Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Skuld är ett flöde av förväntningar och krav som alltid pågår i alla mänskliga interaktioner. Det går inte att ställa sig utanför detta flöde, denna process. Man väljer bara om man vill delta i processen eller om man underkastar sig någon annans domvärjo på nåd och onåd.

Aron Flam talar självklart om den svenska folksjälens skuld från andra världskriget som han hävdar betalas ut till fel mottagare. Muslimer istället för judar. Jag bestrider skulden i dess helhet och vill riva hans bluffaktura. Det innebär inte att bluffakturan sedan är ur världen, utan att det finns ett straffansvar som måste drivas vidare för bedrägeriet som sådant.

Givetvis har varenda invandrare som sökt och fått hjälp i Sverige en skuld. Integrationsskuld är ett annat ord för tacksamhetsskuld - den mest basala formen av mänsklig anständighet.

De minoriteter som inte känner en tacksamhetsskuld till svenska folket har därigenom själva dömt ut det mångkulturella experimentets hållbarhet. Känner man i deras position inte omsorg och vördnad, respekt och ömsesidighet, har man gjort sig omöjliga. Då är man kolonialister och exceptionalister som avskilt sig själva från det gemensamma.

Gästfrihetslagar har två lika tvingande aspekter: Den goda värden och den goda gästen. En gäst är inte längre gäst om den kräver, klagar och tar utan tacksamhet - då är man en tjuv eller inkräktare. Man har själv förändrat sin villkorade status.

Även något som framställs som en gåva skapar en förpliktelse hos mottagaren.

Det är därför som jag klargjorde att menaiternas integrationsskuld gentemot svenskarna är både ekonomisk och moralisk. Dags för menaiterna att börja se till att betala tillbaka på skulden. Det kan ske på olika sätt. Att börja göra sig nyttiga och sluta vara krävande är ett sätt.

Men nu när AB Sverige behöver skära ned på personalkostnaderna är det dags för Den Stora Hemvandringen skulle man kunna uttrycka det i företagsekonomiska termer.

Nej, det är inte rätt att fördela ut ansvaret på hela folket. De som är ansvariga är de som drivit igenom detta och de som deltog i genomförandet, ingen annan. En stor del av folket var inte ens gamla nog att rösta när besluten togs, så det håller inte att hålla dem ansvariga.

Vänsterliberalerna försöker pracka på oss vita svenskar en "Integrationsskuld" för att de tusentals miljarderna inte har gjort bidragsinvandringen till en framgångssaga. Då känns det väldigt lämpligt att vrida det vapnet ur händerna på dom så snabbt som möjligt.

Den verkliga lösningen på problemet har bara ett namn. Hemvandring.
Sen får vi ta itu med den interna skuldfördelningen bland de som drivit igenom vansinnet.

Du beskriver på ett adekvat sätt varför vi inte bör fortsätta med den här invandringen. Du beskriver hur man kan känna en legitim moralisk avsmak mot otacksamma gäster. Du beskriver ett stort misstag som svenskarna gjort. Du beskriver inte hur ansvaret för en av oss politiskt implementerad extremt naiv gästvänlighet blir till en kvantifierbar skuld för dem som utnyttjar. Man behöver inte tycka om de invandrare som valt att livnära sig på svenskens bidrag och sätta barn till världen i en atmosfär av rotlöshet och karaktärsbrist - tvärtom är det nog ofta sunt att se ned på dem - men de är faktiskt inte skyldiga oss något.

Den bevisat naiva gästfriheten måste förstås upphöra, och vi måste börja reagera och sluta underkasta oss som du säger.

Helt riktigt! Jag uttryckte mig svepande, måhända slarvigt, och syftade egentligen inte på alla svenskar.

Jag tror att det där är att krångla till det i onödan. Det räcker att påpeka att "integrationsskulden" innebär att invandringen kostar en massa pengar. Själva normaliseringen av det ordet är en vinst för oss eftersom det flyttar fram positionerna gällande att dels överhuvudtaget beskriva Sveriges invandring som en ekonomisk belastning, och dels att göra det systematiskt med ett integralt nytt begrepp snarare än som en pliktskyldig notering då och då.

