Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Ja, ingruppen kan enbart definieras genom sin utgrupp. Alla försök som görs att definiera "vem är svensk", "vad är svenskhet" är dömda att misslyckas och ofta kan man ana ond tro bakom dem som försöker. Det är helt enkelt den matematiska karaktären hos vissa "set" att de inte kan definieras positivt. Det är karaktären på bindningarna mellan individer som är signifikant, inte någon särskild egenskap hos individerna som sådana. En social essens, inte någon individuell essens.

Med nationell ingrupp är det som det var för Augustinus med Tiden: Jag vet vad det är, men om en vän frågar har jag inget svar.


Robert Musil beskriver detta väldigt väl i "Mannen utan egenskaper". I Kaukanien, dvs Österrike-Ungern saknas också egenskaper och man försöker desperat konstruera sådana. Kusliga likheter till idag, vilket bara visar att intet är nytt under solen och också förklarar varför boken tycks bortglömd idag bland kultureliterna.

Jepp

Om "nationalism" kommer att betyda sin själva motsats, alltså en pådyvlad postetnisk överidentitet, så har något väsentligt gått förlorat och det är pådyvlarna som vunnit. Att faktiskt insistera på att ordet har en meningsfull innebörd och påtala pseudonationalism är inte hårklyverier utan helt fundamentalt.

När någon säger sig vara "kulturnationalist" för att inte verka exkluderande, så är det faktiskt ett väldigt problematiskt anspråk som görs på att vara den som tar sig rätten att definiera vilken kultur som räknas och identifierar man sig som "etnonationalist" så är det en reträtt inför tanken om att det finns andra sorters nationalism än den organiskt existerande, självidentifierande och -genererande.

Samma sak ser vi med den "konservatism" och "kristendom" som hela tiden vidgas till att inkludera sina existentiella negationer och därmed berövas på mening och liv. Om konservatism bara är progressiv agenda med några års eftersläpning ("Marxist-Leninists are the real transphobes!") och Jesus bara är en mysig självhjälpsguru bland andra, så betyder orden ingenting väsentligt längre.

Det är som sagt en rörelsesanning. Men det är dels lätt att kontra av någon motståndare som kan mer om ordens historia (den tolkning du förespråkar är inte alls så självklar som du gör gällande), dels ett onödigt handikapp när man ger upp det positiva med patriotismen. Alla argument för att ta det gamla vänsterordet "nationalism" och springa med det är precis lika applicerbara på "patriotism".

En patriot älskar en plats för att han har ett biologiskt band till den. Han älskar den inte för att den är vacker, bördig, har bra klimat eller något sådant; i många fall är den ganska opraktisk. Han älskar den för att det är där som hans "fäder sova under kyrkohällen".

Självdefiniering är en orealistisk utgångspunkt för nationalitet. Det förutsätter samma dualistiska metafysik som gör Shaun King och Rachel Dolezal till svarta och transpsykfallen till de kön de själva definierar sig som. Det är inte hållbart när skiten träffar fläkten och lyxåsikter blir för dyra. Nationalitet definieras ytterst i konflikt med andra, inte av någon varm inre känsla. Den primära känsla som är inblandad i att skapa och upprätthålla såväl nationer som religioner är isande dödsskräck.

I USA heter det "vit nationalism", ett begrepp som uppstått till följd av yttre tryck mot vita, initialt i konflikt med vita undergruppers fåfänga försök till självdefiniering. Vissa ville vara förtryckta irländare, rasligt diffusa sicilianare osv men det gick inte omvärlden med på. Vit nationalism är dock ett dödsdömt projekt av flera skäl, inte minst att kopplingen till jorden är alldeles för svag. USA:s liberala ledkultur innefattar ett konstant kringflyttande över hela kontinenten, vilket förhindrar en stabil patriotism från att få fäste: allt amerikanerna lyckas klämma ur sig är en nomadisk nationalism som kan fyllas med lite vad som helst, så länge deltagarna är vita i sina angripares ögon.

