Citat:
Kollade på hans video om Hitler som gnostiker och han verkar ha förväxlat etnocentrisk protestantism med gnosticism. Hitler använde retorik liknande den som finns i Gamla testamentets hebreiska utvaldhetslära: att Gud älskar ett folk mer än andra, att det folket har dödliga fiender, och att Gud ger legitimitet åt det utvalda folkets kamp. Det är inte gnosticism, som i stället handlar om ett förkastande av världen, inklusive - åtminstone på ett teoretiskt plan - den egna gruppen. Hitlers hyllande av den egna gruppens kroppsliga existens är snarare en kristet färgad nationalism.
Tanken att gnosticismen är användbar för att förstå modern politik etablerades i tyskspråkig politisk filosofi under 1900-talet, och mottagandet av detta material bland andra tänkare har varit förvirrat, eftersom läsningen har varit fragmentarisk och främst skett genom Hans Jonas' visserligen läsvärda bok från 1950-talet. Rekommenderar boken No spiritual investment in the world. Gnosticism and postwar German philosophy av Willem Styfhals som en bra introduktion till de vidare diskussionerna kring det här. En annan bra startpunkt är Jacob Taubes' Abendländische Eschatologie (1947), som mycket av det andra materialet är skrivet som svar på. Det är en fascinerande bok, skriven av en hyperetnocentrisk jude, som kan räknas till det kulturmarxistiska/postmarxistiska spektrat, men som är ovanligt uppriktig och rak på sak.
Teorin är att gnostiska idéer - som, generiskt förstått, handlar om att förkasta världen - i alla tider har varit användbara för förtryckta minoriteter, som lever i samhällen som inte är anpassade för dem själva. Genom att utveckla läror som förkastar världen underminerar de allting som ger legitimitet åt deras fienders samhällsordning. Taubes såg paralleller mellan detta och moderna ideologier, som förespråkar fysiskt omöjliga utopier utifrån abstrakta resonemang, som är "eskatologiska" i meningen att de förutsätter ett slut på världen som vi känner den, och som utvecklats i opposition till ordnade, europeiska samhällen. Detta är minst lika applicerbart på liberalismen som på kommunismen, och på allting som hade börjat uppstå inom den sovjetkritiska vänstern i Väst. Kommissariernas övergrepp berodde inte på någon avsaknad av tro på själen, utan på att de trodde att allt snart ändå skulle bli annorlunda, så deras investering i den materiella verkligheten omkring dem var svag. Kopplingen till fascism och nationalsocialism är svagare även om det finns delar av dem som går att förstå utifrån det här. De förkastade visserligen Versaillesfördragets värld och började som oppositionsyttringar, men de handlade ändå om majoritetsbefolkningars uppror, och det var helt naturligt för dem att ge legitimitet åt auktoritära styren (jmf. med liberala och kommunistiska diktaturer som var tvungna att slingra sig med retorik om jämlikhet, råd, kommittéer, ordförandeposter och så vidare).
Både Marx och Popper kan i detta sammanhang förstås som slingriga och självförnekande gnostiker, i motsats till den uppfriskande ärlighet som finns i Taubes' omfamnande av "gnosticism" som etikett. Marx framställde sig som en hejdlös materialist, men allting han skrev kom till i opposition till en materiell värld som inte passade honom, och som han underminerade genom att predika om en snart kommande frigörelse. Popper förkastade historicism, och därmed på ett plan politisk eskatologi, vilket gjorde det möjligt för honom att sälja in sig som icke-utopiker. Men han förkastade också det legitima i auktoritet, utifrån sin abstrakta, världsfrånvända lära om öppenhet som överordnad princip.
För att komma tillbaka till trådens ämne kan förkastandet av folk, nationer och raser som någonting fysiskt förstås genom den här linsen. Rasideologiska gnostiker accepterar på sin höjd svenskhet som en idé, aldrig som någonting kroppsligt. Det materiella i att vara svensk betraktas som illegitimt och homogenitet som någonting som behöver bekämpas. Detta sker t.ex. genom invandring, pådyvlad historisk skuld, och försök att förändra vår vardagliga bildvärld och våra föreställningar om hur en "svensk" kan se ut. Detta gynnar minoriteter, eftersom ett svenskt Sverige, som är utformat för svenskar och som ser människokroppen som en legitim del av verkligheten, skulle vara sämre anpassat för dem. I intressekonflikter med svenskarna skulle det rent av bli farligt. De har därför egenintresse av att predika om idévärldens värdegrunder och avlegitimisera den svenska kroppen.
Tanken att gnosticismen är användbar för att förstå modern politik etablerades i tyskspråkig politisk filosofi under 1900-talet, och mottagandet av detta material bland andra tänkare har varit förvirrat, eftersom läsningen har varit fragmentarisk och främst skett genom Hans Jonas' visserligen läsvärda bok från 1950-talet. Rekommenderar boken No spiritual investment in the world. Gnosticism and postwar German philosophy av Willem Styfhals som en bra introduktion till de vidare diskussionerna kring det här. En annan bra startpunkt är Jacob Taubes' Abendländische Eschatologie (1947), som mycket av det andra materialet är skrivet som svar på. Det är en fascinerande bok, skriven av en hyperetnocentrisk jude, som kan räknas till det kulturmarxistiska/postmarxistiska spektrat, men som är ovanligt uppriktig och rak på sak.
