Citat:
Ursprungligen postat av
oyto
Jag använder den i sammanhanget kanske oväntade gemensamma nämnaren "gnosticismen" för att nämnde TIK som sagt nyligen grottat in sig (pun intended) i en anti-platonsk, anti-historistisk förklaring av världshistorien, grundad på tänkare som Popper, Ayn Rand och Leonard Peikoff. Allt har fallit på plats för honom, vilket han redovisar i denna video,
From Plato to Hitler. Jag vill direkt inskjuta att han har fel på många punkter i den filosofiska släktforskning som "avslöjar" Platon och Herakleitos, framförallt när han har uppfattat Peikoffs tvärsäkra vinklingar som okontroversiella sanningar. Detta är det i sig spännande att bena upp, men till att börja med är all kristendom fundamentalt platonsk i meningen att tro på en transcendent Gud och faktiskt se sanningar som något annat än mänskliga påhitt eller praktiska konventioner. Att en kommunistisk kommissarie inte trodde på sin eviga själ eller att hans offer hade ett objektivt existerande människovärde, var alltså anti-platonskt eftersom det var okristet.
Det jag funderar kring är ett återkommande mönster av i princip intelligenta och pålästa personer som ofta kommer mycket mer fel än rätt, ju mer de letar efter mönster i händelseförloppen. Det är en kollektivets svaghet som utnyttjas systematiskt. Som en enkel tumregel är varje metanarrativ värdelöst som inte betonar vikten av etnisk solidaritet som drivande historisk kraft. Allt som inte i någon mening inkorporerar Ibn Khaldun är till slut bara abstraktioner utan hållbar fysisk närvaro i verkligheten. Förutom att leda till kroniskt lättduperade anhängare.
Kollade på hans video om Hitler som gnostiker och han verkar ha förväxlat etnocentrisk protestantism med gnosticism. Hitler använde retorik liknande den som finns i Gamla testamentets hebreiska utvaldhetslära: att Gud älskar ett folk mer än andra, att det folket har dödliga fiender, och att Gud ger legitimitet åt det utvalda folkets kamp. Det är inte gnosticism, som i stället handlar om ett förkastande av världen, inklusive - åtminstone på ett teoretiskt plan - den egna gruppen. Hitlers hyllande av den egna gruppens kroppsliga existens är snarare en kristet färgad nationalism.
Tanken att gnosticismen är användbar för att förstå modern politik etablerades i tyskspråkig politisk filosofi under 1900-talet, och mottagandet av detta material bland andra tänkare har varit förvirrat, eftersom läsningen har varit fragmentarisk och främst skett genom Hans Jonas' visserligen läsvärda bok från 1950-talet. Rekommenderar boken No spiritual investment in the world. Gnosticism and postwar German philosophy av Willem Styfhals som en bra introduktion till de vidare diskussionerna kring det här. En annan bra startpunkt är Jacob Taubes' Abendländische Eschatologie (1947), som mycket av det andra materialet är skrivet som svar på. Det är en fascinerande bok, skriven av en hyperetnocentrisk jude, som kan räknas till det kulturmarxistiska/postmarxistiska spektrat, men som är ovanligt uppriktig och rak på sak.
Teorin är att gnostiska idéer - som, generiskt förstått, handlar om att förkasta världen - i alla tider har varit användbara för förtryckta minoriteter, som lever i samhällen som inte är anpassade för dem själva. Genom att utveckla läror som förkastar världen underminerar de allting som ger legitimitet åt deras fienders samhällsordning. Taubes såg paralleller mellan detta och moderna ideologier, som förespråkar fysiskt omöjliga utopier utifrån abstrakta resonemang, som är "eskatologiska" i meningen att de förutsätter ett slut på världen som vi känner den, och som utvecklats i opposition till ordnade, europeiska samhällen. Detta är minst lika applicerbart på liberalismen som på kommunismen, och på allting som hade börjat uppstå inom den sovjetkritiska vänstern i Väst. Kommissariernas övergrepp berodde inte på någon avsaknad av tro på själen, utan på att de trodde att allt snart ändå skulle bli annorlunda, så deras investering i den materiella verkligheten omkring dem var svag. Kopplingen till fascism och nationalsocialism är svagare även om det finns delar av dem som går att förstå utifrån det här. De förkastade visserligen Versaillesfördragets värld och började som oppositionsyttringar, men de handlade ändå om majoritetsbefolkningars uppror, och det var helt naturligt för dem att ge legitimitet åt auktoritära styren (jmf. med liberala och kommunistiska diktaturer som var tvungna att slingra sig med retorik om jämlikhet, råd, kommittéer, ordförandeposter och så vidare).
Både Marx och Popper kan i detta sammanhang förstås som slingriga och självförnekande gnostiker, i motsats till den uppfriskande ärlighet som finns i Taubes' omfamnande av "gnosticism" som etikett. Marx framställde sig som en hejdlös materialist, men allting han skrev kom till i opposition till en materiell värld som inte passade honom, och som han underminerade genom att predika om en snart kommande frigörelse. Popper förkastade historicism, och därmed på ett plan politisk eskatologi, vilket gjorde det möjligt för honom att sälja in sig som icke-utopiker. Men han förkastade också det legitima i auktoritet, utifrån sin abstrakta, världsfrånvända lära om öppenhet som överordnad princip.
För att komma tillbaka till trådens ämne kan förkastandet av folk, nationer och raser som någonting fysiskt förstås genom den här linsen. Rasideologiska gnostiker accepterar på sin höjd svenskhet som en idé, aldrig som någonting kroppsligt. Det materiella i att vara svensk betraktas som illegitimt och homogenitet som någonting som behöver bekämpas. Detta sker t.ex. genom invandring, pådyvlad historisk skuld, och försök att förändra vår vardagliga bildvärld och våra föreställningar om hur en "svensk" kan se ut. Detta gynnar minoriteter, eftersom ett svenskt Sverige, som är utformat för svenskar och som ser människokroppen som en legitim del av verkligheten, skulle vara sämre anpassat för dem. I intressekonflikter med svenskarna skulle det rent av bli farligt. De har därför egenintresse av att predika om idévärldens värdegrunder och avlegitimisera den svenska kroppen.