Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Om jag förstår Nix-registret rätt, så tänker sig h*n en (1) internationall/global kommandocentral. Har du verkligen samma uppfattning - utöver att kommandocentralen, som du ser det, är befolkad av andra "krafter"?
Citat:
Tyskland har en högerintellektuell tradition på ett sätt som inte finns i den engelskspråkiga världen. Man får gå tillbaka till första halvan av 1800-talet för att ens hitta något som närmar sig det i Storbritannien, och då är det specifikt hos germanofiler som Thomas Carlyle man får leta. I Tyskland finns det här fortfarande, knappt ens bakom dimslöjor, och dagens hegemoni har inget att sätta emot i argumentväg. Den producerar antologier och håller överspända konferenser men det leder ingenstans. Det uppenbara alternativet till dagens ordning är att styra in på ett mer tyskt spår.Vad åsyftar du med "Tyskland med sin inneboende motståndskraft"? Tyskland är väl tvärtom sårbart pga sin historia (nationalsocialismen) --> det tyska folket kan anklagas som unikt onda.
Och vad åsyftar du med, att "Storbritannien med sitt finanscentrum det hårdast bevakade"?
Vidare förstår jag inte, varför du verkar utgå från, att det inte går mode i vilka idéer som får luft under vingarna? Med "mode" åsyftar jag att något sprids - musik, klädmode m.m. - utan några s.k. hantlangare, som dirigeras från en (1) kommandocentral.
Och vad åsyftar du med, att "Storbritannien med sitt finanscentrum det hårdast bevakade"?
Vidare förstår jag inte, varför du verkar utgå från, att det inte går mode i vilka idéer som får luft under vingarna? Med "mode" åsyftar jag att något sprids - musik, klädmode m.m. - utan några s.k. hantlangare, som dirigeras från en (1) kommandocentral.
Tyskland är därför unikt när det kommer till åsiktslagar, demoraliserande och skuldbeläggande propaganda, kontroll av medier och hemliga polisens omfattande infiltrering och sabotage av oppositionella grupperingar. Storbritannien är samtidigt på en annan nivå än alla Västländer när det kommer till övervakningskameror per skalle, registrering av misstänkta regimkritiker och kväsande av oppositionella röster. Det enda som når samma nivåer är sånt som regeringskvarteren i Washington och inofficiella, på pappret olagliga polisstyrkor à la Shomrim i New York.
I Tyskland finns en flora av alternativmedia som lever med räder och hård censur som normaltillstånd. Alternativmedia i Storbritannien existerar inte ens på professionell nivå, och regimen är extremt proaktiv med falska oppositioner. I båda fallen är det alltså betydligt värre än i Sverige.
Det finns ingen skarp gräns mellan hantlangare som följer ett mode och hantlangare som formellt är anlitade av någon. Moden finns för att det finns incitament att följa dem, i det här fallet karriärmöjligheter för samvetslösa. Skillnaden är den mellan spekulation och fast lön; måhända en arbetsmiljöfråga för medlöparna själva, men irrelevant för deras offer.
__________________
Senast redigerad av Nix-registret 2024-08-26 kl. 17:38.
Senast redigerad av Nix-registret 2024-08-26 kl. 17:38.
Istället för att diskutera enskilda beslut tagna för 20 eller 50 år sedan, torde väl diskussionen röra sig mot den perversa samsynen över block- och nationsgränser kring mångkultur och massinvandring. Vad vi borde ringa in är den förhärdade synen på människan som tomt skal, tabula rasa. Hur "Allas lika värde" är avsaknaden av värde, mot de som står dig närmst i synnerhet. Synen på människan som helt och hållet ersättningsbar, och hur den etablerat sig framför alla andra perspektiv. Det handlar ju inte om överdriven omtanke mot migranterna, utan om bristen på den gentemot sina egna barn. Den aspekten kan man inte skylla bort på multinationella bolag, korrupta politiker eller krösus Wallenberg.
