Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag minns med skärpa det ögonblick då jag förlorade min tilltro till politisk

aktivism. Det var sisådär femton år sedan; en eller annan högerextrem grupp

anordnade en stor marsch i Göteborg, och jag hade rest dit tillsammans med

stora delar av den utomparlamentariska vänstern för att delta i protesterna.
...
Och så plötsligt hör jag några

röster på motsatta stranden stämma upp ett rop: ”Andra sidan är ni klara?”

Och någon sekund senare svaret - allra starkast, tyckte jag, från gänget med

svartklädda anarkister en bit bort. ”Jajamensan fattas bara!”

Och det var då insikten slog ned på mig, med en kollapsad idealisms hela

tyngd: Vad jag dittills hade trott var att vi som åkt till Göteborg den där

dagen, hade gjort det för att vi i grunden önskade att det inte skulle finnas

några nazister. Men vad jag plötsligt förstod var att det förhöll sig precis

tvärtom: Att i princip alla de palestinasjalar och urtvättade luvjackor jag såg

omkring mig tillhörde människor som inte alls ville göra sig av med nazismen,

eftersom hela deras identitet stod och föll med den. Deras politiska

tillhörighet - ja, hela deras moraliska rättfärdighet - var beroende av de där

bomberjackorna, skjortorna och rakade huvudena på andra sidan vattnet;

det var genom dessa människors ondska, som deras egen godhet blev till.
...
Min misstanke är att den senare drivkraften [att definiera den

som handlar som en god människa] är verksam i nästan alla former

av aktivism, åtminstone då inga extrema omständigheter råder. Det är en

tendens som förstärkts i och med att aktivismen allt mer övergått till digitala

forum, där ett ”ställningstagande” i princip inte innebär mer än att trycka på

en knapp för att visa gillande eller ogillande: en klädsam ideologisk

accessoar som kostar exakt ingenting.

När det handlar om just detta, att konstruera sin identitet med hjälp av sina

ståndpunkter, är antifascimen förstås svårslagen, för ingen är väl så ond som

en högerextremist - vilket gör mig som hans motståndare god i samma grad.

Mindre tacksam ur detta perspektiv är till exempel den globala

uppvärmningen - så länge den fossildrivna monstermaskin som står för

merparten av världens utsläpp på samma gång är det som garanterar vår

fysiska överlevnad, är det svårt att måla ut den som en otvetydig skurk.

Vilket klimataktivisterna har hittat en elegant lösning på, nämligen att istället

slåss mot klimatförnekarna - att rikta in sin kamp mer på Donald Trump, än

på faktiskt utsläppsminskning - och så kan godhetseffekten uppnås ändå.
...
Kanske är lärdomen att den verkliga kampen mellan gott och ont pågår inte

utanför, utan inom, oss själva: Människan är, så att säga, människans varg.

Att man till exempel föredrar en blond hemtjänstpersonal med tryggt

klingande skånska framför Omar som kommer från något land man inte

känner till är kanske inte direkt konstigt, men det betyder inte att man

tvunget måste göra chauvinistisk politik av denna preferens.

När man förlägger kampen mellan ont och gott inom snarare än utanför sig

förlorar man självbespeglingens tillfredsställelse: Man kan inte längre

använda den för att framställa sitt jag i bättre dager. Å andra sidan behöver

man aldrig frukta den där tomheten som uppstår när man lyckats utplåna

den fiende som man först för sent inser var grunden för hela ens identitet:

Sin inre konsumistiska nazist lär man - åtminstone om jag ska utgå från mig

själv - inte lyckas ta kål på i första taget.

Billie Eilish sågar Trump på Demokratkonvent
...
"Jag behöver inte tala om för er att allt är kaos – Donald Trump förstör vårt land och allt vi bryr oss om. Vi behöver ledare som löser problem som klimatkrisen och coronapandemin – i stället för att förneka att de finns", sa Eilish i sitt anförande, som avslutades med en uppmaning till de amerikanska väljarna att i stället rösta på Demokraternas presidentkandidat, Joe Biden.

Man jagas efter knivöverfall mot kvinna
En kvinna i 60-årsåldern har knivskurits på Södermalm i Stockholm.

Den misstänkte gärningsmannen jagas just nu av polis.

Vid tillfället för överfallet ska mannen ha uttryckt sig hatiskt mot vita kvinnor, enligt uppgift till Aftonbladet.

Majority of migrants crossing sea to get to EU not in need of protection, says UN envoy

More than 70 per cent of migrants entering Europe via sea from Libya are not in need of "international protection", the refugee agency found

The majority of migrants using one of the most common sea routes into Europe are not in need of “international protection”, a report by the UN refugee agency has found.

The United Nations High Commissioner for Refugees (UNHCR) found that more than 70 per cent of those making the perilous crossing from Libya are unlikely to qualify for asylum when they arrive.

In response to the figures, Vincent Cochetel, the UNHCR special envoy for the region, has admitted that a “fair and equitable return mechanism” must be put in place or “the entire asylum system will be called into question”.

It comes as a record number of migrants attempt to cross the English Channel in small boats, many of whom will have come across the Mediterranean into Europe before travelling across land to Calais.

Tony Smith, the former director general of the Border Force, has said that officials are seeing the “same faces” among those attempting to make the crossing.

“A lot of people who are in Calais have already been told that they cannot stay in the EU, some of them have been refused in a couple of different countries, but they don’t want to go back," he told the Telegraph.
...
Meanwhile UN figures show that of the 41,129 migrants who have come to Europe by sea or land this year, the most common nationality of arrivals is Tunisian, accounting for 18.3 per cent, followed by Algerian at 10.3 per cent.
...
The report states: “As of the end of May, an estimated 28% of the people who had crossed the sea from Libya are likely to be in need of international protection.”

The vast majority of those attempting to reach Britain from Calais have travelled over land through the EU, experts say with UN figures showing that the most common route into the Schengen zone is across the Mediterranean.

Mr Smith said that smugglers who facilitate the crossings tell the migrants to claim asylum, as they can then no longer be dealt with or sent back to their country of destination by the Border Force.

To be granted asylum a person needs to prove that they are unable to return to their home country because of persecution. Many of those who are not eligible for asylum are considered to be economic migrants.