Citat:
Ursprungligen postat av
Blot-Sven
Det är ju förtröstansfullt att tänka på att även den svenska socialdemokratin varit nationellt sinnad. Inte nationalsocialistisk, inte öppet antisemitisk, men Sverige-vänlig. Det är bara att erinra sig tidigare socialister som Bengt Lidforss, Martin Koch och Ossiannilsson. Helvete, även Hansson hade Sveriges bästa för ögonen. Det var en annan tidsanda då. Ett annorlunda normaltillstånd. Alla partier i riksdagen värnade om Sverige (räknar inte med kommunisterna). Flam etc. gör en inskränkt efterhandskonstruktion med tydlig tendens.
Den gamla socialdemokratin var av en annan tid och annan art. Jag kan svårligen tänka att gårdagens sossar skulle känna samhörighet med dagens värdelösa och inkompetenta socialdemokrati. Det är ett bevis hugget i sten rörande socialdemokratins förflackning att partiordförande är Stefan Löfven. Tydligare än så kan inte socialdemokratins nöd uttryckas: Löfven är den "bästa" sosseriet klarar kräkas fram för att företräda deras sinnessjuka politik. Ja, det är en cirkus.
Apropå arberarrörelsen och deras glödande bloss:
Stridssång
text: Fabian Månsson
Till vapen, kamrater! Se, viggarna ljunga,
och stormmolnen vältra sig, brandröda, tunga
ur öster, där nyss man en ljusning förnam.
Ur grändernas kyffen, ur vildmarkens kojor;
till vapen! förrn våldet i eviga bojor
slår fast vår för friheten kämpande stam.
Du svek mig, du rosende dröm om försoning.
Nå, må det bli kamp utan nåd och förskoning!
ty död eller frihet är allt jag begär.
Ej likar det honom bland trälar bli funnen
och slava med tungan utskuren ur munnen,
som nordmannablod uti ådrorna bär.
Jag gick där och slet och kung Frode jag födde.
Med svett och med hjärtblod hans yngel jag gödde,
det ur mina benpipor märgmusten sög.
Dock led jag det tåligt och tänkte: omsider
det varder nog ljusare, sällare tider,
då alla bli bröder och alla få nog!
Men då kom tyrannen med piskan och bojan
och bjöd mig att bliva som hunden vid kojan
och krypa och slicka förtryckarens fot;
så skulle helt visst icke lyckan mig svika,
jag skulle få bröd och en sillbit tillika
och fattiginrättningen sist ta mig emot.
Jag skulle ett "hem" och en "hustru" mig vinna;
få slavpiskarns skändade "trotjänarinna"
och skänka mitt namn åt ett faderlöst barn.
Och efter som nöden hann slavskaran öda
så skulle jag avla och hon skulle föda
och fylla vakanser vid guldkungens kvarn.
Jag skulle var friboren längtan fördränka
och endast en gudsnådlig tanke få tänka,
som lyckats få nåd för prelatens censur:
att, eftersom guld ej i arv var mig givet,
så hade jag alls ingen rätt här i livet,
men stode i rang under stallarnas djur.
Vem? Jag? Jag, som tog första stegen på färden
vid handen av farfar, som slagits med världen
en gång, då bataljen vid Dennewitz stod;
som ägde en far, den för intet sig böjde,
och farbror, som domnad i blodpölen dröjde,
då negrernas frihet sköt upp utur blod.
Jag skulle bli slav! Nej, så djävlar anamma!
Om biltog och brödlös jag blir gör detsamma,
men frihet skall kämpa om fädernas jord;
så länge en man mäktar öppna ett öga,
så länge en trasa finns kvar av de höga,
de trotsiga, skumstänkta klippor i nord.
Jag hälsar er, frihetens, fylkade leder!
Det stundar till strid, låt mig få ibland eder
en plats under frihetens röda banér.
Jag kväves i tröghetens äckliga gömma,
vill ut! dit de sjudande dropparna tömma
sig ut ur mitt hjärta på slagfältet ner.
Och randas den dag, då jag friheten sviker
och ut ur dess led för en övermakt viker,
och feg eller trolös ur striden ses fly.
Då måtte mig fädernas skuggor förbanna,
och tankarnas ljus släckas ut ur min panna,
och tärnorna mig som en pestsmittad sky.
Och sviker jag även, ej rättvisan sviker,
den undran, men blott för ett ögonblick, viker
och skaffar i vildmarken stridbara män.
Och falla vi alla, ej sanningen faller -
den sönderslår bojor och bommar och galler
och samlar en skara till striden igen.
Så lät det, en gång i tiden.
