Tatuering = Idioti / Den patetiska tatueringstrenden

Det var den mest empiriska undersökningen någonsin!!! Cred!

http://www.youtube.com/watch?v=ATHhP2lPrZc

Problemet är att den "fina tatueringen" lite senare i livet kan kosta skattebetalarna en massa pengar, för så kan det bli om den tatuerade får psykiska problem pga den.
Inom vården talar man om laserbehandling av oönskade tatueringar som ett framtidsyrke.

Vad är det med alla dessa "hata tatuering"-trådar som skapas? Om någon vill ha en, i dina ögon, ful tatuering så är det väl enbart den personens problem? Ser jag en ful tatuering på någon så småler jag lite för mig själv och fantiserar om hur den kommer att se ut om tio år. Det är inte något jag blir upprörd över.

Så länge ingen tvingar mig till att göra en tatuering så tycker jag att folk kan få tatuera sig som de vill.

Så du menar på allvar att man skulle få så pass psykiska problem på grund av sina tatueringar att man skulle behöva gå till psykolog?

Skulle det vara så att det kommer en massefterfrågan på laserbehandlingar av gamla tatueringar är väl det bara bra för vården då det skulle skapa arbetstillfällen? Tror knappast att en sån behandling skulle bli subventionerad så du behöver inte vara rädd för hur det skulle påverka kvalitén resten av vården...

För mig räcker det med att vilja vara originell för att inte tatuera mig.
Känner för övrigt en WT som med 7 -8 synliga tatueringar lovat sin dotter en tatuering i 15-årspresent. Vad säger man?

Ja vad säger man? Hoppas tatueraren är såpass proffsig att han nekar henne...
I annat fall så är det väl upp till dem? Förstår fortfarande inte vad det är som gör att folk måste lägga ner energi på bry sig?

Du gör som du vill och jag gör som jag vill. Eller? Skulle säkert hitta en hel hope med fel på dig om jag försökte bry mig...

Du har rätt när det handlar om patienter som vill avlägsna en tatuering av kosmetiska skäl. Då får man helt riktigt bekosta den behandlingen själv. Men kan patienten få en psykiatriker att skicka en remiss med psykisk ohälsa som grund omfattas man av den allmänna vårdförsäkringen med högkostnadsskydd och hela baletten.
Jag känner till en kvinna i Lund som ung, blond och blåögd tatuerade en liten delfin som hoppade över den rakade springan. Borttagandet av den har skattebetalarna bekostat.

Oberoende om du hittat på eller har kunskap så ligger det en del i det du skriver.

Tattisar sågs, iaf. för några decenier sedan, som en rebellisk grej. Men idag då var och varannan har en känns det väldigt mainstream och oftast är dom estetiskt malplacerade. Ungefär som att alla idag vill ha "spotlights" överallt i alla rum. Visst, det går och funkar, men ser det bra ut?

Det tragiska i kråksången är precis det du trycker på: En tatuering är svår att ångra. Om man vill leta rätt på dig själv när man passerat 25 (lätt identitetsstörd?) är det kanske bättre att göra som Kitty Juthbring och spöka ut sig som en fjortis från 80-t.

Det är lättare att gå vidare och glömma när man bara behöver tvätta bort sminket och byta kläder. Då behöver man inte komma med patetiska bortförklaringar när man inte har råd med laserbehandlingar för att ta bort delfinen i fullmåne på axeln, rosen med taggar på venusberget, tribalen i svanken och nå't felstavat (felöversatt) engelskt ordspråk på vaden.

Av de tatueringar jag sett så är det få, nästan ingen, som förstärker eller framhäver (positivt) den som bär den. Ungefär som tights och slimfit på en överviktig. Fel egenskap framhävs. Ok, det finns dom som gillar fläskvalkar men... ni fattar hoppas jag.

Kan du tänka dig Mike Tyson utan ansiktstatueringen? Kan du tänka dig en gammal sjöbuse på 60 bast utan ett ankare på underarmen?

Nej, just de.

Kan ju berätta om mitt senaste förhållande, där det här ämnet kom upp...

Hon hade sju tatueringar, allt från meningslösa prydnader till symboler över händelser i hennes och hennes familjs liv. 2 veckor in i vårt förhållande tatuerade hon hela ryggen med en örn. När vi snackade om detta tyckte jag att det var slöseri med pengar, och att hon borde kunna uttrycka sig själv med andra sätt. Hon förstod inte. Hon tyckte att tatueringen var fin och symboliserade hennes styrka. Visst, den såg väl okej ut, men va fan. Jag fattade verkligen inte. Fast jag tyckte om henne ändå.

Nu hade hon andra sidor också än tatueringarna. Så det var inte på detta det föll. Kan ändå hålla med lite med andra i den här tråden om att jag tror att hennes tatueringar var uttryck för något som hon behövde säga. Det var inte bara en "snygg grej", utan det handlade om att hävda vem man var.

Många, men inte alla, som tatuerar sig gör det nog i just det syftet. Det som blir lite ironiskt är ju att när alla visar sin unika personlighet genom att tatuera sig försvinner ju det unika och personliga i "en text som visar vem jag är".

På ett sätt reagerar nog TS på det sättet som dessa "tatueringsuttryckare" vill. Blir de bemötta med förakt, förvåning, indignation och upprördhet har tatueringen fungerat. Då får de en chans att hävda sig själv. Min flickvän kan ha haft de tendenserna, tror jag.

Sedan är det meningslöst att diskutera estetiska omdömen. "Jag gillar den tatueringen, men inte den" säger inte så mycket, tillför inget. Det intressanta är nog varför vissa människor väljer att tatuera sig, och andra inte. Vad betyder en tatuering? Vad betyder avsaknaden av en tatuering?

Känner eller känner till? Låter mer som en vandringssägen inom vårdetablisemanget snarare än fakta. Om det stämmer behövs defenitivt tydligare riktlinjer vad gäller kosmetiska ingrepp på grund av psykisk ohälsa. Har man satt dit det själv får man själv stå för att ta bort det. Där är vi i alla fall överens.