Jag vill uppmärksamma er på FP:s nya utspel. Det är jämställdhetsministern, Nyamko Sabuni, som
vill lagstifta om jämn könsfördelning i företagens ledningsgrupper. Detta kan tyckas ha mycket lite med mediakriget om mångkulturen att göra. Ytligt sett är det givetvis så. Men jag vill vända det hela och betrakta Sabunis krav som en del i ett större problem där massinvandringspolitiken i allra högsta grad är indragen. Sabuni fokuserar medvetet på de med mest makt. Det gör kulturmarxisterna och feministerna också när man talar om invandring eller kvinnofrågor. I teveprogrammet Debatt om barnfattigdomen och med den misslyckade lynchningen av Janne Josefsson, så sa juristen och den borgerliga samhällsdebattören, Alice Teodorescu, att de goda organisationernas fel består i att man hela tiden fokuserar sig på de mest rika, vilka inte ens består av en enda procent av befolkningen. Att börja peta i bolagsstyrelserna hjälper ju inte föräldrar som lever av försörjningsstöd. Inte heller kommer det att påverka den fiaskobetonade integrationen och att försöka få invandrarna i arbete. Jag menar att Sabunis linje om en påhittad ojämlikhet är i nivå med BRIS, Rädda Barnens, Majblommans och alla dessa otaliga föreningars myt om att det finns ca 250 000 barn som lever i fattigdom. Man skapar alltså fiktiva problem istället för att ta itu med de verkliga.
Var vi än letar så finner vi drösvis med psykologer, socionomer, pedagoger och allehanda vetabästmänniskor som inte gör annat än att försöka lösa och sprida larmrapporter om hur hemskt illa det står till i Sverige. Granskar man det närmare märker man direkt att det hela bygger på en lögn. Men istället för att journalister då skulle göra sitt jobb och granska det ännu mer så blir effekten det omvända. De hoppar på den som avslöjade farsen. Om man nu ser en verkligt sann kris – oftast för uppenbar för att ignoreras - så är det inte dess orsak som är problemet, utan alltid svensken. Alla vägar leder till Rom heter det som bekant. Här i Sverige säger vi att alla problems ursprung är svensken. Kort sammanfattat kan man säga att lögnlobbyns lyckade karriär och chans att få stora medel till projekt är att de hittar på nya och åter nya kriser som orsakas av svenskens strukturella rasism mot invandrare, strukturella könsmaktsordning mot kvinnor, strukturella utanförskap av handikappade med mera. Säger man bara ordet struktur kan man sedan säga vad fan som helst, få mångmiljonbelopp och komma undan med det.
Tidigare trodde jag i min naivitet att journalister och projektmänniskorna var illa pålästa. Men så är det inte. Ja, eller det kanske inte ens har någon betydelse. Hela grejen består istället att skapa myter och lögner som stärker det vi slapphänt kallar för PK-Sverige. Och sedan är det just inget mer. Glada kollegor möter varandra i korridorerna och utbyter egna konstruerade tabeller och diagram. I god samförståndsanda citerar man oblygt varandras medvetna missförstånd och ibland kallar man till och med det hela för vetenskap. I en värld som präglas av normativ etik med nihilism som bas kan det inte bli på ett annat sätt. Det är alltså tänkt att samhället ska skvalpa fritt omkring utan att vi ska kunna nå fast mark. Men det säger sig självt att detta knappast kan vara ett idealtillstånd. 2010 kom SD in i riksdagen med 5,7 procent för att sedan under bara två år marschera fram till 14 procent i en väljarundersökning. Jämställdhetsministern verkar strunta i detta och kräver idag jämställdhet i bolagsstyrelserna. Men i den offentliga sektorn, där det faktiskt jobbar mest med kvinnor, görs stora besparingar och folk får gå eller att det blir svårare att få jobb. Orsaken till besparingarna är i huvudsak att man måste bekosta den allt större andelen som får försörjningsstöd. Vilka de flesta av dem är säger sig självt. Den här utvecklingen kommer inte att fungera.
