2011-12-23, 16:36
#2245
Min tolkning efter att ha bevittnat den sparsamma dokumentära skildring av Breiviks barndomssituation är tämligen klar:
Vi har en biologisk far som försvinner tidigt och som ger ett emotionellt frånvarande intryck när han återger sin upplevelse av Breivik som barn och vuxen. Det är ett svek av fadern att förvänta sig att barnet ska upprätthålla kontakten och det verkar onekligen som att den biologiska fadern känt sig lättad när kontakten mer eller mindre upphört. Detta distanserade, kalla och direkt konfliktundvikande beteende är naturligtvis något som ett barn noterar och reagerar på.
Vi har en styvfar som ger ett dominerande och hårt intryck och som plågsamt tydligt markerar att Breivik som barn inte uppfyllde hans krav för att vara man. Tvärtemot den biologiska fadern ger styvfadern intrycket att vara både konfrontativ och handlingskraftig. Narcissistiskt lagd och självbelåten, fick inte bort bilden av honom spänna på en 15årig thailändsk pojke i analen under hela intervjusekvensen med honom.
Vi har en moder - och denna verkar glömmas bort i sammanhanget - som beskrivs som kall. Redan som litet barn beskrivs relationen mellan henne och barn som komplex och ansträngd. Till den grad att modern vill lämna bort sitt lilla barn i perioder. Att växa upp med en sådan förälder ger en direkt irreversibel emotionell skada. Vi vet att psykisk ohälsa går i familjen, modern är antagligen sjuk själv alt. brännmärkt av sin omgivning (mormoderns sjukdom).
På många vis känns Breivik både ensam och sviken. Inte minst av sin dysfunktionella, splittrade familj.
Vi har en biologisk far som försvinner tidigt och som ger ett emotionellt frånvarande intryck när han återger sin upplevelse av Breivik som barn och vuxen. Det är ett svek av fadern att förvänta sig att barnet ska upprätthålla kontakten och det verkar onekligen som att den biologiska fadern känt sig lättad när kontakten mer eller mindre upphört. Detta distanserade, kalla och direkt konfliktundvikande beteende är naturligtvis något som ett barn noterar och reagerar på.
Vi har en styvfar som ger ett dominerande och hårt intryck och som plågsamt tydligt markerar att Breivik som barn inte uppfyllde hans krav för att vara man. Tvärtemot den biologiska fadern ger styvfadern intrycket att vara både konfrontativ och handlingskraftig. Narcissistiskt lagd och självbelåten, fick inte bort bilden av honom spänna på en 15årig thailändsk pojke i analen under hela intervjusekvensen med honom.
Vi har en moder - och denna verkar glömmas bort i sammanhanget - som beskrivs som kall. Redan som litet barn beskrivs relationen mellan henne och barn som komplex och ansträngd. Till den grad att modern vill lämna bort sitt lilla barn i perioder. Att växa upp med en sådan förälder ger en direkt irreversibel emotionell skada. Vi vet att psykisk ohälsa går i familjen, modern är antagligen sjuk själv alt. brännmärkt av sin omgivning (mormoderns sjukdom).
På många vis känns Breivik både ensam och sviken. Inte minst av sin dysfunktionella, splittrade familj.
... men om vi nu ska övergå till en seriös diskussion så verkar det som att Fjordman spelade en större roll än man tidigare trott. Först trodde man väl att han var Breivik men sen kom det hela tiden fram uppgifter och snart hade han slingrat sig ur detta nästan helt och hållet, verkade det som. Men om man ska tro tidningen VG så tycks han vara mer insyltad än vad som tidigare var känt eller åtminstone inte riktigt så oskyldig som han vill framstå. 