Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Kopplingen mellan hur varsomhelst-kvinnor väljer partner och ökningen av autism har jag dels från egna spekulativa funderingar (så är jag då en kannstöpare, en skomakare som finner min läst alltför begränsande, en arm-chair-dreamer), dels från google-svaret på min ursprungliga undran


https://playproject.org/why-is-autis...asing-so-much/

Alla kan se värdet av globalisering och ökad rörlighet. Men så är vi några som också varseblir priset...inte minst i denna tråd. We are all in the gutter, but some of us are looking at the stars (Oscar Wilde).

Sven Anders Johansson skriver i DN om den metafysiskt färgade kampanjen mot det nazistiska sd på kultursidorna. Några tidbits:



https://www.dn.se/kultur/sven-anders...-framgangsrik/

"Försvåra för medierna", ja. Men deras kamp för Det Goda mot Det Onda, är inte i första hand sprungen ur skribenternas personliga, informerade och resonerade, övertygelse, utan ur deras samhälleliga vara (som Marx skulle ha sagt). Och, inte minst, av deras arbetsgivares underförstådda förväntningar på dem vars arbete de köper. Den som står för fiolerna bestämmer musiken. Är predikan föga själavinnande, är den ägnad för kören.

Ja, det är ingen hemlighet att pojkar har en fördröjning i sitt lärande. Tanken är att barn skall lära sig läsa i lågstadiet (7-9 år). Många pojkar har bristfälliga läskunskaper i lågstadiet. Det sträcker sig ofta in på mellanstadiet (10-12 år). Många av dyslexidiagnoserna sätts när de är 10-11 år. Läsningen brukar släppa för nästan alla pojkar i klass 6. Detta inkluderar även de som fått dyslexidiagnoser. Således, en dyslexidiagnos kan sättas på en pojke i 4an eller 5an och i klass 6 läser han lika bra eller nästan lika bra som sina kamrater.

Det finns en bra bok vid namn The Dyslexia Debate (2014) av utbildningspsykologen Julian G. Elliott och kliniska psykologen Elena L. Grigorenko. En sammanfattning kan läsas här;

https://www.dyslexia-reading-well.co...briefing-1.pdf

Naturligtvis en fruktansvärt kontroversiell bok i specialpedagogiska kretsar. Bland annat för att pekar på att det inte finns en klar operativ definition om diagnosen. Vidare uppstår ett annat problem. Vad är det för skillnad på någon som läser dåligt och någon som har dyslexi? Det är någon som de som förespråkar konceptet sällan är villiga att svara på.

Till sist uppstår ett pressande problem. En elev får en dyslexidiagnos i fyran men i åttan läser han lika bra som alla andra. Vad har hänt? För att illustrera detta.

Det finns en stark korrelation mellan IQ och läsning. Intervallet för normalintelligens är 90-110. Många har pekat på att dyslexi är en medelklassdiagnos. I en klass med svenska medelklassbarn kan vi räkna med något högre IQ än befolkning i övrigt. Dessa svenska medelklassbarn får antagligen också mer hjälp hemifrån vilket också påverkar deras prestationer. Klassen kanske har ett genomsnittsintelligens på 105. De flesta lärare anpassar undervisningen efter gruppen. En pojke har ett IQ på 97 punkter. Pojkens IQ faller inom normalvärdet med har ett normalt IQ men 8 punkter under klassens snitt.

Detta är mycket och där med hänger inte pojken med i undervisningen. I fjärde klass får pojken en dyslexidiagnos. Om det pojken hade befunnit sig i en "arbetarskola" kanske den genomsnittliga intelligensen legat på 100 punkter. Då hade antagligen pojken inte fått en dyslexidiagnos. Notera att IQ förklaras till 85% av genetiska faktorer och resterande sociala faktorer. Det finns utrymme att öva upp sitt IQ. Från Karolinska;

Låt oss säga att ett pojke i en medelklasskola får en dyslexidiagnos i fjärde klass på grund av att barnet har ett IQ på 95. Pojkens IQ ökar 0.5 punkter per år från klass 6. Det ger oss följande serie; klass 6 (97.5), klass 7 (98), klass 8 (98.5), klass 9 (99), Gym 1 (99.5), Gym 2 (100) och Gym 3 (100.5)