Pär Ström, Pelle Billing, Ingrid Carlqvist, Tanja Bergkvist med flera har mer eller mindre lämnat genusdebatten. Helt enkelt för att allt fler numer vet om bluffen och att feminister inte kämpar för kvinnor som bevisligen har problem. Tänker närmast på kvinnor som utsätts för hedersbrott eller kvinnor som jobbar i låglöneyrken. Författaren Stig Larsson sa i en tv-intervju med Malou von Siwers att det är bara fånigt och löjligt att en man kallar sig feminist. I resten av intervjun berättade den 60 årige Stig hur bra han var på att slicka mycket unga kvinnor i skrevet. Det här hade varit otänkbart för några år sedan. Att SD nu får tvåsiffrigt stöd bland väljare är en del i en större trend där människor inte längre köper eller vill bli underordnad myter och lögner. Jan Guillou gnäller och hävdar att det beror på att vi har sämre tider. Men han är ett arkeologiskt fornfynd. Guillou tror att han är intellektuell när han säger självklara saker. Det hela är dock mycket mer komplicerat än så. Vilket ju denna tråd visar. Enkelt sammanfattat handlar det om en demokratifråga.
Än så är det långt till vår. Kampen om mångkulturen har mer eller mindre svalnat av: kampen mot svensken brinner dock allt jämt. Journalister, intellektuella och frifräsande debattörer har fullt upp med detta. SD:s valarbetare kallas de för. Nu till våren ser jag framför mig stadiga 15 procent för SD. Fast det kommer inte att orsaka någon större kursändring. Även detta år består sjuklövern av en enad front mot Sverigedemokraterna. Inte ens när välfärdens transföreringsystem bryter samman och det brinner i knutarna, ända in i riksdagen, kommer sjuklövern och gammelmedia att lämna mångkulturprojektet och sin kamp mot svensken. Bara för att debatten avstannat så betyder det ju inte att mångkulturen inte omhuldas mer än allt annat.
Jag menar att det vore önskvärt och mer givande om vi nätdebattörer accepterade detta faktum och istället mer fokuserade oss på vad exakt det är för krafter inom hela pk-projektet som gynnar dess förespråkare. Varför fortsätter man i samma ledsamma stil fast man är så enormt hatad? Förutom av sina kollegor dårå. Och någon slags gräns måste det ju ändå finnas för hur stort SD kan bli utan att mångkulturkramarna, eller snarare deras finansiärer, reagerar. För min egen del betraktar jag spektaklet ur en större synvinkel. Feminism, mångkultur, minoritetsfrågor, HBT-Q, handikappfrågor är ämnen som är tänkt att beakta och ömma för svaga grupper. Så långt är allting gott och väl. Men när allt vänds till ända och enbart handlar om ett krig och enormt hat eller förakt mot den svenska mannen, det svenska samhället, den svenska historien, ja svenskhet överhuvudtaget kan man inte annat än reagera. Men det är uppenbart att man vinner framgång med dessa pajasfasoner. Orsaken till det är att man inte alls är i minoritet. Minoriteterna är tillsammans i majoritet. Det är så det fungerar. Att vara invandrare är i dag en egen slags etnicitet. Man har också samma intresse som samer, kvinnor, handikappade, homosexuella etc, vilket blir en himla massa människor. De som förespråkar mångkulturprojektet har sina sympatisörer bland de som driver frågor om tillgänglighet, hbt-q, feminism, ursprungsbefolkning (samer och romer). Syftet är att rasera den tidigare sammanhållningen och istället skapa särskilda rättigheter för sig själv och de sina. Den självklara frågan blir då varför SD växer när man är så stor tillsammans? Därför att den enade fronten inte visade sig vara så stark. En rullstolsburen och assistansberättigad medelålders man i Täby har inte så mycket gemensamt med en beslöjad muslimsk fembarnsmor i Rosengård. Samma sak gäller en kvinnlig medelålders hemtjänstarbetare i Mölndal och en kurdisk folkpartist i Härnösand. Logiken är sålunda: om man hålls samman genom att skapa myter, så blir ju också sammanhållningen en myt.