Citat:
Ursprungligen postat av Urarva
Till detta kommer också att Santesson kan ha olika motiv för sin ståndpunkt. Han kan vara en blödig humanist, som tror att om man bara skadar Sverige tillräckligt mycket, så blir världen bättre. Men han kan också vara en kallhamrad skattesänkarliberal, som ser ett ökat inflöde av arbetskraft, som ett sätt att sänka löner, skatter och offentliga utgifter.
Att vi kan läsa hans text mellan raderna är viktigt, men för att göra det rätt måste vi bilda oss en uppfattning om hans motiv. Jag tror inte att de i huvudsak består i att rädda Sverige. Inte ens att rädda Borlänge. Framför allt inte om man tänker sig att "rädda" innebär att bibehålla den svenska välfärdslösningen, som omöjligen är långsiktigt bärkraftig.
Santesson är intelligent och läste Gellert Tamas bok om de s.k. apatiska barnen utan att alls låta sig duperas - vilket hedrar honom.
Citat:
Tamas tegelsten har tre teman som flätas in i varandra. Han argumenterar för att de apatiska barnen verkligen var fall av autentisk psykisk sjukdom (hur man nu ska lägga orden rätt här, ni förstår nog vad jag menar), och att politiker bort inse det om de brytt sig det minsta om att titta på det medicinska forskningsläget. Bokens andra tema är att regeringen, mer eller mindre avsiktligt, tillsatte en butched utredning som drevs av främlingsfientliga virrhjärnor som spred illvilliga och grundlösa förgiftningsrykten, som sedan svaldes med hull och hår av godtrogna journalister.
Det tredje temat är den genomgående bilden av att grundproblemet liksom är hela skiten. Allt hänger ihop. (Om någon undrar varför det krävs 600 sidor för att diskutera apatiska flyktingbarn, så är det alltså förklaringen.) Anslaget är det samma som i Tamas tidigare bok, Lasermannen. Enskilda händelser är som svampar som ploppar upp, fruktkroppar från ett rasistiskt mycel som flätat sig in i statsapparaten och samhällsväven. Läsaren lockas att se bortom enskildheterna, se det djupare mönstret, krafterna som är i rörelse.
Santesson avfärdar det tredje temat med, att "den sortens luddiga zeitgeist-bilder bara [är] icke-falsifierbart mumbo jumbo".
http://inslag.se/journal/2009/10/13/...nen-del-1.html
Santesson landade för säkerhet (?) skull i, att det rörde sig om "någon form av smittsam hysteri, vilket i sig är nog så mystiskt".
Citat:
Den slutsats jag själv landar i är att apatisyndromet verkligen är mystiskt, unikt för Sverige, knappast ett resultat av utbredd förgiftning eller simulation, och alltjämt oförklarat. Den enda förklaring som ter sig rimlig för mig är någon form av smittsam hysteri, vilket i sig är nog så mystiskt. När kunskapsläget är osäkert ska man förstås å ena sidan uttrycka sig mycket försiktigt om barnen och deras föräldrar, men å andra sidan låta bli att peka finger åt de som kritiskt försöker reda ut orsakerna och diskuterar hur märkligt syndromet faktiskt är. Det är ett förhållningssätt som ligger långt ifrån bokens tvärsäkra tonläge.
Ibland vet man helt enkelt inte vad man ska tro. Den känslan ska man bejaka.
Peter Santesson kan vara en "kallhamrad skattesänkarliberal", en fanatisk s.k. "humanist" (det finns inte något "blödigt" hos Fredrik Segerfeldt & co) och/eller någon som är ovillig att ta (alltför stora) risker - det är imho omöjligt att veta. Det skulle därför vara intressant att vara en fluga på väggen hemma hos paret Peter Santesson-Sanna Rayman.