Citat:
Jesper Strömbäck uttrycker det såhär i artikeln från 2016 som jag tog upp nyss:Istället för att diskutera enskilda beslut tagna för 20 eller 50 år sedan, torde väl diskussionen röra sig mot den perversa samsynen över block- och nationsgränser kring mångkultur och massinvandring. Vad vi borde ringa in är den förhärdade synen på människan som tomt skal, tabula rasa. Hur "Allas lika värde" är avsaknaden av värde, mot de som står dig närmst i synnerhet. Synen på människan som helt och hållet ersättningsbar, och hur den etablerat sig framför alla andra perspektiv. Det handlar ju inte om överdriven omtanke mot migranterna, utan om bristen på den gentemot sina egna barn. Den aspekten kan man inte skylla bort på multinationella bolag, korrupta politiker eller krösus Wallenberg.
Det handlar om att se och bemöta människor som resurser. Ett samhälle som ger människor förutsättningar att växa och utvecklas är ett samhälle som växer och utvecklas. Oavsett var människor råkar vara födda.https://www.dagenssamhalle.se/opinio...-utvecklingen/
Det är en hyfsat skruvad syn på hur världen fungerar. Nu är Jesper Strömbäck & Co på gång igen i den artikel i DN som Meiji tog upp här:
(FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen?
DN Debatt. ”Pinsam politisk tävling i hårda tag mot flyktingar”
https://www.dn.se/debatt/pinsam-poli...ot-flyktingar/
Citat:
Istället för att diskutera enskilda beslut tagna för 20 eller 50 år sedan, torde väl diskussionen röra sig mot den perversa samsynen över block- och nationsgränser kring mångkultur och massinvandring. Vad vi borde ringa in är den förhärdade synen på människan som tomt skal, tabula rasa. Hur "Allas lika värde" är avsaknaden av värde, mot de som står dig närmst i synnerhet. Synen på människan som helt och hållet ersättningsbar, och hur den etablerat sig framför alla andra perspektiv. Det handlar ju inte om överdriven omtanke mot migranterna, utan om bristen på den gentemot sina egna barn. Den aspekten kan man inte skylla bort på multinationella bolag, korrupta politiker eller krösus Wallenberg.
Det kollektiva perspektivet "arbetare i alla länder förenen eder" verkar föra med sig den synen på människan.
Citat:
Jesper Strömbäck uttrycker det såhär i artikeln från 2016 som jag tog upp nyss:
Det är en hyfsat skruvad syn på hur världen fungerar. Nu är Jesper Strömbäck & Co på gång igen i den artikel i DN som Meiji tog upp här:
(FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen?
DN Debatt. ”Pinsam politisk tävling i hårda tag mot flyktingar”
https://www.dn.se/debatt/pinsam-poli...ot-flyktingar/
Det handlar om att se och bemöta människor som resurser. Ett samhälle som ger människor förutsättningar att växa och utvecklas är ett samhälle som växer och utvecklas. Oavsett var människor råkar vara födda.https://www.dagenssamhalle.se/opinio...-utvecklingen/
Det är en hyfsat skruvad syn på hur världen fungerar. Nu är Jesper Strömbäck & Co på gång igen i den artikel i DN som Meiji tog upp här:
(FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen?
DN Debatt. ”Pinsam politisk tävling i hårda tag mot flyktingar”
https://www.dn.se/debatt/pinsam-poli...ot-flyktingar/
Citat:
Kulturhistorien är full av skildringar av fasansfulla vidunder och monster; mästerliga pennor som författar berättelser om i människor inneboende sadism och ohygglig gemenhet. Men få gestaltningar ger så kalla kårar längs ryggraden som Arendts beskrivningar av Eichmanns psykologiskt profil i Den banala ondskan. Inte för att Eichmann är någon Hannibal Lector, utan just för att han är en så icke märkbar människa i massan, som ur en vriden form av rationalitet gör maktlösheten till identitet och blir ett med ett förtryck han inte tar ställning till.
