Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Du börjar äntligen komma till dina sinnes fulla bruk - rörande de anti-liberala multikulturalist-kräken.

Egentligen kan man säga att vägen till multikulturalismen började i och med den franska revolutionen. Den franska revolutionen följde det kristna exemplet – att alla människor var likadana och att ras inte var en faktor som längre skiljde oss åt. Detta var en förlängning på den katolska tron. Tidigare trodde man att om vi var olika så skulle vi också ha olika rättigheter. Den tanken lever kvar än idag då det kommer till barns, handikappade och äldre rättigheter, de har färre eftersom man anser att de inte kan ta hand om sig själva.

Nu efter Franska revolutionen skulle hyckleriet avskaffas, således skulle slavar släppas fria. I Europa avskaffades slaveriet redan på 1200-talet. I kolonierna var det annorlunda. Där var slaveriet praktiskt och därför gjorde man en mängd undantag. Men nu skulle det i alla fall avskaffas i europiska kolonier. Haiti som var en fransk koloni blev den första koloni i världen där svarta, färgade och vita fick lika rättigheter och skyldigheter. Resultatet blev inbördeskrig eftersom varken de färgade eller de vita ville dela med sig av rättigheterna och skyldigheterna.

Precis som kristendomen förkunnar så förkunnade man under slutet 1700-talet att världen bestod av olika folk och att dessa folk hade specifika rättigheter. Stater var inte liberala demokratier, de var etnokratier med en stark tro på separatism. De judar som bodde i Europa hänvisade till ghetton och även om möjligheten hela tiden fanns att konvertera till kristendomen och lämna ghettot valde judarna att segregera sig från det övriga samhället.

Assimilation var inget alternativ för dem. Efter franska revolutionen tog Napoleon över Frankrike. Han menade att det var rimligt att man skapade en fransk nation – med tydliga värderingar. Även om han stödde religionsfrihet skulle judar och andra assimileras. De skulle konvertera till kristendomen och adoptera det franska.

Det är nu den moderna nationalismen föds. Alla människor födds lika och alla människor kan bli en del av en nation så länge de är villiga att assimileras, det vill säga smälta in i helheten. Samtidigt tillkom nya friheter. De mest framträdande exemplen är Frankrike, England och USA. I Tyskland levde dock konceptet ”blood and soil” kvar precis som i Skandinavien. Det är bara etniska tyskar som kan vara tyskar tyckte man.

Naturligtvis gjorde man undantag från dessa franska liberala principer. Så även i USA där slaveriet praktiserades långt in på 1800-talet. Det fanns också starka strömmingar som menade att alla inte kunde bli en del av nationen (rasen som det då ofta syftades på). Staterna, även Frankrike agerade således alltid pragmatiskt.

Eftersom den tekniska utvecklingen inte direkt kunde göra så att människor kunde förflytta sig och att det som vi idag kallar tredje världen var mycket slutet så fanns det inga flyktingströmmar eller invandrarströmmar att tala om. Det fanns således ingen oro för att etniska kulturers värden skulle kollidera, annat än de etniciteter som fanns i Europa.

Europa bestod långt in på 1800-talet av småstater och nya kom uppkom ständigt. En av dessa var Belgien som består av två folk. Även Kanada blev ett land som bestod av två folk, fransmän och tyskar. Den största skillnaden var i princip språket. På den här tiden ansåg man att det var en stor skillnad mellan britter och fransmän, trots att de genetiskt och kulturellt är väldigt lika.

På 1800-talet fick också ”Blood and soil”- principen nytt fotfäste. Samtidigt övergick den gamla antisemitismen till genetisk antisemitism. På grund av interaktionen mellan vita folk – framförallt i kolonierna blev ”vithet” en slags identitetsmarkör. Tidigare ansåg man att skillnaderna var enorma mellan vita, trots att de var närbesläktade. Nu blev det ju inte så. Samtidigt finner vi flera strömmingar i Europa. De som försvarar det gamla konservativa Europa om assimilering och samtidigt det nya Europa, där etnisk separatism och genetik skall avgöra vilken roll vi skall ha i samhället.
I Sverige, där vi länge har praktiserat en assimileringspolitik mot samerna övergavs nu i förmån för rasial separatism. Idag är man mer upprör för assimileringspolitiken (som ej byggde på en rasialistisk grund) än för rasialistisk seperatism.