Således, läsningen kommer bli bättre med åldern eftersom det finns en korrelation mellan intelligens och läsning. Naturligtvis kommer pojkens skolkamrater också se sitt IQ öka men läsningen kommer bli bättre över tid. Om barnet sedan kommer ur medelklassen är det rimligt att pojken kommer få hjälp hemifrån vilket antagligen driver upp IQ snabbare än 0.5 per år. Således, pojken kan mycket väl ha ett IQ på 100 punkter i klass 8. Alla pojkens klasskamrater kommer av olika anledningar inte prestera lika väl eller öka sitt IQ med samma hastighet.

Således, i klass 8 kan mycket väl pojken få B eller C på de nationella proven i svenska utan hjälpmedel och passera andra elevers prestationer. Här uppstår ett pikant problem. Om pojken presterar bättre än andra som inte har dyslexi har pojken fortfarande dyslexi? Jag skriver inte att dyslexi inte finns. Vad jag skriver är att det finns en mänsklig variation i intelligens och andra förmågor som kan förklaras med både sociala och genetiska modeller. Nu låter jag som pedagogikprofessorn Christian Lundahl eller John Dewey - men jag tror vi behöver mer fokus på undervisning och samhörighet och mindre fokus på betyg, diagnoser och andra former av sorteringar. Ett sätt är att tillåta hemskolning och riktiga privatskolor.

Till sist. Katederundervisning har räddat många barn för att inte tala om lärare. Det är en effektiv metod och det är därför den möter på ett sådant motstånd. Det betyder inte att katederundervisning fungerar på alla elever men på den överväldigande majoriteten. Vidare finns det en lång faktorer som spelar in när det kommer till inlärningseffektivitet. Jag tror inte att liberal eller socialistisk storskalighet är någonting positivt. Jag är trots allt konservativ och tror på mindre gemenskaper. I synnerhet tror jag inte på fiktiva gemenskaper.

En av de större skandalerna i svensk skola är den så kallade klassläraren som infördes 1988. Vi talar om 1-7 och 4-9 lärare. Socialdemokraterna (och Folkpartiet) såg också till att vi fick så kallade lärare som absolut inte kunde något om sina ämnen. Pedagogiken blev också uppgiftsbaserad och eleverna skulle börja söka sin egen kunskap. Detta är en fruktansvärt ineffektiv inlärningsmetod men som fortfarande brukas frekvent i den svenska skolan.

För att koppla detta till tråden. Mångkulturalismen kommer onekligen börja sabotera mycket. Du kan inte ha en skola under parollen; "Alla ska med" idag. Det är inte 1970-talet längre. Vidare är det vi kallar för kulturellt och socialt kapital på väg att ersättas med någon form av egoistisk liberalism. Förtroendet för institutionerna är också något som har raserats över tid. Det är till stor del de liberala eliternas fel som inte kan justera för sina misstag. Göran Rosenberg skriver detta i SR;

Man måste vara liberal som Rosenberg för att tro på det där. Han har tjafsat om att Israel är "dumma mot palestinierna" i hela sitt liv. Ingen har lyssnat. Vare sig politikerna, hans liberala journalistkollegor eller judarna i Synagogan. Israel fortsätter att vara "dumma mot palestinierna". Västvärlden kan inte reformera och förändra sig självt. Vi är fastlåsta och kursen är fastlagd.

Jag tror som sagt på en något enklare förklaring så som överdiagnosticering snarare än evolutionsbiologi. Killen du refererar till gillar de stora penseldragen och det betyder naturligtvis inte att han har fel. Som sagt - mina kunskaper om olika diagnoser är rudimentära. I synnerhet om autism och aspbergersdiagnoser. Det lustiga med alla de här diagnoserna när man väl läser kriterierna är att de är så generella och omfattande att vem som helst kan få de där diagnoserna.