“The trouble with Eichmann was precisely that so many were like him, and that the many were neither perverted nor sadistic, that they were, and still are, terribly and terrifyingly normal. From the viewpoint of our legal institutions and of our moral standards of judgment, this normality was much more terrifying than all the atrocities put together.”Det är inte morden som är varför Eichmann är obehaglig, utan hur han visar upp något i den mänskliga naturen vi inte vill ska komma upp till ytan när han flyr in i en medelmåttlighet som råkar vara fasansfull. Slumpen och godtyckligheten i tillfället.
Jag vet inte något om Jesper Strömbäck. Han låter som en driven liberal ideolog eller karriärsinriktad opportunist som sätter de egna barnen i privatskola och får betalt för att hyckla. Dessa gamar rör mig inte längre. Den typ av människa som verkligen skrämmer mig är "vardagseichmann" som helt utan egen vinning lämnar över sitt bostadsområde och sin gamla skola till barnen i fullständig ruin med rent samvete. Som till skillnad från Strömbäck inte hamnar moraliskt fel, eftersom man inte tar ställning överhuvudtaget. Inte ens inför sig själv. Hur bemöter man ens en sådan person?
Jag undrar om det är vissa samhällen som föder denna typ av människa eller om det snarare handlar om att det krävs extraordinära tillstånd för att upptäcka dem. Jag drar så klart inga moraliska slutsatser i sig om handlandet i sammanhangen jag jämför. Det är bara intressant hur den sorten av psykologisk profil verkar uppstå i vårt system som vi inte benämner som totalitärt.
Citat:
Nu vet jag inte vad du menar om skola och bostadsområde egentligen. Lite abstrakt. Men många människors styr av auktoriteter och vad de som kan ses som auktoriteter, som Strömbäck, säger. Så de följer bara vad samhället ställer för krav på dem att de ska anse och tycka.Kulturhistorien är full av skildringar av fasansfulla vidunder och monster; mästerliga pennor som författar berättelser om i människor inneboende sadism och ohygglig gemenhet. Men få gestaltningar ger så kalla kårar längs ryggraden som Arendts beskrivningar av Eichmanns psykologiskt profil i Den banala ondskan. Inte för att Eichmann är någon Hannibal Lector, utan just för att han är en så icke märkbar människa i massan, som ur en vriden form av rationalitet gör maktlösheten till identitet och blir ett med ett förtryck han inte tar ställning till.
Jag vet inte något om Jesper Strömbäck. Han låter som en driven liberal ideolog eller karriärsinriktad opportunist som sätter de egna barnen i privatskola och får betalt för att hyckla. Dessa gamar rör mig inte längre. Den typ av människa som verkligen skrämmer mig är "vardagseichmann" som helt utan egen vinning lämnar över sitt bostadsområde och sin gamla skola till barnen i fullständig ruin med rent samvete. Som till skillnad från Strömbäck inte hamnar moraliskt fel, eftersom man inte tar ställning överhuvudtaget. Inte ens inför sig själv. Hur bemöter man ens en sådan person?
Jag undrar om det är vissa samhällen som föder denna typ av människa eller om det snarare handlar om att det krävs extraordinära tillstånd för att upptäcka dem. Jag drar så klart inga moraliska slutsatser i sig om handlandet i sammanhangen jag jämför. Det är bara intressant hur den sorten av psykologisk profil verkar uppstå i vårt system som vi inte benämner som totalitärt.
“The trouble with Eichmann was precisely that so many were like him, and that the many were neither perverted nor sadistic, that they were, and still are, terribly and terrifyingly normal. From the viewpoint of our legal institutions and of our moral standards of judgment, this normality was much more terrifying than all the atrocities put together.”Det är inte morden som är varför Eichmann är obehaglig, utan hur han visar upp något i den mänskliga naturen vi inte vill ska komma upp till ytan när han flyr in i en medelmåttlighet som råkar vara fasansfull. Slumpen och godtyckligheten i tillfället.
