Ursprungligen postat av
ttsp
Nej, du dömer mig på förhand. Jag fick intresset att läsa bibeln genom två Jehovas vittnen som ringde på dörren när jag var 24 år, jag tyckte det var intressant, men jag tyckte att det gick för långsamt, jag har alltid tyckt om att fördjupa mig på en gång, och jag förstod inte varför man skulle ta en sak i taget (jag förstår nu att andra människor vill ta det lugnt). Men jag fann mig i det och träffade dom, jag vet inte, tre, fyra, fem gånger kanske.
Sedan pratade jag med min kompis som jag visste hade nyligen blivit frälst i USA. Han sade att han var just på väg till ett kristet möte, där han inte hade varit på länge, jag frågade om jag fick följa med, för jag tyckte att bibeln var intressant. Jag följde med, och där fick jag en lättförståelig bibel (Levande Bibeln), och sträckläste den på mina raster på jobbet (det typiska med mig att när jag går för något så går jag in 100%)
Jag fick en "uppenbarelse"/stor förståelse av att sanningen fanns i bibeln, och eftersom jag hade fått denna bibeln från denna karismatiska grupp, så trodde jag att sanningen fanns hos dom. Så jag började gå på deras möten, och gjorde allt som dom gjorde, och lite till. Jag var entusiastisk och nitisk (inte fanatisk), och vid ett karismatiskt möte där man skriker och spelar musik och kommer i trans, så kände jag en stor känslomässig upplevelse och tolkade givetvis det som att jag blev frälst, och alla i församlingen blev glada över det, främst kontaktpersonen som jag hade. Senare blev jag döpt också i denna församling.
Efter mötet, som var på kvällen, hade jag så mycket energi så att jag ville göra någonting mer, men det blev ett antiklimax när alla skulle gå hem. I alla fall så gick jag också hem, och fortsatte att gå på deras möten i många månader om jag kommer ihåg rätt. Jag försökte göra allt dom sade, jag bad om heliga anden, och fick svar från "Gud", jag vill inte gå in på det eftersom det är personligt (nu i efterhand vet jag att det handlade om demoner som gav svar på mina böner).
Denna församling hade kopplingar till Livets Ord, och jag var med om ett nyårsmöte om jag inte kommer ihåg fel, med Carola. Och jag vet inte om det var då som jag började se saker som var oförnuftiga, oegentligheter, t.ex. att man skickade vidare kollekt, inte i form av små påsar man brukar se i kyrkor, utan stora papperskorgar. Det skickade man från person till person, och man lade inte i mynt, utan sedlar, även med stora valörer. Jag ville inte ge något, men då gav min kontaktperson mig pengar för att lägga i, det kändes olustigt. Och efter mötet så var folk oregerliga, inte lugna och försiktiga, utan man t.o.m. kastade smällare mot folk. Jag tyckte inte alls det var kristet så som jag uppfattat i NT som jag hade läst (Levande Bibeln).
Sedan kom jag för tidigt till ett vanligt möte i församlingen, framdörren var låst men jag såg folk inne och knackade på dörren och fick komma in. Men dom såg lite besvärade ut, jag hörde en massa aktivitet i själva möteslokalen, men min kontaktperson ville att vi skulle sitta i foajén. Men till slut kom vi in, jag kommer inte ihåg om jag insisterade, men då fick jag en chock över hur dom höll på. Det var värre än på ett möte, man förbannade Satan hela tiden, en negativ stämning, så pass att barnen, jag kommer inte ihåg om dom grät, men var nära till gråt och såg skrämda ut. Och dom tog i stolar och "välsignade" stolarna med en massa haranger (tungotal) blandat med ungefär "Satan du ska försvinna härifrån i Jesu namn, du har ingenting här att göra" o.s.v. Det här var nog det som påverkade mig mest.
En sak dom sade tidigt, förmodligen när jag sade att jag studerade med Jehovas vittnen, var att inte öppna dörren nästa gång Jehovas vittnen kom. Dom är si och så, dom är farliga, lyssna inte på dom, och jag trodde på dom, dom kom och ringde på dörren, jag svarade inte, och kände dåligt samvete. Och jag tänkte också "vad synd att inte Jehovas vittnen har sanningen, dom har ju så fina bilder", så långt hade jag gått i indoktrineringen från denna karismatiska grupp.
Min första reaktion kanske ändå var att jag på ett hemmöte fick höra någon nämna ordet "treenighet", och frågade vad det var för något. Det hade jag ju inte läst i den bibel som jag hade fått. Jag fick det förklarat, och tyckte det var konstigt men gick inte vidare med det.
Det var många saker som jag tyckte var konstigt, men jag fortsatte att gå på deras möten, tills jag mötte ett av dom Jehovas vittnen som jag tidigare hade träffat, och han frågade mig om vi inte kunde träffas igen, och jag hade inget emot det, vi bestämde en tid.
Jag ringde då min kompis som hade blivit frälst i USA, han hade under tiden fallit bort när jag var engagerad i den karismatiska församlingen, jag frågade om han ville vara med på mötet, jag tänkte att han skulle vara ett stöd, men så blev det inte. Det blev tvärtom, Jehovas vittnen hade förnuftiga och kloka svar på varje resonemang vi hade om bibeln, och jag märkte att min kompis inte hade några bra logiska svar, det var mer känslomässiga svar. Och vid ett tillfälle frågade det ena Jehovas vittnet (som jag då träffade för första gången), "förstår du nu?" och tittade på min kompis, jag kommer inte ihåg om han sade något annat, men jag förstod att han menade att min kompis var förblindad. Och då var det som fjäll föll från ögonen, och jag såg tydligt att det var Jehovas vittnen som hade sanningen. Och jag kunde se hur förblindad min kompis var, och jag började argumentera emot honom eftersom han inte hade bra argument.
När min kompis hade gått, så fortsatte vi att prata, och dom blev förvånade över att jag förstod att denna förblindelse hade med demoner att göra. Jag tyckte det var självklart, speciellt med tanke på allt jag hade varit med om, med t.ex. svaren från "Gud", och den onda demoniska stämningen på "förmötet" som jag tror dom kallade det för.
Jag hade blivit påverkad av demoner, men det hindrade inte mig till slut att se igenom allt det falska, kanske i rätt tid?
Det var allt vad jag kommer ihåg just nu, men det finns säkert mycket annat som jag har glömt. Det är i alla fall en erfarenhet som gör mig otroligt stark i tron.
Efter det så var det den ena saken efter den andra som blev bekräftat, att det är Jehovas vittnen som är närmast bibeln, som är närmast sanningen.
Så det mesta jag fick veta om kristendomen kom från denna karismatiska grupp (eller egentligen bibeln jag fick från dom), tills jag insåg att denna grupp och alla andra i kristenheten som tror på treenigheten och en massa andra läror och ageranden emot bibelns budskap, inte hade förnuftiga argument för vad dom tror på.
Jag blir väldigt uppbyggd av dessa personliga berättelser.