Liberaler tenderar att återkomma till den här debatten i "kristider". Den här tråden uppkom ur den debatt som fördes för över tio år på borgerliga ledarsidor som skrämdes av Sverigedemokraterna. Då handlade diskussionen om mångkultur och idag handlar debatten om Ryssland. Tidningen Liberal debatt har definierat den liberala nationalism eller snarare Timothy Garton Ash har gjort det åt dem;

Med andra ord. Det finns inget substantiellt innehåll i detta. Det påminner om Kristdemokraternas kampanjstrategi "verklighetens folk" som inte heller innehöll något substantiellt. Francis Fukuyama har skrivit en längre essä i Foreign Affairs om vikten av att införa någon form av liberal nationalism. Till skillnad från Applebaums artikel är kvaliteten högre. Fukuyama är medveten om riskerna med nationalism. Enligt Fukuyama finns det nu två framtider. Den ena kommer att leda till att liberalismen som överordnad ideologi segrar och den andra kommer leda till att liberalismen faller;

När man läser texten närmare förstår man Fukuyama till skillnad från andra liberalerna har funderat. Trots att liberala lider av hybris för det egna förstår Fukuyama att det kommer uppstå en mängd sociala, ekonomiska och politiska effekter som kan leda till att den liberala liberalismen övergår till etniska, religiösa och kulturella former av nationalism. Den liberala nationalismen kan öppna för en illiberal nationalism. Den här tråden vilar förövrigt på en liknande hypotes. Dagens Nyheter varnar för den liberala nationalismen;

Det finns alltså risker med att lansera liberal nationalism eftersom den leda till illiberal nationalism. Givet vad jag läst i MSM ser det ut som den liberala nationalism kommer bli både urvattnad och totalitär. Framförallt ser det ut som liberalerna i allt större utsträckning ger sig på sina motståndares civila och politiska rättigheter.

Det har varit val i Ungern. Som väntat gick det inte bra för liberalerna. I Ungern har den utländskt finansierade liberala valalliansen "Förenade för Ungern"(inkluderar liberala partierna MSZP, DK, LMP, PM, MM, MLP, UVNP, UK samt Jobbik) förlorat valet mot Fidesz. Det handlar inte om en liten förlust. Idag har liberalerna tillsammans Jobbik inte mer än 1/3 av väljarna i ryggen. Jobbik är den stora förloraren. Partiet har förlorat det mesta av sitt stöd till den lilla (ultra)nationalistiska oppositionspartiet Mi Hazánk som tog ett antal mandat i parlamentet från Jobbik.

Så varför förlorade "Förenade Ungern"? De gick förvisso till val på liberal nationalism men väljarna skrämdes av innehållet: Nyliberalism och politik dikterat från Bryssel och landet på andra sidan av den transatlantiska länken. Således, när väl innehållet av den "liberala nationalismen" förklarades för väljarna förlorade de. Förenade för Ungerns valmanifest kan läsas här; https://egysegbenmagyarorszagert.hu/...-program-2022/

Adam Ramsay på Open Democracy är besviken och noterar att Fidesz trots allt är populära eftersom de höjt levnadsstandarden i Ungern;

Nu kanske man skulle tro att Adam Ramsay skulle komma med förslag. Visst noterar Ramsay de ekonomiska aspekterna men Ramsay är upprörd för att den liberala alliansen inte var tillräckligt liberal. Även the Guardian är besvikna på de ungerska liberalerna. Trots att ledaren för alliansen Péter Márki-Zay får utrymme att gnälla i the Guardian är tidningen inte lika övertygade om resonemanget;

Således, om de ungerska liberalerna skall vinna måste de erbjuda någonting substantiellt som märks i väljarnas plånböcker. EU planerar dock något annat. De planerar att förstöra för Fidesz genom att dra in det stora ekonomiska bistånd landet får från EU.

https://www.zerohedge.com/geopolitic...-law-mechanism

Jag antar att sanktioner, hot och indragna bidrag är mer effektivt än att EU och USA skall fortsätta ösa ned pengar i ungerska liberala tankesmedjor och att västeuropeiska tidningar skall agera hejarklack åt ungerska liberaler. Om Péter Márki-Zay vunnit valet hade Ungern förlorat 90% av sin gas och 65% av sin olja eftersom han gick till val på att bryta kontrakten med Ryssland. Det hade varit ekonomiskt förödande för Ungern. Liberalerna hade antagligen förlorat i valet 2026. Om liberalerna tror att de skall vinna ett kommande "kallt krig" mellan "väst" och "öst" måste de lösa de problem som finns. Liberaler verkar dock skapa mer splittring i och mellan länder på grund av fundamentalistiska liberala ideal. Det anmärkningsvärda är att så få av dem förstår det.

Jag missförstod dig nog och uppfattade det som att du kommenterade Woods och inte Connor. Till Connors fördel måste ju räknas hans prediktiva värdering av nationalismen ("etnonationalismen") som falsifierade rådande efterkrigsuppfattningar om att "nationalism" hade med statslojalitet att göra. Då fanns som sagt 130 "nationer", nu är de väl en bra bit över 200 and counting. Det är ett stresstest så gott som något som fortfarande är applicerbart i dagens debatt där just lojaliteten till stater och liberal överideologi föreställs kunna övervinna etniska motsättningar. Historiens empiri indikerar motsatsen.