Jag vet inte något om Jesper Strömbäck. Han låter som en driven liberal ideolog eller karriärsinriktad opportunist som sätter de egna barnen i privatskola och får betalt för att hyckla. Dessa gamar rör mig inte längre. Den typ av människa som verkligen skrämmer mig är "vardagseichmann" som helt utan egen vinning lämnar över sitt bostadsområde och sin gamla skola till barnen i fullständig ruin med rent samvete. Som till skillnad från Strömbäck inte hamnar moraliskt fel, eftersom man inte tar ställning överhuvudtaget. Inte ens inför sig själv. Hur bemöter man ens en sådan person?
Jag undrar om det är vissa samhällen som föder denna typ av människa eller om det snarare handlar om att det krävs extraordinära tillstånd för att upptäcka dem. Jag drar så klart inga moraliska slutsatser i sig om handlandet i sammanhangen jag jämför. Det är bara intressant hur den sorten av psykologisk profil verkar uppstå i vårt system som vi inte benämner som totalitärt.
Att samhället inte skulle vara totalitärt, kan man fundera över. Vilka åsikter kan du framföra öppet egentligen utan att drabbas av dagens vänstermoraliska drev som genomsyrar samhället. Bara att ifrågasätta öppet, att man kan byta kön, kan innebära stora sociala problem. Invandringen mindre så nu, men mycket förr. Många är kvar i den inofficiella definitionen av invandringsmotståndare som nazister, rasister och högerextremister. De tror till 100% på det och ser varje antydan till kritik av invandrare, som att nazismen kommer att ta över. De är övertygade om att det är så.
Men hela samhället är indoktrinerade i de här åsikterna. Har stött på vita vänstermänniskor här, som verkligen hatar vita människor och vill utrota dem, utifrån den propaganda där vita framställs som orsaken till allt ont i världen och görs faktisk än.
Jag reagerade på den här artikeln där några tjejer försökte ifrågasätta begreppet hen. Den enorma försiktighet som de visar, bara för att de säger en sanning. För de vet att de riskerar att drabbas av drev om de går mot narrativen. De ber i stort sett om ursäkt hela tiden och kommer garanterat att pudla direkt om de får mycket kritik och gör det egentligen klart. Det visar egentligen hur samhällsklimatet har påverkat dagens debatten.
https://www.aftonbladet.se/nojesblad...nstillhorighet
Citat:
Kulturhistorien är full av skildringar av fasansfulla vidunder och monster; mästerliga pennor som författar berättelser om i människor inneboende sadism och ohygglig gemenhet. Men få gestaltningar ger så kalla kårar längs ryggraden som Arendts beskrivningar av Eichmanns psykologiskt profil i Den banala ondskan. Inte för att Eichmann är någon Hannibal Lector, utan just för att han är en så icke märkbar människa i massan, som ur en vriden form av rationalitet gör maktlösheten till identitet och blir ett med ett förtryck han inte tar ställning till.
Jag vet inte något om Jesper Strömbäck. Han låter som en driven liberal ideolog eller karriärsinriktad opportunist som sätter de egna barnen i privatskola och får betalt för att hyckla. Dessa gamar rör mig inte längre. Den typ av människa som verkligen skrämmer mig är "vardagseichmann" som helt utan egen vinning lämnar över sitt bostadsområde och sin gamla skola till barnen i fullständig ruin med rent samvete. Som till skillnad från Strömbäck inte hamnar moraliskt fel, eftersom man inte tar ställning överhuvudtaget. Inte ens inför sig själv. Hur bemöter man ens en sådan person?
Jag undrar om det är vissa samhällen som föder denna typ av människa eller om det snarare handlar om att det krävs extraordinära tillstånd för att upptäcka dem. Jag drar så klart inga moraliska slutsatser i sig om handlandet i sammanhangen jag jämför. Det är bara intressant hur den sorten av psykologisk profil verkar uppstå i vårt system som vi inte benämner som totalitärt.
