Aftonbladet - tillsammans med den självbenämnda människorättsaktivistiska fadern till en av de misstänkta förövarna - försöker sig på lite damage ontrol med anledning av den bekymmersamma kyrkogårdstortyren av två unga pojkar. Den människorättsdevote fadern har själv kontaktat Aftonbladet och Aftonbladet för sin del sätter en ung rasifierad kvinna på knäcket. Kanske delar de språk, kanske delar de vårt lands andra piedestalminoritetsidentitet, enligt tråden om fallet ska den äldre av de misstänkta förövarna vara invandrad iransk kurd, den yngre tunisier född i Sverige. Den här aktuelle fadern med anspråk på höga ideal är upphov till den äldre av de förmodade nidingarna.
Detta lilla pekoral till nyhetsartikel ger en fascinerande inblick i hur dessa mångkulturens importer tänker och prioriterar såväl moraliskt som vardagspraktiskt, men viktigare, hur oerhört oförstående de är inför svenskt tänkesätt och moralkultur. Svårt att avgöra vem av huvudfigurerna här - fadern, journalistan och redaktören - som uppvisar störst kulturinkompatibilitet.
Pappan till häktade sonen efter tortyrnatten: ”Svårt att förlåta honom”
Om sonen har gjort sig skyldig till brotten som ägde rum på kyrkogården i Solna ska han självklart avtjäna sitt straff.
Det säger hans pappa till Aftonbladet.
Här ska pappan säljas in som rättskaffens person, djupt bedrövad över sonens tilltag. Men redan slutet på den korta ingressen signalerar genast något mer tveksamt.
– Men min hjärna kan inte acceptera att min son ska ha gjort något sånt, säger han.
Händelsen är alltså denna:
På söndagsmorgonen hittade förbipasserande två tonårspojkar i närheten av en kyrkogård i Solna.
De var avklädda och skärrade efter vad som ska visa sig vara en lång natt fylld av tortyr, våld och förnedring. Pojkarna ska ha kidnappats och våldtagits.
Det inträffade är så pass allmänt uppmärksammat att det inte ens är lönt att försöka mörka, det begriper både Sofie Tahna och hennes redaktör. Däremot verkar de tycka det är onödigt att nämna att tortyren pågick i närmare tio timmar och även innehöll momentet skenbegravning. Men att de utsatta pojkarna är djupt traumatiserade efter händelsen får vi dock veta, som om inte varje normal person begripit det alldeles på egen hand. Att det ena offrets pappa larmade polisen redan vid midnatt då sonen inte kommit hem, eller att den pappan gav sig ut och letade efter sin son behöver vi inte påminnas om, det är betydligt viktigare att belysa att många andra föräldrar också varit oroliga för sina barn. En av dem var just fadern till den 21-årige förövaren. Här görs inga onödiga uppdelningar inte. 16 år (offer) 21 år (förövare) spelar ingen som helst roll i en tid och på en plats där ålder hålls för en social konstruktion och där alla som anser sig vara barn får vara barn. Men nu kommer vi till den oavsiktliga (?) exponeringen av den avgrundsdjupa kulturklyftan mellan utlänning och svensk:
– Min fru ringde honom på natten och han lät glad när han svarade. Han sa: Mamma, oroa dig inte, jag kommer hem snart, säger den unge mannens pappa.
Varken pappan med de varma känslorna kring mänskliga rättigheter eller Journalistsofie fattar uppenbarligen vilket oerhört (för svensken) provocerande avslöjande pappan kläcker ur sig och Aftonbladet förmedlar. "Han lät glad". Jaså, han lät alltså glad. Med tanke på att två unga pojkar torterades en hel natt så måste detta 21-åriga "barn" ha varit mitt uppe i sitt värv då han talade med oroliga moder och
lät glad. Dessa utlänningars tanke var väl att kasta tvivel över att denne glade gosse, vars faders hjärna inte kan ta in att det som hänt uppenbarligen har hänt, kan ha gjort sig skyldig till ett synnerligen avskyvärt brott. I stället riktas fokus bort från offrens lidande till förövarens och förövarens familjs. Offrens familjer vill, begripligt nog, inte prata med Aftonbladet.
Det är pappan själv som tar kontakt med Aftonbladet. Han vill berätta om hoten som hela familjen fått riktade mot sig efter att sonen hängts ut av högerextremister på nätet.
– Är han skyldig ska han självklart ta sitt straff. Men han har inte blivit dömd, säger pappan.
Nej, han är inte dömd än och det kan väl inte lilla pappsen tänka sig att han blir heller. Hans hjärna kan ju inte ta in ...
Men nu till den värderingsmässiga tankesaltomortalen i den högre kurdiska skolan:
Pappan har inte pratat med sonen sedan han greps av polisen.
– Min fru vill inte heller prata med honom. Det går inte. Inte förrän han bett om ursäkt. Först för att han inte kom hem den natten. Är han skyldig så måste han be om ursäkt för det också och verkligen vilja ändra sig och starta om på nytt för att det ska gå, säger han.
Den grövre försyndelsen är alltså att 21-åringen inte kom hem i tid, att han under en hel natt torterat, förnedrat, rånat, våldtagit, och grävt ner två slumpmässigt utvalda pojkar verkar ses som en trist följd av förbrytelsen mot överenskommelsen med mamma. Märkligt nog anser, detta till trots, inte pappa kurd att föräldrar har något inflytande över sina barn. Fast hans hjärna kan inte acceptera att sonen han inte haft någon möjlighet att påverka och som tidigare dömts för grov brottslighet "ska ha gjort något sånt". Det måste helt enkelt vara någon annans fel.
– Rent biologiskt så är han vuxen, men i praktiken är han fortfarande ett barn. Han är lättpåverkad och har hamnat i fel sällskap.
Men betyder det att man får begå såna här brott?
– Nej. Men man måste förstå. Jag känner mig maktlös. Så fort han fyllde 18 gick det inte att ha någon koll på honom längre.
Pappan har svårt att ta in möjligheten att hans son faktiskt är skyldig till brotten han nu misstänks för.
Vad gör du om det bevisas att han faktiskt gjort det här?
– Om jag får reda på att det faktiskt var han, om det bevisas att han har gjort allt han anklagas för... då blir det svårt att förlåta honom, säger han.
Sonens advokat meddelar att hans klient nekar till brott.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a...-forlata-honom
Stackars pappsen. Helt maktlös och oförmögen att förstå att hans vuxna barnson kan ha tagit intryck av det svenskhat som sprids frekvent av inte minst den kurdiska hedersmotiverade diasporan och faktiskt agerat ut vad som propageras som lämplig behandling av äckliga, äckliga "Kuffar-Svenne". Tills vidare väljer visst den talträngde fadern att betrakta det inträffade som en icke-händelse. Pappsen kräver bevis och fällande dom innan han tänker överväga eventuell skuld hos sonen. För när allt kommer omkring lät han ju glad och då kan han naturligtvis inte varit i färd med att låta sina sadistiska lustar ha fritt spelrum. Eller så var det just precis det det handlade om.
Tror inte artikeln landar helt bra.