Sedan vänder du ju på rätten till självdefinition i jämförelsen med olika former av gränsöverskridande transpersoner - det är ju min poäng att tolkningsföreträdet till t ex svenskhet ligger hos svenskarna själva och inte utifrån eller uppifrån. Hur mycket av tråden har inte handlat om föreställningar om att svenskhet är något som någon tar sig rätten att definiera och definiera om? Den gnostiska viljan att förkasta/förändra det onda givna står inte jag för, tvärtom påpekar jag den hos G-P-liberaler eller sverigedemokrater som talar om vilken sorts svensk nationalism som går an, istället för att utgå från den svenska nation som helt enkelt existerar och förtjänar att företrädas politiskt.

När "skiten träffat fläkten" historiskt har det ju visat sig att det enda som håller är just den existerande, självgenererande lojaliteten i form av nationalism. Ett exempel som jag använt och som också Connor använder är hur den nationalistiska impulsen vid Versailles användes av Lenin och andra just därför att den var så mycket mer potent än klasskampen visat sig vara. Att globohomo idag försöker städsla nationalismen beror på samma sak - den fungerar och övertrumfar i skarpt läge alla andra politiska krafter, inklusive pseudonationalism och medborgarpatriotism. I Ukraina kan nu ukrainsk etnonationalism kombineras med minoriteters statsukrainska patriotism i kamp med en yttre rysk fiende, vilket inte hindrar att ungerska ukrainare i framtiden kan tänkas hysa nationell lojalitet till Ungern, t ex. Ett komplicerat sakernas tillstånd som det blir väldigt svårt att ens beskriva utan att göra en skillnad på "nationalism" och "patriotism", även till priset av etymologiska nyanser.

För visst skulle man hellre kunna tala om en USA- eller EU-patriot än USA-/EU-nationalist? Romaren var mer patriot än nationalist, hela vägen från tiden då staden drog till sig löst folk från olika håll tills medborgaskapet kunde omfatta Paulus? Vilket annat ord finns tillgängligt för att beskriva lojalitet till en stat eller ett mångetniskt imperium?

- Mnn jo ja *putta upp läsglasögonen* mycket intressant. Å andra sidan...

Hur kommer det sig att alla intelligenta människor med djupa och kunniga perspektiv sitter i trådar som denna och gaggar fram och tillbaka medans en grisig judisk zigenarhora som Nuland sitter i ett telefonsamtal och snackar "fuck the EU, they're pussies" och vrider hela jordklotets utveckling till sin vilja? Kan vi inte bara enas om att hög ögonbrynsföring inte betyder ett piss i en rännstensfight med drägg som vill döda dig och införa sin rännstensideologi? Människor som Victoria Nuland har nått sin position där de kan veva trollspöt över NPC's genom att ljuga, stjäla och "ta språnget" på ett sätt som vi normala människor inte ens kan föreställa oss. Vi måste börja föreställa oss det och implementera det. Universat tycks vara kallt och likgiltigt som i en Lovecraft-novell. Help me Niggerman, I am going insaaaaane! Gud är frånvarande så som vi föreställer oss det hela. Detta har Nulands gäng levt med länge, med ett metafysiskt kuckelmuck som substitut, vilket säger: om det går att genomföra, så är det tillåtet av Gud.
Ganska "based take" faktiskt när man tänker på det.

A voice of reason in a sea of dying bookworms.

Fuckin A bro

Mycket intressant du samlat på dig där, Edgerton. Tack för sammanställningen. En intressant detalj i Jesper Ahlin Marcetas text i Liberal Debatt är hur han adresserar nationalkonservatism - det han pekar ut som huvudfienden i den aktuella frågan om nationalism. Det är en term som kastas runt en del: Alternativ för Sverige betecknar sig som nationalkonservativt och förespråkar en förhållandevis stark europeanism, Yoram Hazony använder samma term manipulativt för att sälja in sionism och liberal nationalism, genom att kalla Edmund Burkes liberala konstitutionalism för konservatism. Men Ahlin Marceta fokuserar på det rent estetiskt nationella, vilket på ett sätt är både mer ytligt och mer djupt.

Konservatismen – liberalismens ideologiska motpart – har en bevarande relation till nationalismen. Nationen är någonting som inte bör förändras, eller åtminstone inte förändras för fort. När konservativa tänker på en nationell identitet söker de i det förflutna efter en svensk kultur och svenska traditioner, som exempelvis den typiskt svenska folkmusiken. De lägger vikt vid definierande ögonblick, som till exempel Karl den XII:s död och stormaktstidens slut.