“The trouble with Eichmann was precisely that so many were like him, and that the many were neither perverted nor sadistic, that they were, and still are, terribly and terrifyingly normal. From the viewpoint of our legal institutions and of our moral standards of judgment, this normality was much more terrifying than all the atrocities put together.”Det är inte morden som är varför Eichmann är obehaglig, utan hur han visar upp något i den mänskliga naturen vi inte vill ska komma upp till ytan när han flyr in i en medelmåttlighet som råkar vara fasansfull. Slumpen och godtyckligheten i tillfället.
Jag vet inte något om Jesper Strömbäck. Han låter som en driven liberal ideolog eller karriärsinriktad opportunist som sätter de egna barnen i privatskola och får betalt för att hyckla. Dessa gamar rör mig inte längre. Den typ av människa som verkligen skrämmer mig är "vardagseichmann" som helt utan egen vinning lämnar över sitt bostadsområde och sin gamla skola till barnen i fullständig ruin med rent samvete. Som till skillnad från Strömbäck inte hamnar moraliskt fel, eftersom man inte tar ställning överhuvudtaget. Inte ens inför sig själv. Hur bemöter man ens en sådan person?
Jag undrar om det är vissa samhällen som föder denna typ av människa eller om det snarare handlar om att det krävs extraordinära tillstånd för att upptäcka dem. Jag drar så klart inga moraliska slutsatser i sig om handlandet i sammanhangen jag jämför. Det är bara intressant hur den sorten av psykologisk profil verkar uppstå i vårt system som vi inte benämner som totalitärt.
Inte säker på att jag helt förstår vilka människor, som du syftar på. Nedanstående texts poäng är en annan än vad du tar upp, men inledningsvis beskrivs hur the majority just sat back and let it all happen. Så fungerar väl folk i allmänhet?
I used to know a man whose family were German aristocracy prior to World War Two. They owned a number of large industries and estates. I asked him how many German people were true Nazis, and the answer he gave has stuck with me and guided my attitude toward fanaticism ever since.
“Very few people were true Nazis” he said, “but, many enjoyed the return of German pride, and many more were too busy to care. I was one of those who just thought the Nazis were a bunch of fools. So, the majority just sat back and let it all happen. Then, before we knew it, they owned us, and we had lost control, and the end of the world had come. My family lost everything. I ended up in a concentration camp and the Allies destroyed my factories.”
https://cjunk.blogspot.com/2015/01/t...ng-muslim.html
Citat:
Nu vet jag inte vad du menar om skola och bostadsområde egentligen. Lite abstrakt. Men många människors styr av auktoriteter och vad de som kan ses som auktoriteter, som Strömbäck, säger. Så de följer bara vad samhället ställer för krav på dem att de ska anse och tycka.
Jag syftar på människor som från barndom till eget familjeliv bor i samma område, by eller kanske till och med småstad, och upplever platsen gå från trygg och gemytlig under barndomen till att nu, när man har egna barn, vara ett uppehåll för främmande folkgrupper som spränger portar och säljer knark öppet. Till detta reagerar de med en axelryckning och någon slags "det är sakernas tillstånd"-attityd. De fortsätta rösta som förut och misstänkliggör människor som hintar om att området blivit sämre på sistone. Det bekommer dem inte att barn och barnbarn ärver ruinerna av vad de själv växte upp med. Det är något helt annat än att uttrycka positiva åsikter om en mångkultur som något abstrakt man inte möter i vardagen.
Citat:
Inte säker på att jag helt förstår vilka människor, som du syftar på. Nedanstående texts poäng är en annan än vad du tar upp, men inledningsvis beskrivs hur the majority just sat back and let it all happen. Så fungerar väl folk i allmänhet?
I used to know a man whose family were German aristocracy prior to World War Two. They owned a number of large industries and estates. I asked him how many German people were true Nazis, and the answer he gave has stuck with me and guided my attitude toward fanaticism ever since.
