Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Schrödingers Svensk.

Ja. Svensk är den som inte betraktar lådan utifrån, utan inifrån.

En ny rapport från Demokratirådet, släppt av SNS, sägs vederlägga det vanligt förekommande påståendet att det politiska klimatet i dagens Sverige skulle vara mer polariserat nu än tidigare. Fyra forskare ligger bakom rapporten, där man bl.a. slår fast att polarisering är positivt för att vitalisera det demokratiska samtalet och vissa politiska processer. Kanske är det detta sossarna tagit fasta på i sin smutskastningskampanj mot Sverigedemokraterna? Rapporten kan laddas ned här:

Demokratirådets rapport 2021. Polarisering i Sverige (SNS)

Ett pressmeddelande via TT syns i dag i de flesta stora svenska tidningar. Det lyder så här:

Det finns få tecken på att vi i Sverige har en polarisering som hotar att lamslå demokratiska samtal eller processer, hävdas i en ny rapport.

Det svenska partisystemet har alltid varit starkt polariserat och den ideologiska vänster–högerpolariseringen kännetecknas av stabilitet snarare än förändring. Det visar fyra forskare i ”Demokratirådets rapport 2021: Polariseringen i Sverige”, som släpps av SNS i dag.

Enligt rapportförfattarna är dagens Sverige inte ovanligt ideologiskt polariserat sett i en historisk jämförelse, trots att det påstås i samhällsdebatten att vi skulle leva i en särskilt polariserad tid.

I gårdagens DN finns en mycket matig debattartikel på samma tema, skriven av de fyras gäng:

DN Debatt. ”Politisk polarisering behövs i en levande demokrati”

Fyra forskare i SNS Demokratiråd 2021: Vi ifrågasätter föreställningen om att vi lever i en särskilt polariserad tid.

Det gäller även påståendet att polarisering enbart är av ondo. Stark polarisering har varit ett grundackord i svenskt politiskt liv. Den intressanta frågan är hur vi så framgångsrikt har kunnat hantera mycket djupa samhällskonflikter och en hög grad av polarisering.
/.../
Det finns inga tecken på att Sverige närmar sig en polariseringsgrad som hotar att lamslå demokratiska samtal eller processer. Vi invänder också mot föreställningen att en ideologisk polarisering enbart skulle vara av ondo. Politisk polarisering är i själva verket nödvändig för en levande demokrati.

Brexit, Donald Trumps presidentskap, stormningen av Kapitolium och framgångar för auktoritära eller populistiska idéer och rörelser är händelser i omvärlden som pekar mot ett alltmer polariserat politiskt landskap. På hemma*plan har inte minst Sverige*demokraternas intåg i riksdagen aktualiserat frågan om svensk politik har blivit för polariserad.
/.../
Vi menar att diskussionen om politisk polarisering i Sverige på ett överdrivet sätt färgats av det amerikanska exemplet. Finns det då några tecken på att graden av politisk polarisering i Sverige skulle kunna bli systemskadlig, det vill säga så stark att den hotar att lamslå demokratiska samtal eller processer? Tecken i tiden är den något starkare affektiva polariseringen, känslan av ”vi mot dom”, och allt oftare förekommande hot och hat mot politiker och tjänstemän.

Detta förtjänar givetvis att tas på stort allvar. Enligt vår mening är svaret ändå nej. Många grundförutsättningar för en ond spiral mot systemskadlig polarisering – liknande den som vi har sett i USA – saknas i Sverige. Vi har en konsensusinriktad politisk kultur, ett flerpartisystem med proportionella val, en folkbildnings- och public service-tradition och medborgare med en allsidig nyhetskonsumtion som också i allt större utsträckning står självständiga i förhållande till politiska partier.

Med detta sagt anser vi samtidigt att det är viktigt att medvetet och aktivt värna de saker som historiskt har möjliggjort för den svenska representativa partidemokratin att hantera även höga nivåer av politisk polarisering.

Slå vakt om det fina vi har. Det vanliga.

Tobias Hübinette har skrivit en bok "Adopterad-en bok om Sveriges sista rasdebatt" som recenseras i GP.

”Rasdebatten” utbröt 1961 efter att Medicinalstyrelsen avrått svenskar från att adoptera utländska barn med avvikande utseende från skilda ”rasgrupper”.
...
Två år senare varnade Socialstyrelsen: ”Det är svårt att flytta en främmande planta till vårt klimat”. Myndigheterna förde barnens talan, menar Hübinette, och undrar hypotetiskt om adoptionsdiskussionen hade sett annorlunda ut om myndigheterna aldrig hade använt begreppet ”ras”, utan nöjt sig med att hänvisa till barnens bästa.
...
Det moderna Sverige började alltmer uppfatta sin etniska homogenitet som en brist. De progressiva svenskarna hade rest, media rapporterade dagligen från en färgrik värld. Sverige ansågs för vitt. Att blanda upp befolkningen vore en god sak, i förlängningen skulle det även kunna utrota svenskarnas rasfördomar. Och – häpnadsväckande naivt – bidra till att rasismen minskade i världen! I Sverige fanns ju redan ett starkt engagemang för u-länder, mot apartheid i Sydafrika och för medborgarrättsrörelsen i USA.
...
Syftet var inte minst att göra Sverige mer internationellt. Det gick inte an att låta svenskarna vara nästan ”kemiskt fria från färgade folkinslag”, som statistikern Richard Sterner skrev.