Det här är en bra utgångspunkt för kritiska diskussioner bland nationalister, såväla liberala som konservativa. Handlar nationalkonservatism verkligen om att inte förändra nationen? De tidiga och definierande konservativa tänkarna var absolut inga bevarare utan betonade människans begränsningar och alla statsbildningars horisontalitet. Någon nationell massmänniska kan aldrig stå över tidevarvens förvisso kanske cykliska men ändock föränderliga krav.

Exemplen är också intressanta: stormakttidens slut har t.ex. använts av vänsterhistorikern Peter Englund för att bygga en progressiv mytologi knuten till svensk historia och självbild. Mycket som kan betecknas som nationalnostalgi eller intresse för det nationella är fullt användbart för både liberala och konservativa nationalister. Det är mest en fråga om vem som lyckas sno åt sig vilket stoff och stoppa in det i de mest slagkraftiga berättelserna. Kreativitet är här mycket viktigare än bevarande.

"USA-patriotism" har sin bakgrund i motståndet mot brittisk rojalism; det rör sig om en specifik vänstertolkning av ordet som är ungefär lika gammal som vänstertolkningen av nationalism. Logiken är i allt väsentligt densamma: man gör massan/folket till utgångspunkt för den politiska retoriken och legitimerar staten/revolutionen med att den garanterar folkets rättigheter. Men om du förkastar det ena ordets vänstertolkning kan du lika gärna förkasta båda, eftersom argumenten mot dem är samma. I båda fallen sätter vänstern teoretiskt folket över statsmakten, innan den praktiska verkligheten gör saken mer komplex, och man allt som oftast börjar anpassa folket till staten: om de där efterblivna provensalerna ska ha sin nationella frihet fattar de väl att de inte kan gå runt vara några jävla halvitalienare?!

Dikotomin mellan partikulär nationalism och blodlös patriotism verkar inte finnas bland samtida liberaler och sionister. Applebaum, DN, Liberal Debatt m.fl. ser samma potential till liberalism och/eller illiberalism i både nationalism och patriotism. Isobel Hadley-Kamptz och Gina Gustavsson betonar just att det är människorna de vill försvara, inte någon särskild statsbildning - för det är människorna som bär på liberalismen. Varför ska vi på vår kant då upprätthålla en anakronistisk dikotomi som var tveksam redan från början? Låt oss äga båda begreppen och klämma ut så mycket vi kan av den potential som globalistmaffian helt korrekt ser i dem.

För att illustrera substanslösheten är det bara att ställa den retoriska frågan: Vilka hjälpligt moderna stater genom historien har INTE sökt vara "statsnationer", alltså inte eftersträvat sammanhållning mellan sina medborgare? Jag gissar att t o m Sydafrikas apartheid-regimer försökte sälja in tanken att att systemet var det bästa för alla inblandade och att nationell harmoni rådde. Liksom det segregerade USA - och i båda fallen fanns det säkert svarta patrioter som tog det onda med det goda.

Sedan är ju föreställningen om att "liberalismen" som ideologi styr något eller utgör ett verkligt alternativ till nationalismen, i sig feltänkt. Ideologier är mänskliga konstruktioner och verktyg och människor är sociala djur som agerar i grupp. Varken kommunismen, islam eller kristendom har trots sina universalistiska anspråk förändrat detta utan som oftast styrts av individer med nationalistiska lojaliteter och konkurrensfördelar.

Sedan vill jag för tydlighetens skull tillägga att "patriotism" inte i sig måste nedvärderas eller överges som begrepp. Precis som för nationalismen handlar det om att rätt tolka de modifierande prefixen. En svensk patriot är inte samma sak som en "svensk medborgarpatriot", t ex.


Visst är det så att det inte spelar någon roll vad som egentligen är rätt och fel distinktion och definition av ord, när det enda som har sanningsvärde är ordens avsikt. Och de tråddeltagare som inte instinktivt vibbar skillnad på vän och fiende, är det sannolikt vid det här laget ingen större idé att resonera med. Kanske därför jag inte postat så mycket på sista tiden.


Och där kom du som ett brev på posten. Med kuvertet tomt, som vanligt.

Och där kommer du i bästa PK-anda och låtsas iväg de gånger mitt kuvert innehållit dräpande kritik som gjort dig och andra Giganter svarslösa!

Alltid lurar det någon, ibland iaf