“Very few people were true Nazis” he said, “but, many enjoyed the return of German pride, and many more were too busy to care. I was one of those who just thought the Nazis were a bunch of fools. So, the majority just sat back and let it all happen. Then, before we knew it, they owned us, and we had lost control, and the end of the world had come. My family lost everything. I ended up in a concentration camp and the Allies destroyed my factories.”
https://cjunk.blogspot.com/2015/01/t...ng-muslim.html
Vad som utmärker Eichmann i Arendts återgivning är inte att han är en passiv underlydnad som tänker på karriären. Eichmann hade tvärtom en stark moralisk övertygelse, men varken till nationalsocialismen eller något judehat. Eichmanns starka moraliska övertygelse var lydnaden som pliktetik. I rättegången i Jerusalem orerar han om Kant rentav och hänvisar sitt handlande till det kategoriska imperativet. För Eichmann var förvaltandet av uppdraget i likhet med trädgårdsmästaren som vill kunna stoltsera med en noggrant ansad häck inför beställaren. Det är minst sagt en speciell sorts dedikation till något vars ändamål man inte uppger sig ta ställning till. En sorts mental integrering med ett system man "hamnat i", vilket så klart hittas i alla liknande statsbyggen som Sovjet och DDR.
I Sverige idag hittar du massor med svenskar som varken går att räkna in i kategorin aktivist eller lycksökare, men som verkar låta sig ledas av en plikt att förgöra sig själva. Detta är för mig mycket besynnerligt.
Citat:
Jag vet inte vilka människor du menar ”som helt utan egen vinning lämnar över sitt bostadsområde och sin gamla skola till barnen i fullständig ruin med rent samvete”. Värdegrunder och tystnadskulturer skapas av människor som gör karriär på olika nivåer och därmed tjänar på det. De som skräms till tystnad kan knappast lastas.
Kulturhistorien är full av skildringar av fasansfulla vidunder och monster; mästerliga pennor som författar berättelser om i människor inneboende sadism och ohygglig gemenhet. Men få gestaltningar ger så kalla kårar längs ryggraden som Arendts beskrivningar av Eichmanns psykologiskt profil i Den banala ondskan. Inte för att Eichmann är någon Hannibal Lector, utan just för att han är en så icke märkbar människa i massan, som ur en vriden form av rationalitet gör maktlösheten till identitet och blir ett med ett förtryck han inte tar ställning till.
Jag vet inte något om Jesper Strömbäck. Han låter som en driven liberal ideolog eller karriärsinriktad opportunist som sätter de egna barnen i privatskola och får betalt för att hyckla. Dessa gamar rör mig inte längre. Den typ av människa som verkligen skrämmer mig är "vardagseichmann" som helt utan egen vinning lämnar över sitt bostadsområde och sin gamla skola till barnen i fullständig ruin med rent samvete. Som till skillnad från Strömbäck inte hamnar moraliskt fel, eftersom man inte tar ställning överhuvudtaget. Inte ens inför sig själv. Hur bemöter man ens en sådan person?
Jag undrar om det är vissa samhällen som föder denna typ av människa eller om det snarare handlar om att det krävs extraordinära tillstånd för att upptäcka dem. Jag drar så klart inga moraliska slutsatser i sig om handlandet i sammanhangen jag jämför. Det är bara intressant hur den sorten av psykologisk profil verkar uppstå i vårt system som vi inte benämner som totalitärt.
“The trouble with Eichmann was precisely that so many were like him, and that the many were neither perverted nor sadistic, that they were, and still are, terribly and terrifyingly normal. From the viewpoint of our legal institutions and of our moral standards of judgment, this normality was much more terrifying than all the atrocities put together.”Det är inte morden som är varför Eichmann är obehaglig, utan hur han visar upp något i den mänskliga naturen vi inte vill ska komma upp till ytan när han flyr in i en medelmåttlighet som råkar vara fasansfull. Slumpen och godtyckligheten i tillfället.