Stort genomslag fick en artikel av författaren och feministen Eva Moberg 1964. Hon menade att få länder lämpade sig bättre än Sverige för adoption i större skala av barn från u-länder. Sverige hade ”välstånd, social trygghet, låg nativitet, politisk neutralitet, ingen kolonial belastning, gott anseende bland u-länder, rasfördomar på reträtt…”.

Poeten Lars Bäckström skrev i Ord & bild under rubriken ”Gör Sverige svartare”: ”Vi i Sverige, Norden, Europa, blir inte en del av den stora världen förrän vi fått inpå oss och fått beblanda oss med en mängd människor från den färgade och fattiga världen”.

Författarkollegan Dagmar Edqvist tyckte rent av att det var nyttigt för svenskarna att ”få ett rasproblem i smått”.
...
I takt med att de utlandsfödda barnen blir fler ändras attityderna. Hübinette talar om skillnader i bemötande mot föraktade ”blandbarn” och idealiserade adopterade barn. Rasdiskriminering tonas ner. Ökad invandring komplicerar bilden. Det blir allt viktigare för adoptivföräldrar att tvärt om distansera sina barn från invandrade barn. De adopterade är ju riktiga ”svenskar”. 1977 kritiserar den svensk-polske debattören David Schwarz Adoptionscentrum för att göra skarp åtskillnad mellan adoptivbarn och invandrarbarn. I stället borde landets adoptivföräldrar engagera sig för invandrarna och deras barn, menar han.
...
Som en coda till denna snabba utveckling visar Hübinette Sverigedemokraternas svängning i frågan. Så sent som 1996 ville SD förbjuda utländska adoptioner samt begränsa aborterna, för att kunna öka inhemsk adoption. Men man ändrade sig successivt och bejakade utländsk adoption. Adoptionerna blev rent av skiljelinjen mellan den klassiska högerextrema rasismen och Jimmie Åkessons reformerade linje, som enligt Hübinette ledde till att SD accepterades i riksdagen. SD hade officiellt anpassat sig fullt ut till den svenska ”färgblinda” antirasismen.

http://www.gp.se/1.43624185

Hübinette är en märklig person som är på en resa som jag undrar var den kommer ta honom.
Hans problematiserande fokus på ras och adoptioner verkar ta honom i en riktning man inte väntar sig av en expogrundare och anarkist.

Färgblind antirasism är idag ej heller accepterat av de färglagda och färgglada. De kräver särbehandling just på grund av nyanserna. I den frågan ser de inga nyanser utan där är allt svart eller vitt.

Intressant är att se hur färgade adopterade blev en accessoar till kultursveriges självbild som ett progressivt land. En åsikt som ännu inte förtvinat i verklighetens kranka blekhet.

Skiljelinjen inom SD mellan högerextrema och den liberaliserade nya linjen definierad som för eller mot internationell adoption blir än mer intressant när Hübinette själv uppenbart vill förbjuda utländsk adoption. Är Hübinette nu högerextrem?

Om man kommer fram till samma åsikt med olika argumentationsbaser hur vet man då skillnaden på när den ena är god och den andra är ond?

Ska det här tolkas som att du anser att NMR på ett mer eller mindre direkt sätt kontrolleras av Säpo eller annan statlig myndighet? Jag frågar för att (1) du räknar med att det blir mer av detta och (2) att du sätter nazisterna inom citationstecken -- som om det är en låtsasgruppering.

Vad skulle alternativen till din "lösning" vara, kan man också fråga sig.

Jag har funderat. Medier och politiker i Sverige som är vänster (och det är många) gillar vänsterfigurer i USA eftersom dessa figurer är vänster.

Sverige tjänar ingenting på det vilket Palmes bråk med Nixon visar men det hålls på ändå eftersom personerna som gör det är vänster. Det här är det röda pillret: Löfven, Sjöstedt, DN:s ledarsida med flera är faktiskt vänster och/eller vänsterliberala.

Lägg till hela Public Service och nästan alla svenska riksdagspartier i gruppen vänster eller vänsterliberala.

Det kanske är ett rött piller för dig och en del andra men för mig och många andra utgör det sedan länge grunden i förklaringsmodellen för hur vi kunde hamna i denna soppa.