I princip kan man säga att Hitler blev början och slutet på darwinismen och den etniska separatismen. Den etniska nationalismens tid var förbi. Nu skulle upplysningsidealen segra. Eller?
I mångt och mycket vann upplysningsidealen. I Sverige fick zigenare bo i Sverige på 1950-talet. Sverige införde religionsfrihet och individuella friheter. Den svenska assimileringspolitiken var fortfarande stark och det var inget snack om att den inte skulle bevaras. Sverige var ett avsides land och hade in på 1970-talet olika program för att hålla ”ovälkomna” individer av ”fel ras” steriliserade. Detta var ett slags hyckleri – men fullkomligt accepterat ända fram till Olof Palmes dagar.
År 1971 införde Kanada multikulturalismen – den hade mycket stora likheter med den tidigare etniska separatismen. Den infördes eftersom konflikterna mellan britterna och fransmännen vara stora, främst då det kom till språk. Detta var också fallet för Belgien och Schweiz som alltid varit flerspråkigt. Rättigheterna baserades då främst på språklig grund. Eftersom skillnaderna mellan fransmän och britter inte var så stora blev det heller ingen stor kontrovers (även om den var stor). Det handlade aldrig om att legitimera hedersmord.

I USA hade man sedan 1960-talet infört ”racial integration” eller ”desegregation”. Det hela kom från en utredning av två forskare vidnamn Clark. De menade att vita och svarta borde gå tillsammans. Vita som svarta skulle assimileras, bli ett. Detta har alltid varit kontroversiellt i USA eftersom USA alltid praktiserat rassegregering.

I Sverige infördes multikulturalismen 1975 av Olof Palme efter olika påtryckningar från olika lobbygrupper. Multikulturalismen i Sverige har främst rört språk och varit rätt så okontroversiell. Eftersom vi fram till 1985, kanske till och med 1990, varit ett av världens mest etniskt homogena länder har man sluppit att möta de dilemman som ett mångkulturellt samhälle kan mötas. Multikulturalismen i Sverige blev hela tiden mer och mer omfattande och idag är den på väg ta form som den rassegregering som en gång fanns i USA.

I USA gick man samma utveckling som Sverige. Man övergav snabbt ”racial integration” för just identitetspolitiken eller multikulturalismen som är den samma som ”racial segregation”.
Idag är vi på väg att få ett slags ”Blood and soil” system i hela västvärlden. Skillnaden är bara att systemet aldrig inkluderar ”vita”. Det inkluderar bara minoritetsgrupper, främst invandrare som bara bott i västvärlden en eller tre generationer. Var vi har fått är ett system som är historiskt unikt. Vi låter dem (invandrare och minoriteter) praktisera det system rassegregation och supremacism – dvs. nazism, om än i liten skala. Vi låter andra leva ut den primitiva nazismen (suprematism + multikulturalism) på bekostnad av vår egen frihet.

Våra institutioner är för stunden starka och vi är fortfarande i majoritet, vilket innebär att en viss assimilering och anpassning. Det dämpar de största konflikterna. I Europa har man insett att multikulturalism är en slags nazism. I Sverige försvarar man den med näbbar och klor. Nationaldemokraterna menar att varje folk skall ha ett land där de kan verka och leva i segregation från övriga världen. Multikulturalisterna (vårt etablissemang) menar att alla folk har rätt till ett land där de kan verka och leva – men inte vita människor.

Sverigedemokraterna följer det västerländska kulturarvet om assimilation. Alla kan bli svenskar och det är välkommet med integration över gränser. Sverigedemokraterna erkänner naturrättsprinciper och samtidigt folkrättsprinciper (principen om nationalstaten) – men gör det möjligt för människor från hela världen, om de kan eller vill, att bli svenskar. Detta har varit den svenska policyn sedan förutom under några mörka år med Socialdemokraterna och Centerpartiet.
En ny lösning kan vara den här liberala kosmopolitismen – men även den är i synnerhet anti-liberal (dels på intellektuella grunder) men också på grund av att företrädarna inte vill överge grupprättigheter - för alla grupper utom vita.

Jag kan inte tolka det på annorlunda sätt än att vår elit är djupt rasistiska och ovilliga att försvara den västerländska civilisationens mest grundläggande fundament. Likhet inför lagen!