligiös frejdighet och den sortens krampaktiga självförtroende som hör ungdomen till, och som alla mer seniora kollegor vet att man lätt kan skrapa revor i.

Det provocerande med Ebba Busch är att hon aldrig tycks låta sig skrapas sönder.

I USA hade hon kunnat gå hur långt som helst. Men här är hon en ut i fingerspetsarna osvensk politikertyp.

– Jag vill inte ge en tidsram när jag inte kan göra det eftersom svenska folket riskerar att bli besviket. Regeringen tar ansvar för att försöka ordna upp den här situationen,