Jag tror mitt svar till Enoch.Thulin funkar här också:

Den korrekta tolkningen är att den individ som skall integreras måste anstänga sig. Exempelvis genom att lära sig svenska så bra att tolk inte längre behövs. Dessutom måste individen träna bort kulturella beteenden som är stötande för majoritetsbefolkningen för att göra sig anställningsbar,

Har denna ansträngning av olika anledningar inte gjorts och individen därför orsakat onödiga utgifter för samhället så finns en skuld som måste betalas tillbaka med ränta. Finns väl ingen annan rimlig tolkning?

Det är ju trots allt objudna gästar det handlar om.

Det handlar om att agera rationellt och funktionellt i en mångetnisk kontext. Det gör man till att börja med kollektivt. Man för en grupptalan. Man är part i målet, inte vaktmästare i domstolen.

Att vara part i målet innebär att man förhandlar i egen sak, man är sin egen advokat eftersom man måste vara det eftersom alla andra är det. Då lägger man fram sin sak oprutad i full förvissning om att motparten är balanserande tendentiös.

När man talar om invandrares tacksamhetsskuld så är budskapet i första hand riktat mot svenskar. När jag t ex har för vana att i tråden "kräva" att minoriteter med plattform ska synliggöra t ex svensketnisk utsatthet, så är det i själva verket riktat till publiken svenskar här att notera att de inte gör det. Att de inte bryr sig, inte visar omsorg fastän de borde. Svensk ingrupp stärks av att kräva tacksamhet, vare sig den visas eller inte.

När Alice T ofta har skrivit om sin tacksamhet mot Sverige och svenskarna, räcker heller inte det för den som driver process och förhandlar särintresserat. Hur har hon visat denna hypotetiska tacksamhet?

Tacksamhetsskulden varken kan eller behöver kvantifieras för att existera eller göra nytta. Hur avskyvärd är Aron Flams attityd gentemot den svenska majoritetsbefolkningen? Svaret är inte neutralt eller objektivt - vilket är själva poängen. En retorisk fråga har en partisk funktion, inte ett specifikt svar.

Poängen är att delta i den evigt pågående processen, att vara part i målet. Konkret innebär det att invandrares tacksamhetsskuld ska påtalas för att svenskar ska sluta internalisera egna skyldigheter att tjäna en "gemenskap" som per defintion inte är delad med människor som inte känner tacksamhet, fastän de borde.

Tacksamhetsskuld, javisst. Poängtera att mängder av invandrare inte känner tillbörliga förpliktelser gentemot värdsamhället, javisst. (Poängtera att mångkulturen byggde på felaktiga naiva premisser gällande olika etniciteter och var ett misstag, javisst). Inga konstigheter.

Kvantifierbar ekonomisk skuld? Nä. Någon sådan finns inte. Det enorma historiska misstaget är gjort, och pengarna är bortslängda.

Det vanliga mönstret i tråden upprepar sig: Alla som hittar hit är överens om väldigt grundläggande saker men vissa vill (i sin iver, eller i utslag av identitetskris?) därtill pyssla med extra speciell "ordmagi" som inte går ihop logiskt och inte har någon särskild potential att övertyga den tröga massan.

Förtydligande: Jag svarade på ett inlägg som handlade om en kvantifierbar ekonomisk skuld. Det är i den kontexten du bemöter mina inlägg. Det går inte att välja bort att meningsutbytet utgår därifrån.

Som en del här säkert är medvetna om är det ett gigantiskt fält inom sociologin detta med gåvor och skuld. Sen Marcel Mauss bok gåvan 1927 åtminstone. Jag är själv ofta OT men detta ämne bör nog släppas, utöver att notera att "integrationsskuld" nu förhåller sig till "mångkultur" som "lokalvårdare" förhöll sig till "städare" en gång, i rent ordmagiskt hänseende.

Lögnen är en sträng herre som kräver treskift i ordsmedjan.

Emellertid tror jag att användningen av ordet "skuld" kan ge lite kognitiv dissonans hos de mera sociologiskt bevandrade mångkulturförespråkarna. Gåva/skuld är minerad mark.

Och det är en av riskerna med ordmagi, att det fräter bort fler tidigare anhängare än det vinner ett litet antal proselyter.