Teorin är att gnostiska idéer - som, generiskt förstått, handlar om att förkasta världen - i alla tider har varit användbara för förtryckta minoriteter, som lever i samhällen som inte är anpassade för dem själva. Genom att utveckla läror som förkastar världen underminerar de allting som ger legitimitet åt deras fienders samhällsordning. Taubes såg paralleller mellan detta och moderna ideologier, som förespråkar fysiskt omöjliga utopier utifrån abstrakta resonemang, som är "eskatologiska" i meningen att de förutsätter ett slut på världen som vi känner den, och som utvecklats i opposition till ordnade, europeiska samhällen. Detta är minst lika applicerbart på liberalismen som på kommunismen, och på allting som hade börjat uppstå inom den sovjetkritiska vänstern i Väst. Kommissariernas övergrepp berodde inte på någon avsaknad av tro på själen, utan på att de trodde att allt snart ändå skulle bli annorlunda, så deras investering i den materiella verkligheten omkring dem var svag. Kopplingen till fascism och nationalsocialism är svagare även om det finns delar av dem som går att förstå utifrån det här. De förkastade visserligen Versaillesfördragets värld och började som oppositionsyttringar, men de handlade ändå om majoritetsbefolkningars uppror, och det var helt naturligt för dem att ge legitimitet åt auktoritära styren (jmf. med liberala och kommunistiska diktaturer som var tvungna att slingra sig med retorik om jämlikhet, råd, kommittéer, ordförandeposter och så vidare).
Både Marx och Popper kan i detta sammanhang förstås som slingriga och självförnekande gnostiker, i motsats till den uppfriskande ärlighet som finns i Taubes' omfamnande av "gnosticism" som etikett. Marx framställde sig som en hejdlös materialist, men allting han skrev kom till i opposition till en materiell värld som inte passade honom, och som han underminerade genom att predika om en snart kommande frigörelse. Popper förkastade historicism, och därmed på ett plan politisk eskatologi, vilket gjorde det möjligt för honom att sälja in sig som icke-utopiker. Men han förkastade också det legitima i auktoritet, utifrån sin abstrakta, världsfrånvända lära om öppenhet som överordnad princip.
För att komma tillbaka till trådens ämne kan förkastandet av folk, nationer och raser som någonting fysiskt förstås genom den här linsen. Rasideologiska gnostiker accepterar på sin höjd svenskhet som en idé, aldrig som någonting kroppsligt. Det materiella i att vara svensk betraktas som illegitimt och homogenitet som någonting som behöver bekämpas. Detta sker t.ex. genom invandring, pådyvlad historisk skuld, och försök att förändra vår vardagliga bildvärld och våra föreställningar om hur en "svensk" kan se ut. Detta gynnar minoriteter, eftersom ett svenskt Sverige, som är utformat för svenskar och som ser människokroppen som en legitim del av verkligheten, skulle vara sämre anpassat för dem. I intressekonflikter med svenskarna skulle det rent av bli farligt. De har därför egenintresse av att predika om idévärldens värdegrunder och avlegitimisera den svenska kroppen.
Det Styfhals visar är till att börja med att gnosticismen som förklarande koncept är något radikalt mer komplext än TIK har blivit förledd att tro. Etiketten kan och har klistrats på snart sagt allting, utifrån vitt skilda perspektiv. Det innebär inte att det är ett tomt begrepp som saknar förklaringsvärde, men TIK använder det på ett så kategoriskt och simplistiskt sätt att det faktiskt blir självfalsifierande: han raljerar i videon om att saker som "Samhället", eller "Folket" inte är påtagligt existerande utan istället är religiösa fiktioner/deifikationer som Comte eller Hegel eller Marx hittat på i Platons försåtliga tradition. Självmålet är då att idéerna om "Gnosticismen" eller "Dialektiken" är lika påhittade och relativistiskt godtyckliga, lika lite påtagligt objektiva när de uttrycks på det sätt han gör efter att ha fått veta Sanningen från Peikoff m fl. Det går ju så att säga inte att hävda att en så kategorisk abstraktion finns "på riktigt" utan att själv hoppa i säng med Platon.
Jag tror inte att en person som TIK passar in i kategorin "bondfångare" som jag försökt ge exempel på i tråden, utan snarare den ännu mer centrala gruppen "nyttiga idioter" som duperas av den förra gruppen, vilket är anledningen att jag vill föra in honom i samtalet som en typ. Om det fanns ett sätt att immunisera en stor grupp individualistiska och potentiellt systemkritiska män (oftast handlar det om män) från bondfångarna, så hade mycket varit vunnet. Det är ju nämligen så klurigt att en betydande del av de som präglas av "europeiska" dygder (sådana dygder som gav Europa en konkurrensfördel jämfört med konkurrenterna) som rationalitet och sanningssökande samtidigt är utpräglade individualister, något man enkelt förstår kan vara en belastning genom att jämföra t ex gallerna och romarna som arketyper. Även om dessa individualistiska kelter hade "städat sina rum" bättre än gemene legionär, så förlorade de, ja rentav för ATT det var på städning av rummen ansträngningen gick istället för okritiskt grupptänk.
Bäst av allt är förstås en återgång till tidigare europeiska generationers balans, den som lyckades kombinera en rationell, nyfiken individualism med oproblematisk ingruppssolidaritet. Men en insulär misstro är att föredra framför en naiv jakt på "sanningar" eftersom dessa bygger på en nödvändigtvis tendentiös selektion. Om man inte klarar av att lyfta blicken från ett sanningsanspråks innehåll till dess avsikt, är det bättre att inte ens söka några svar.
