Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det vore enkelt för mig att ta ställning för den ena eller andra sidan och därmed garantera gillamarkeringar och popularitet.

Det vore ännu enklare att skriva att båda sidor har fel och mellan raderna därmed säga att jag är den enda som förstår.

Enklast vore så klart att inte skriva alls, men det är att svika alla läsare som har eldat upp sig och som sannolikt undrar vad debatten egentligen berör.

Ord är förvisso också handling, men för att söka svaret måste vi veta hur människor beter sig. Då räcker det varken att fråga sig själv, ett par kompisar eller att minnas sin partibok och sedan välja vad som är säkrast att tycka.

Vi behöver bara gå några år tillbaka i tiden för att hitta en ledtråd: sommaren 2015 försvarade nationalekonomen Emma Neuman sin doktorsavhandling vid Linnéuniversitetet. Hon undersökte människors flyttmönster i landets tolv största kommuner under åren 1990-2007.

Slutsatsen: infödda svenskar flyttar från områden med många utomeuropeiska invandrare.

Så hur många är för många? Enligt Emma Neumans forskning rör det sig om så lite som tre till fyra procent.

Klass är en faktor. Högutbildade och höginkomsttagare är de första som flyttar, men i stora drag påminner beteendet om det amerikanska fenomenet ”white flight”: att vita flyttar från områden när svarta börjar flytta in.

”Det handlar troligen om oro för områdets kvalitet, skolorna och risken för prisfall, eller att man har negativa attityder gentemot utomeuropeiska invandrare”, sa Emma Neuman till Forskning & Framsteg i samband med sin disputation.

Jag syftar inte ens på de reaktioner som texterna väckte: januariavtalets vänninekör målade ut [Kajsa] Dovstad och Arpi som i bästa fall oanständiga och i värsta fall hudfärgsrasister.