Läkarprogrammet i Sverige - Tråden

Vad är orimligt? Att snubben har läkare som föräldrar avslöjar ju en hel del Många personer som har akademiker som föräldrar har inte sällan blivit "coachade" hemifrån under lång tid att absolut plugga vidare på universitet och ta tag i sina egna liv, förslagsvis genom att också studera till läkare, precis som han gör.

Vissa personer är smarta nog att ta och lära sig språket snabbt och ta tag i sina liv a.s.a.p. i sitt nya land.

Ingen alls, skulle jag säga.

Det finns allt människor som sticker ut. Om han hade fuskat kanske inte mediapublicitet varit den bästa strategin.

Jag känner ett par syrianer som lärt sig språk och utbildat sig på fina program mycket snabbt. Det är säkert en mycket liten minoritet av alla som kommer hit, men självklart finns dom.

Jag skulle själv säga att det beror på. Jag hade en kursare som tagit ett längre uppehåll som sökte AT på samma plats som mig som inte fick tjänsten för att han på frågan om han hade lärt sig något under sitt uppehåll sade nej. Om du bara berättar att du gjort något vettigt, exv jobbat, rest, läst något annat etc. borde det inte vara några problem.
Superbra att han redan kommit så långt. Än bättre kanske det kan bli om han också coachar sina föräldrar genom deras lämplighetsprov som är notoriskt svårt och baserat på frågor från de svenska läkarprogrammen.

Frågan är hur han kom in på läkarprogrammet på såpass kort tid. Betyg? Fick han i så fall sina betyg tillgodoräknade från sitt hemland? HP? Någon annan speciell kvot?

Att komma in via HP på 6 månader om man inte kan språket innan känns inte så rimligt. Dessutom så nämner han i klippet att det ibland händer att han missuppfattar vad hans kursare säger, så då undrar man ju hur han skall ha klarat läs-delen på hp. Kan det kanske ha varit så att hans rika föräldrar har pröjsat ett hp-resultat från någon av alla de som erbjuder den tjänsten? Just a thought.

Hej! Jag undrar hur många här som kom in på Göteborgs universitet som reserv i b1 och b2, samt hur mycket ni kom in med som reserv. Jag vill gärna veta då jag själv vill komma in. Är intresserad av att veta för hösten 2018, våren 2019 och hösten 2019. Alla svar är välkomna. Vill helst veta hur mycket ni som var reserver kom in med efter andra andra urvalet, då man inte kan få den informationen någonstans.

tacksam för svar!

Tänkte ställa lite frågor. Uppskattar svar på alla, alternativt enskilda frågor som ni känner er extra manade att besvara!

1) Hur lär man sig hantera ''svåra'' samtal? T.ex. ett sådant där man ger ett dödsbesked? Förstår att långt ifrån alla läkare är tvungna att göra detta, men det känns som att om man t.ex. inriktar sig mot onkologi så blir man illa tvungen?

2) Hur ''lätt'' är det att ta sig mot engelsktalande länder såsom USA/Australien/England? Är lämplighetsproven överkomliga som en hyfsad svensk läkarstudent? Finns det överhuvudtaget en efterfrågan efter svenska läkare inom den amerikanska sjukvården?
Är redo att kämpa för att ta mig dit, men samtidigt så har man tyvärr inte all tid & energi i världen.

3) Har man mycket gemensamma kurser/föreläsningar med icke-läkarstudenter såsom sjuksköterskor, biovetare osv? Samt hur ser könsfördelningen ut på programmet? Är 2/3 tjejer en rimlig uppskattning?

4) Inom onkologin, förväntas man lära sig lite fysik? (Har absolut ingenting emot detta, hade bara sett det som något positivt.)

