Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Språkliga förändringar kan komma ovanifrån och underifrån.
...
Men när politiker och andra beslutsfattare ersätter problem med utmaning, är det en förändring ovanifrån. Dagens politiker identifierar och tar sig an olika utmaningar. Det låter modigt och handlingskraftigt i jämförelse med att brottas med samhällsproblem. Det är en medveten förändring och en smart sådan, ända tills tillräckligt många börjar reta sig på den.
...
När tänker sprider sig på bekostnad av tycker, är det också en förändring initierad av eliten, om vi till den språkliga eliten räknar journalister, vilket vi måste göra. Det finns förmodligen ingen yrkeskår som betyder mer för det offentliga språkets framtid. Och med makt kommer ansvar.
...
För cirka 15–20 år sedan som det blev vanligt att journalister formulerade sina frågor med ”Vad tänker du om x?” i stället för ”Vad tycker du om x?”. Det vällovliga syftet var att få mer resonerande och uttömmande svar än med tycker. Men det föll ofta på att den intervjuade svarar ”Jo, jag tycker”. Efter en tid började tänka användas som synonym till tycka, och då har en viktig språklig distinktion blivit väsentligt luddigare.

Även verb som öppna upp och starta upp lanserades av människor med makt och inflytande.
...
I dag kan man öppna upp för diskussioner i olika sammanhang.
...
Det lät nog också lite elegant i början. Sedan blev det väl mycket ”uppande” i mångas öron. Det är konstigt att de här nya uttrycken skapat så mycket irritation.