Nu ska jag berätta om en läskig grej som jag var med när jag var på semester när jag var 17 år.
Jag, mamma och hennes man var på semester i Sri Lanka, och hade varit där i ca. 2 och en halv vecka. Vi kände en kille som bodde i en by några mil längre upp och bestämde att vi skulle ta tåget och hälsa på honom. Men kvällen innan vi skulle ta tåget så sa mammas man att vi absolut inte kunde ta tåget! Vi hade alla sett fram emot detta, och jag undrade varför han inte ville det helt plötsligt? Han sa att han bara mådde illa när han tänkte på det. Det gick inte att övertala honom utan han var tvärsäker på sin sak. Så han ringde till vår bekant och ljög ihop att mamma var sjuk, så vi kunde inte komma imorgon.
Nästa dag var vi extra sega, jag brukade alltid skynda mig upp och ta ett morgondopp, hotellet låg precis på stranden. Men den här morgonen kände jag inte för det. Istället så stog jag på balkongen och tittade ut över havet, som kändes guppigt och konstigt. Det var den 26 december 2004. (för er som inte kommer ihåg: samma dag som flodkatastrofen i Sydostasien)
Vi hann springa upp i djungeln när vi såg att vågen kom, det handlade om sekunder. vi klarade oss allihopa.
Det tåg som vi skulle åkt med hade vattenfyllts, lyfts upp ur rälsen och flutit iväg en bra bit. Alla på tåget hade dött.
Nu har dom ställt upp tåget bredvid rälsen som ett monument.
Om det inte vore för mammas man så hade vi varit döda nu.
Han vi skulle hälsa på slogs medvetslös och bröt några ben, men klarade sig.
Man ska lita på sin känsla har jag lärt mig.
Här är en bild på tåget:
http://www.smh.com.au/ffximage/2004/12/29/train_wideweb__430x280.jpg