5) Hur många obligatoriska moment har man i snitt per vecka i form utav labbar och seminarium under pre-klin? Funkar det att skippa en större del utav alla föreläsningar för att således läsa in materialet hemifrån? Isåfall, hur många ''lediga'' dagar (som ej kräver att man tar sig till skolan) kan man få ut i veckan i snitt? (om man slår ut det över en termin typ)

6) Rent spontant: vilken/vilka inriktningar bör man gå mot om ens starkare ämnen är matematik och fysik? Har ett stort intresse för sjukvården och läkekonsten, så ett annat program är ej relevant. Däremot hade jag gärna fått räknat en liten del, ifall möjlighet finns givetvis!

Man har konsultationskunskap under hela utbildningen så att säga; oftast i samband med VFU. Nästintill alla läkare ställs inför situationer att lämna tråkiga besked - det behöver inte alltid betyda döden. Det kan gälla att din sjukdom är kronisk etc. Utbildningen har genom åren fått större fokus på dessa mer "mjuka" värden. Hur man lär sig dessa svåra samtal är olika; enligt mig handlar det om att, som i allt annat i utbildningen, att öva på det. Inte dramatisera, inte linda in saker, vara fakta-baserad, inge hopp (dock bara sanningsenligt). Sedan om möjligt ta det i portioner. Patienten behöver sällan veta precis allt vid samma tillfälle. Det är en tråkig del av jobbet, men mycket, mycket viktig del att det blir rätt. Min erfarenhet är att de flesta har detta med sig redan inbyggt - man vill väl! Utbildningen förser dig sedan med tips och verktyg (videofilmar patientsamtal tex). Var inte rädd för yrket på grund av den här punkten.

Väldigt många har inledningsvis siktet inställt på "coola" USA. Man har sett lite amerikanska läkarserier och känner en dragning västerut. Min erfarenhet är att studenterna med tiden överger dessa tankar. De flesta lärosätena har utbytesavtal med amerikanska universitet. Man får dock betala en hel del själv, jämfört med om man väljer tex europeiska universitet.

Det finns trådar om hur man tar sig in i det amerikanska "läkarsystemet". Kort sagt kan man säga att det tar tid, är svårt och är omständligt. Givetvis inte omöjligt. Dock är andra länder i regel lättare (EU totalt smärtfritt). Australien är även det lättare än tex USA. UK är svårare att sia om i och med Brexit.

Nej, nästan inga gemensamma föreläsningar. Åtminstone inte där jag läste. Någon dag eller två tillsammans det första året, that's it. Däremot umgås man ju med andra professioner under VFU (många sjuksystrar älskar att bevisa att de minsann kan ta blodtryck bättre än den unga läkarstudenten) Könsfördelningen kan du få fram genom att kolla UHR:s antagning på nätet. Där ser man kön- och åldersfördelning på samtliga lärosäten de senaste åren. Kort sagt; det är fler tjejer än killar (runt 60/40)

Ja

Väldigt olika beroende på lärosäte, om man kör PBL eller inte tex.
PBL har mycket fler obligatoriska moment. Dessutom är PBL uppbyggt på så sätt att man förväntas vara en del av "gruppen". Väljer du ett lärosäte som inte kör med PBL är antalet obligatoriska moment under preklin mycket få skulle jag säga. De första terminerna är de obligatoriska momenten runt 3-6 stycken per månad ungefär (på lärosäte utan PBL). Preklin är den delen av utbildningen som är "lättast" att kombinera med familj, plugga hemifrån osv...


Radiologi, onkologi...
Eller forskning =)
Alternativ bubblare; läs till sjukhusfysiker.

Tackar för ett jättebra och utförligt svar!

Ligger nog mycket i det gällande USA. Får se om jag fortfarande är lika sugen på det efter några år på läkarprogrammet

Vad tycker flashback om den debattartikel som SYLF skrev i läkartidningen häromveckan? Verkar inte falla i god jord hos vissa seniora läkare i alla fall.

Vilken syftar du på? AT?

Att schemaläggningen överstiger 40h.