Svenska etablissemanget följer och lyssnar mer på det progressiva USA, dvs det demokratiska partiet och dess politiker i USA än på sina egna medborgare och väljare. Klart det skär sig.

Du har fel. (v)- och (mp)-väljare som exempel är mycket positiva till Public Service. Det har inget med USA att göra, annat än att denna typ av väljare också gillar Obama.

Kreativ tolkning. Det här med citattecken brukar kunna ställa till med problem, men vi tar dina frågor i rätt tur och ordning. På

1) svarar jag att man kanske bör förbereda sig på kontinuerliga rapporter som varnar för hotet från radikala (marginaliserade) grupper. Vid närmare eftertanke var det dock dumt av mig att låta påskina att det upphör eller minskar i omfattning efter valet. Det gör det sannolikt inte, om vi inte får ett åsiktsförbud som omöjliggör engagemang i rörelser som NMR.

2) svarar jag att jag alltid sätter "nazister" inom citattecken för att "nazist" dels för tankarna till bovarna i Hollywood-producerade krigsfilmer, dels representerar en arketyp i svenska media.

Nu var det NMR det handlade om i Vetlanda, och då är det nationalsocialister vi talar om. "Nazist", "högerextrem" och dylikt används annars omväxlande i skilda sammanhang för att beskriva allt till höger om Moderaterna. Ja, SVT vet sannolikt bättre än så, men jag vill då inte ta ordet nazist i min mun. Och min lösning på problemet är att man låter NMR vara och inte går i klinch med dem — särskilt inte om man är 66 och tror att tjafs på gatan förändrar någonting. Låt NMR stå oemotsagda.

Bakgrunder:

Researchgruppen har på kort tid blivit en maktfaktor i media genom sina avancerade bearbetningar av användarkonton, e-postregister och databaser. Men vilka är de?

De enda som har granskat Researchgruppen är motståndare på den politiska högerkanten och en samling anonyma röster på Flashback. Rykten, halvsanningar men också rena fakta har blivit till en giftig soppa som ingen journalist har velat ta i.
...
Officiellt startade Researchgruppen hösten 2009.
...
Bakom Researchgruppen står den ekonomiska föreningen Seppuku Media som grundats av Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Ayman Osman. Främst är det Fredrikssons och Wågs skapelse. De båda upphovsmännen har aldrig dolt sin bakgrund i extrema vänsterrörelser.

https://www.dagenssamhalle.se/nyhet/granskare-som-inte-tal-en-granskning-14461

En av norska säkerhetspolisens informatörer har haft en ledande position i högerextrema Norwegian Defence League, NDL. Det avslöjades i en tv-dokumentär i veckan.
...
Fram växer bilden av en man som under en tioårsperiod gett PST information om såväl höger- som vänsterextrema organisationer, och samtidigt nått höga positioner på bägge sidor.
Høibø, som sedan tidigare är känd i Norge från dokusåpan Robinson på norska TV3, har en bakgrund från organisationer på den yttersta vänsterkanten och ska själv i början av förra decenniet ha kontaktat PST med uppgifter om norska vänsterorganisationer som Internasjonale sosialister och Blitz. Infiltrationen av NDL ska han ha påbörjat 2010 på uppdrag av SOS Rasisme.

https://expo.se/2013/02/s%C3%A4kerhetspolisens-informat%C3%B6r-byggde-upp-ndl

Frågorna hopas sedan journalisten och antifascistiska aktivisten Martin Fredriksson i sociala medier gått ut med att han varit Säpos avlönade informatör. För de tidigare kollegorna i journalistkollektivet Researchgruppen kom uttalandet som en chock.

https://www.arbetaren.se/2016/03/02/prisbelonad-journalist-avlonad-av-sapo-i-aratal/

Ser du kanske ett mönster?
Klart som korvspad att samma metoder används på alla kanter.

Jag och andra med mig har noterat en viss devalvering av begreppet och här kammar du hem priset i alla kategorier, devalveringsexperten.

Ja, och det finns bara ett förtydligande att göra i "det räcker"-listan:

Det räcker att människor som inte känner varandra känner igen tillräckligt mycket i kultur och yttre hos varandra, för att de skall kunna kulturellt synka och därmed kunna minimera utsöndrandet av kortisol och kunna sänka tröskeln för ett ömsesidigt gynnande samarbete.

Det krävs nämligen för att minimera risken för våld och parasitism, och för att kunna ta sig an problemen med människans förhållande till naturen.

Av dess frukt skall ni känna graden av kulturell synkronisering i ett samhälle.

Apropå katter, så är visserligen inte alla kulturer lika mycket värda, men för att fånga synkroniseringens lilla mus spelar färgen ingen roll i sig. Däremot bör katters färg hjälpligt synka för att de skall kunna vara coola tillsammans.