Media verkar popularisera dem till vansinne. Journalister, författare och kändisar verkar uppskatta att prata om alla sina issues. Det tragiska i detta är att det naturligtvis är lätt för rika och priviligierade människor att prata om sina problem men det är nära omöjligt för vanliga människor. Om du har privata "issues", till exempel en skilsmässa och det påverkar ditt beteende på din arbetsplats kan det leda till att du blir uppsagd. Vanliga människor måste trycka ned allting och är det inte "tiptop" kan du hamna i en rätt prekär situation.

Journalisten på DN-kultur verkar ha insikt i att han skriver för de närmast sörjande. Jag antar att det är kontroversiellt i den där branschen.

Apropå skolan och kanske att "att IQ förklaras till 85% av genetiska faktorer och resterande sociala faktorer" så har en viss omställning skett de senaste åren i Kina. Myndigheter har bestämt att dra ner på kunskapskraven för barnen i de tidiga skolåren. Det kinesiska systemet är elitistiskt. De bästa från grundskolan kommer in på de högstadieskolor som krävs för att komma in på de gymnasium som krävs för vidare studier osv. Föräldrar och barn/ungdomar är satta under hård press och jag tror att myndigheter vill ta bort en del av denna press så folk får mer lust och tid att skaffa fler barn. Elit-trappan behålls förstås men vikten av högre utbildning tonas ner, antagligen också för att minska överutbildning. Det är de få riktiga talangerna som tycks anses viktiga och de kommer inte sållas bort även om man drar ner på antalet som accepteras till de bästa universiteten.

Jag tror att det närmast blivit en identitetsmarkör, låt vara bisarr, enligt "handikapp-principen".

"Jag har ett barn med AST-diagnos. Ergo tillhör jag de smarta, rörliga, med varsomhelst-identitet som valt en smart, rörlig, partner med varsomhelst-identitet". "Och har råd med det".

Bo Hejlskov är en posör och en exploatör.

Jag läste ditt inlägg och tänkte hur lång tid det skulle ta att bara jacka in på skvallersidorna, det vill säga Expressen och Aftonbladet, för att demonstrera en tes som jag tror i grunden är sann, faktiskt och tyvärr. Valde Expressen och fick leta typ 2 minuter, max. Nedan är väl ganska on the spot för framförd premiss.


Mest störda barn vinner! Louis Vuitton är passé.

https://www.expressen.se/noje/malena...n-till-svante/

Rika kända människor är rätt störda.

Singapore, Kina, Taiwan, Japan, Sydkorea, Nordkorea, Vietnam samt Macao och Hong Kong har alla elitinriktade skolor. I Kina har det uppstått har rika föräldrar börjat köpa extrautbildning till sina barn vilket har skapat en del friktion. Konkurrensen är hård för att inte tala om pressen på eleverna. Östasiatiska och Sydostasiatiska länder satsar på matematik, naturvetenskap och läsning. Detta är vad som spelar roll för dem. Kina, Singapore, Hong Kong, Macao och Taiwan sticker naturligtvis ut.

https://en.wikipedia.org/wiki/Progra...ent_Assessment

De flesta västerländska länder faller i relation till Öst och Sydostasien. Bra skolsystem? Ja, men det är som sagt elitinriktat och de strävar efter maximering. Nu när skillnaderna är så stora mellan väst och öst kan till de kosta på sig att dra ned på takten. Vidare har Kina andra intressen så som att lyfta även västra Kina. Ryssland var fruktansvärt starka under Sovjetunionen men har sedan dess tappat markant. Nyligen beslutade Ryssland att fimpa det västerländska skolsystemet och återgå till det som var så framgångsrikt under Sovjettiden. Bra för dem!

I och med att Kina blir rikare samt har fler intressen, så som lyfta västra Kina, öka barnafödande och skapa en mer "humanistisk" modell, har de råd att trappa ned på kraven. Öst och Sydostasien är självspelande pianon i vilket fall. De kan inte förlora längre. I alla fall inte i utbildningssektorn. Jag menar - Kina vill sänka kraven av strategiska och humanistiska anledningar. Det är lyxproblem. I Sverige går det åt motsatt håll och S var tvungna att fuska på Pisa. Det säger något om hur illa det är. Det är trist att vi spelar på den förlorande sidan men som sagt. Jag hyser inga förhoppningar om framtiden.