Jag vet inte något om Jesper Strömbäck. Han låter som en driven liberal ideolog eller karriärsinriktad opportunist som sätter de egna barnen i privatskola och får betalt för att hyckla. Dessa gamar rör mig inte längre. Den typ av människa som verkligen skrämmer mig är "vardagseichmann" som helt utan egen vinning lämnar över sitt bostadsområde och sin gamla skola till barnen i fullständig ruin med rent samvete. Som till skillnad från Strömbäck inte hamnar moraliskt fel, eftersom man inte tar ställning överhuvudtaget. Inte ens inför sig själv. Hur bemöter man ens en sådan person?
Jag undrar om det är vissa samhällen som föder denna typ av människa eller om det snarare handlar om att det krävs extraordinära tillstånd för att upptäcka dem. Jag drar så klart inga moraliska slutsatser i sig om handlandet i sammanhangen jag jämför. Det är bara intressant hur den sorten av psykologisk profil verkar uppstå i vårt system som vi inte benämner som totalitärt.
Citat:
För mig också.
Jag syftar på människor som från barndom till eget familjeliv bor i samma område, by eller kanske till och med småstad, och upplever platsen gå från trygg och gemytlig under barndomen till att nu, när man har egna barn, vara ett uppehåll för främmande folkgrupper som spränger portar och säljer knark öppet. Till detta reagerar de med en axelryckning och någon slags "det är sakernas tillstånd"-attityd. De fortsätta rösta som förut och misstänkliggör människor som hintar om att området blivit sämre på sistone. Det bekommer dem inte att barn och barnbarn ärver ruinerna av vad de själv växte upp med. Det är något helt annat än att uttrycka positiva åsikter om en mångkultur som något abstrakt man inte möter i vardagen.
Vad som utmärker Eichmann i Arendts återgivning är inte att han är en passiv underlydnad som tänker på karriären. Eichmann hade tvärtom en stark moralisk övertygelse, men varken till nationalsocialismen eller något judehat. Eichmanns starka moraliska övertygelse var lydnaden som pliktetik. I rättegången i Jerusalem orerar han om Kant rentav och hänvisar sitt handlande till det kategoriska imperativet. För Eichmann var förvaltandet av uppdraget i likhet med trädgårdsmästaren som vill kunna stoltsera med en noggrant ansad häck inför beställaren. Det är minst sagt en speciell sorts dedikation till något vars ändamål man inte uppger sig ta ställning till. En sorts mental integrering med ett system man "hamnat i", vilket så klart hittas i alla liknande statsbyggen som Sovjet och DDR.
I Sverige idag hittar du massor med svenskar som varken går att räkna in i kategorin aktivist eller lycksökare, men som verkar låta sig ledas av en plikt att förgöra sig själva. Detta är för mig mycket besynnerligt.
Vad som utmärker Eichmann i Arendts återgivning är inte att han är en passiv underlydnad som tänker på karriären. Eichmann hade tvärtom en stark moralisk övertygelse, men varken till nationalsocialismen eller något judehat. Eichmanns starka moraliska övertygelse var lydnaden som pliktetik. I rättegången i Jerusalem orerar han om Kant rentav och hänvisar sitt handlande till det kategoriska imperativet. För Eichmann var förvaltandet av uppdraget i likhet med trädgårdsmästaren som vill kunna stoltsera med en noggrant ansad häck inför beställaren. Det är minst sagt en speciell sorts dedikation till något vars ändamål man inte uppger sig ta ställning till. En sorts mental integrering med ett system man "hamnat i", vilket så klart hittas i alla liknande statsbyggen som Sovjet och DDR.
I Sverige idag hittar du massor med svenskar som varken går att räkna in i kategorin aktivist eller lycksökare, men som verkar låta sig ledas av en plikt att förgöra sig själva. Detta är för mig mycket besynnerligt.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
