Citat:
Ursprungligen postat av
Siasoss
Att motbevisa en religion är som att försöka motbevisa kärlek.
För den som inte är kär finns inte kärlek, det existerar inte, inget finns där.
Men för den som är kär så är kärleken påtaglig och verklig, det är fjärilar i magen, hjärtat slår dubbla slag, kinderna hettar och man blir plötsligt förvirrad och vet inte vad man ska säga. Likaså med sorg, den ena känner den inte medan den andra har så skärande sorg så gråten gör att man knappt kan andas. Innebär det att kärlek resp sorg finns eller inte finns? Nej det existerar inget entydigt svar. Det som existerar i den enes sinnevärld finns helt enkelt inte i den andres. Samma med religion.
Nja.. å andra sidan är kärleken så pass inneboende i den biologiska strukturen och därtill konplex och därför föränderlig i sin liksom process eller i sitt flöde och kärlek kan aldrig vara aktivt utan givande och tagande.. mellan parter.
Att ställa Gud.. som en part och tillskriva denne guden/gudarna att vara givande och tagande, blir lite för magstarkt för en ateist som jag. I den villkorslösa kärlekens utvidgande karaftfält , yttrar sig kärleken enormt mångsidigt, jag ser inte tillstymmelse till de utstuderade tillrättalagda doktrinernas stereotypt formade beordringar till kongformitet, att ha särskilt mycket om ens något med kärlek att göra varför jag personligen anser att din liknelse haltar och det ordentligt.
Kärleken är som du säkert vet : naturlig , ett narurfenomen som flödar mellan olika varelser... både växtlighet djur och människodjuret.. interagrar kärleksfullt men också kärlekslöst gentemot omgivning, eller sig själv.. inom sig själv genom att t.ex sakna självrespekt, sakna känslan av egenvärde, tro sig vara utom all kraft att kunna påverka färändra.. för det kan ju bara gud.. för "man är ju stöpt, som man är stöpt" i deismens värld.
Men i den värld där Koranen aldrig fått lägga sordi på människans individuella livslust, nyfikenhet, behovet att ge och ta uyppfinna älska dansa njuta och fortsätta utforska.. där kan islam sett som idé eller faktor, bli en börda.. skapa mörker genom att ständigt jaga och skugga de individer som ser något utöver den lilla krigspoetiska blädderboken Koranen.. att stereotypt fungera som en livsmall.. om något är det inte kärlek att behlva styras av en sammanställning av krigspoetiska illusioner, och då ska du gärna tänka på att polygamen Muhammed inte var den mannen, att ha lärt känna kvinnohjärtan direkt.
Allt fler kvinnor som brännnmärkts åt att tjäna islam, börjar redan vilja komma ur bubblan i bl.a Saudiarabien där Koranen är själva samhällsfundamentet, oavsett hur falskt och egensinnigt man förfar med Koranen.. vilket man gör i också IOran, men ordet kärlek är bnog ganska missanpassat när man ska beskriva mullaväsendet.. så islam och kärlek.. ja om man våldför sig på människans intellekt tidigt under barnaåren, så kommer de barnen med all säkerhet inte ha förstått vad de egentligen blivit bestulna på, dvs människokärlek..
Samhällen som tar HÄNSYN till individens värde, är också en form av kärlek. Det är inte bara snoppen in och ut i ett hål som betecknar kärlek, eller pussar på mun eller kroppsberöring liksom........
kärleken är ytterst mångfascetterad! Religiös dogma, är inte det och har snabbare till straff än den som älskar, på riktigt.. dvs läppars bekännelser utmed väl inövt och regissserat manus, kan jag inte riktigt se att vara i nivå med "kärlek"
Lydnad, respekt.. leder till underkastelse - medan kärlek betecknar snarare styrka och mod, kurage att våga förändra för att kärleksflädet helt enkelt gör det svårt att inte, förändra det som förändras bör.
Kärlek är rörelse och vitalitet, inte stagnation och rigida kolosser av hinder och ideliga skäll och missunsamheter, som islam har i sitt fundament/ i basen.
Det för att man inte kan äga människor där kärleken lever. Religionen islam äger människor, förslavar dem att inte ens våga tänka tanken på förändring, av de orsakerna uppkom ISIS i en redan plöjd fåra ocih kunde kamouflera sig tack vare gemensamma beröringspunkter med det så kallade "moderata islam" , är det kärlek? När medeltida verser ges högsta autkoritet vare sig du är modrat islam eller nyislam eller gammeloktrinell islam?
Har ju inte ett skvatt med kärlek att göra, isf inuti den redan angripne.. där han sitteri religionsbubblan och romanticerar verserna medan det viner om öronen på han, i försöket att "upphöja" det innehåll som riktig islam härbärgerar.. som är så lagom tilltalande för individer med lite anspråk - som bekant, blir de piskade stenade förtalade och jagade till döds och det inomislamiskt.
Skulle islam ha om så en liiiiten liten beröring med kärlek, då skulle inte ruggiga system uppstå i Iran där mullorna sanktionerar tortyr och psykar folk medelst si berömda "gudstro" om hur exakt tron ska vara, uttryckas och förmelas i omvärlden.
Riktigt så funkar inte kärlek, men hade varit kul att kunna "äga" kärlek så som man kan äga en trosdoktrin. (om man är sadist.. och böjd åt sådant maktspel)