Jag vet inte. I verkligheten är den svenska skolan en dysfunktionell plats. Lärarkåren består av allt för många pennalister, pedofiler, ideologer, fritidspedagoger, hobbypsykologer, slöa individer, psykopater, intellektuellt svaga, svag-analytiska, aktivister, mobbare och allmänt rubbade människor. Sedan undrar folk varför den svenska skolan för att inte tala om universitet går åt helvete. Ledningen är inte så mycket bättre för att inte tala om politikerna och deras udda ideologier, särintressen och kalkylerande. Att föräldrar ens vågar skicka sina barn till en svensk skola är ett under givet hur det ser ut. Ja, jag är bitter.

Kanske skall tillägga att jag (och gissar du) inte är sämre människor än att vi kan känna empati med föräldrar till diagnosbarn. Men det är långt från medierna ...aldrig ett bröd ifrån Frälsningsarmén och aldrig ett ord i Clarté skaldade Ferlin, bara att byta ut Frälsis och Clarté mot något mera zeitgeistigt.

Haha .. ja du ser, degeneringen i öppen dager och det verkar gälla skådespelare, politiker och hela samhället. Är det måhända också miljögifterna?

Kommer vi få se cram schools även i Sverige? I länder som exempelvis Japan är det vad som markerar var medelklassen börjar; man skickar sina barn till kvällsklasser där de studerar mellan 1-5 ämnen som syftar på att förstärka de kunskaper som gör nytta på motsvarigheterna till nationella prov och/eller intagningsprov till högstadieskolor, gymnasier eller universitet.

Man kan absolut involvera mångkulturen i denna fråga, ty det skulle kunna vara en vit flagg för alla sidor i politiken. Så här: medelklassen accepterar de försämringar som onekligen skett och sker på utbildningsområdet och låter barnen ta igen kunskapen privat. De får sin utbildning tillgodosedd, och bristerna från den kommunala skolan (eller friskolan) glöms bort. Kapitalet jublar. Även vänstern är nöjda då klagomålen på skolan tystnar; man kan även genomföra tidigare kontroversiella ”integrationsåtgärder” nu när ingen bryr sig om den skattefinansierade skolan längre.

Förlorarna är den svenska arbetarklassens barn, de som saknar ekonomin för dylika kvällskurser men som heller inte passar in i den svenska flumskolan. Ingen lyssnar emellertid på denna grupp varför det för etablissemanget är totalt ointressant att behaga dessa. Vill de brinna för ”utsatta” har de ju som bekant nya väljargrupper ute i ”orten”.

(En parentes: det är inte nödvändigtvis intelligens eller läshuvud som gör att medelklassens barn kan klättra på utbildningens stegar och in i en ljus framtid, utan förmågan att fokusera och låta sig vägledas av föräldrarnas erfarenheter och lärarnas förmaningar. Jag har själv undervisat japanska tonåringar som behövt shejpa upp sina engelskakunskaper och vissa har inte varit material för högre utbildning om jag säger så, men de har alla lagt ansenlig tid på sina studier och lärt sig den hårda vägen att navigera sig fram genom de snåriga djungler som politiken och marknaden - och kulturen! - skapat i symbios.)

Gällande kvälls-och extrakurser på kvällstid i sydost- och ostasien så korrelerar väll det med det extrema antalet timmar som båda, eller ena, föräldrarna arbetar?

Alltså, det har väll snarare blivit någon form utav motsvarighet till svenska sk ”fritids”.

Det är väll betydligt lättare, och mer logiskt, att skicka iväg ungen på nån engelsk eller mattekurs sen kväll om man själv inte heller är ledig då.

Nu när företag som Academedia går som tåget efter högersidan vann valet så är det nog inte alls otänkbart att de börjar sälja studiekurser till bättre bemedlade föräldrar. Den kan t.o.m. bli en integrationsåtgärd om kursen säljs till kommuner så att även sämre bemedlade barn kan få (samma) gratiskurser via hemkommunen.