Citat:
Ursprungligen postat av
TheLucky
År 2013 fanns en massiv information om mångkulturens konsekvenser. Ja till och med 30 år eller mer innan dess. Att då för ett decennium sedan försvara massinvandring men klaga på den idag kan inte förlåtas.
min fetning
Ja i mitten av 70.talet var jag ung och medlem i LO-kollektivet. Redan då tyckte fabriksgubbarna (om de chilenska flyktingarna) under kafferasterna att Sverige var farligt ute. Med den kloke arbetarens insikt förstod de att här började ett tidigare okänt scenario att utvecklas. Lite senare mot 80-talet och efter iraniernas ankomst stegrades farhågorna till "att nu är det så uppblandat att ingen återvändo finns". Men nu hade den internationellt lagde Palme och hans lärjungar ett så fast grepp över Partiet och löntagare att far vet bäst. Eller så nöjde man sig med förbättringarna som kom för LO-kollektivet och för andra löntagare och blev överseende.
40-50 år sedan. Men då som nu samarbetade blocken mot den breda massan i detta nya för det historiskt icke-koloniala Sverige och vi hade ingenstans att vända oss om vi misstyckte. Fälldin och Boman och framförallt Folkpartiet vågade/ville inte opponera mot den fastslagna kursen.
Sen på 90-talet hände något viktigt: Media steg in på arenan och tog befälet över politikerna och därmed folket för
sin ståndpunkt. Media betalar som bekant inget för sitt godhetsknarkande. NyD dök upp och demolerades snabbt av media. Politikerna knöts närmare media, många gånger av egoistiska skäl. Är man inställsam till de nya makthavarna kan partiet och min ställning gynnsamt påverkas.
SD dök upp men nu hade det gått så långt med Sverige att media inte kunde slå ihjäl partiet för man rådde inte på deras väljare som fick betala för medias goda samvete. Då enade sig de andra partierna med media och kan man inte slå ihjäl kan man dock utesluta från beslutsfattande. Och då - på 10-talet - var partierna lika enade över blockgränserna tillsammans med samlade media i ödesfrågan som politikerna var på 70-talet i samma fråga men då mest av villrådan och att frågan inte var särsklit stor.
På 40 år och under en ofantlig flyktingpolitik har det hänt tre saker värt att nämna i saken: alternativa media har vuxit fram och ett (1) MSM-media, Expressen, har sista åren insett att
något håller på att hända med Sverige samt att två partier kan tänka sig att lyssna till SD.
Det är allt.
Alternativa media är försumbara om de inte kan påverka läsarna och tittarna och samma gäller Expressen, som ännu är ett osäket kort eftersom vi inte vet vilken sida de intar sista viktiga månaderna före valet nästa höst.
Återstår att se hur M och KD och SD sköter sina valkampanjer, vilket MSM och inte minst Public service avgör.
Media (MSM) är inte tredje statsmakten i Sverige. Det är den första.