Tatuering = Idioti / Den patetiska tatueringstrenden

Två bra inlägg som summerar mina tankegånger angående tatueringsfenomenet à la 2000-tal.

Jag har verkligen full respekt för människor som tycker att det är fult med tatueringar. Vi har alla olika smak och tur är väl det.

De människor som verkar ha ett behov av att nedvärdera andra människor för att de har några tatueringar är dock enbart patetiska och det skriker mindrevärdeskomplex. Jag tycker verkligen synd om människor som ständigt har ett behov av att hävda sig bättre än andra för att må bra.

"Åh kolla vilken sopa som har tatueringar, han/hon måste vara WT och ha ett kasst liv, titta så bra jag är som är helt NORMAL!!"

Är det inte tatuerade människor som de stör sig på så är det väl något annat. Ett annat klassiskt exempel är vältränade personer. Samma människor som nedvärderar människor med tatueringar går ofta och muttrar över att människor med muskler är blåsta och har liten kuk och enbart tränar för att försöka vara coola. Och är det inte det så är det något annat.

Känns lite överdrivet att förakta människor som tatuerar sig. Folk väljer ju trots allt själva att det känns som en bra grej att förstöra sin kropp med bläck. Jag tycker visserligen att tatueringar är det fulaste som finns och att folk som tatuerar sig måste ha någon skruv lös eftersom det främst känns som att det är en kul grej, snarare än ett fult motiv på sin kropp i resten av sitt liv. Fånga dagen för all del, men måste man ta det så bokstavligt att man skriver det på sin handled?

Har ett antal vänner som ville tatuera sig, tills jag uttryckte min avsky emot det. De kan helt enkelt inte motivera det när de ska besvara på frågorna "Vad kommer du tycka om det här när du är 70, kommer du vara stolt över den här tatueringen då?" och "Vill du tatuera dig bara för att motivet är snyggt för stunden?" Våga ifrågasätta innan de har tatuerat sig.

Jag har aldrig riktigt förstått argumentet "Vad kommer du att tycka om det här när du är 70"

Helt ärligt, vem fan kommer att bry sig om hur det ser ut att ha lite tatueringar på kroppen när man är 70? När man börjar bli runt 70års åldern så börjar man se ut som skit hur eller hur och jag tror inte att man går runt och försöker se sexig ut. Det finns bra mycket värre saker att oroa sig för än att ha några fula tatueringar på kroppen.

Jag är inte någon "YOLO" människa men fan vad tråkigt det måste vara att gå och oroa sig för saker som ligger så långt fram.

Är det inte lite själva grejen i många fall just att det ska väcka uppmärksamhet och irritera en viss typ av människor med sina tauteringar, utöver att man tycker att det är snyggt alltså.

Jag tycker det är helt okey om folk vill tatuera sig. jag har själv en tatuering, men däremot hatar jag verkligen "subkulturen" som uppstått kring tatueringar. Det är folk som tittat på alldeles för mycket Miami Inc., klär sig som någon bizarr rockabilly-/goth-/emo-/hipster-hybrid och ser det som ett självändamål att ha en massa tatueringar. Varje tatuering ska naturligtvis också ha en sentimental bakgrundshistoria i stil med "den här fågeln på mitt smalben symboliserar min mosters kanariefågel som blev uppäten av en katt förra året.

Vad är det som gör att du anser att människor som tatuerar sig måste ha en skruv lös? Förutom att du tycker att det är fult alltså.

När jag är 70 kommer jag ge fullständigt fan i hur jag se ut. Jag kommer antagligen sitta på nåt jävla hem och ragga på personalen och om jag då har bläck på kroppen så tror jag inte det kommer göra mig mindre attraktiv då väldigt få se bra ut när de är 70.

Jag tycker förvisso om tatueringar och har en blaffa själv på överarmen. Men vissa argument för tatueringar är ju skumma om man nu känner att man måste diskutera för eller emot. Jag har aldrig förstått argumentet att man bara lever en gång och därför måste göra mycket, typ som att tatuera sin kropp. Argumentet kan ju lika gärna vändas. Jag lever bara en gång därför vill jag ta vara på min kropp och bevara den.

Jag gillar tatueringar som är fina och ogillar fula tatueringar. Drar ingenting över en kam. Därför har jag en fin tatuering.

Det är väl inte någon som säger att man måste göra så mycket som möjligt. Jag förstår mig dock inte på människor som argumenterar emot vissa saker med "Tänk om du ångrar dig" argumentet. Det finns alltid en risk att man ångrar sig när man gör vissa handlingar men vad är alternativet? Att hela tiden avstå från att handla för att man kanske ångrar sig?

Det är inte det att jag säger att alla ska tatuera sig eller göra "galna" saker men jag anser att det tänkandet är väldig hämmande. Man ska självklart tänka igenom sitt handlande noga vad det än handlar om men om man efter har gjort det och vill göra något och det enda argumentet som kvarstår är "tänk om jag ångrar mig" och man avstår så skulle det enligt mig leda till ett väldigt tråkigt liv.

Jag håller helt med dig. Men vissa är ju bara dumdristiga och så obegripligt konsekventa i sitt ''fånga dagen''- tänkande. Men jag gillar verkligen det du skriver.

Absolut. Det är aldrig bra att ta ogenomtänkta beslut eller att inte tänka igenom sina beslut alls. Jag är absolut inte någon "YOLO" människa men jag anser att "Tänk om" tänkandet är väldigt hämmande för en människas utveckling om inte till och med destruktivt.

Människor som hela tiden tänker "Men tänk om jag ångrar mig" kommer ofta inte särskilt långt här i livet och slutar sedan som bittra människor som sedan spenderar sina dagar med att nedvärdera andra människor som faktiskt vågar ta steget och handla för att de ska kunna rättfärdiga för sig själva att de inte handlade utan lever livet som man "ska" göra.

Man kan inte annat än utgå från den informationen man sitter på för stunden. Tror jag att en eller ett par tatueringar på min arm kommer att göra mig lyckligare så varför inte. Jag kanske tycker att det blir hur bra som helst och sedan är nöjd hela livet eller så ångrar jag mig efter ett par veckor.

Det är så mycket som man kan ångra här i livet men lever man ett liv där man bara kör på säkra kort så missar man så otroligt många tillfällen och vägar som kan leda till verklig lycka.

Ska man avstå från att köpa hus och bilda familj med sin stora kärlek bara för att man vet att känslorna kan svalna och att det är vanligt att folk skiljer sig? Ska man avstå från att ta en fem års lång universitetsutbildning då man vet att risken finns att man ångrar sig efter några år ute i arbetslivet?

Detta handlade väl egentligen inte så mycket om tatueringar, folk får tycka vad de vill men jag är så otroligt trött på människor som tror sig sitta på någon sorts bruksanvisning över hur man ska leva livet och sedan idiotförklarar alla som väljer en annan väg.