Början på ett mediakrig om mångkulturen?

2014...lämnade polisen den första rapporten om så kallade utsatta områden där kriminella nätverk utövar stor påverkan på lokalsamhället.

Ingen som är det minsta samhällsintresserad kan efter det säga att man inte visste.

”Det är skrämmande hur lite politiskt och medialt intresse som ägnas den negativa spiralen i utanförskapsområdena”, skrev jag i en krönika från den tiden.

Trots alla varningstecken lät man det fortgå. Skolorna fortsatte att massproducera misslyckanden år efter år. Unga fortsatte att begå brott utan några kännbara konsekvenser. Nyanlända fortsatte att strömma in i områdena med de problem som följer i självbosättningens spår

De utsatta områdena kan liknas vid öppna sår, som länge har varit infekterade utan att någon effektiv behandling har satts in. Först när varbölden nu spricker reagerar det omgivande samhället.

Det finns också en etnisk dimension i rånvågen som är extremt söndrande för ett samhälle. Ett möjlighetens fönster håller på att slås igen.

Att göra något drastiskt åt segregationen i nuläget kommer att vara svårt - för att inte säga ett politiskt omöjligt projekt.

Än så länge märks det inte i den politiska retoriken. Där betygar alla partier att segregationen ska brytas och att integration är det överskuggande målet. Men i praktiken beter sig många - både väljare och valda - redan i linje med exit-samhällets principer.

Så vad återstår att göra?

Det finns många svar på den frågan - från en radikal omläggning av kriminal- och migrationspolitiken till genomtänkta satsningar på att lyfta förskolor och grundskolor i utsatta områden.

Vi har tagit emot många hundratusentals människor från länder där våldet är vardag - inte bara i den yttre miljön, utan även innanför hemmets väggar. En del av de erfarenheterna har givetvis följt med till Sverige.

Mycket kan fortfarande göras för att bryta utvecklingen.

Men i ärlighetens namn är timmen sen. Samhället har svårt att hålla jämna steg med tillväxten av nya barn och unga som rekryteras in i kriminaliteten. De poliser, socialarbetare och lärare som behövs går inte att uppbringa i tillräckligt stort antal. Den politiska beslutskraften finns inte heller hos sittande regering.

2014...lämnade polisen den första rapporten om så kallade utsatta områden där kriminella nätverk utövar stor påverkan på lokalsamhället.

Ingen som är det minsta samhällsintresserad kan efter det säga att man inte visste.

”Det är skrämmande hur lite politiskt och medialt intresse som ägnas den negativa spiralen i utanförskapsområdena”, skrev jag i en krönika från den tiden.

Trots alla varningstecken lät man det fortgå. Skolorna fortsatte att massproducera misslyckanden år efter år. Unga fortsatte att begå brott utan några kännbara konsekvenser. Nyanlända fortsatte att strömma in i områdena med de problem som följer i självbosättningens spår

De utsatta områdena kan liknas vid öppna sår, som länge har varit infekterade utan att någon effektiv behandling har satts in. Först när varbölden nu spricker reagerar det omgivande samhället.

Det finns också en etnisk dimension i rånvågen som är extremt söndrande för ett samhälle. Ett möjlighetens fönster håller på att slås igen.

Att göra något drastiskt åt segregationen i nuläget kommer att vara svårt - för att inte säga ett politiskt omöjligt projekt.

Än så länge märks det inte i den politiska retoriken. Där betygar alla partier att segregationen ska brytas och att integration är det överskuggande målet. Men i praktiken beter sig många - både väljare och valda - redan i linje med exit-samhällets principer.

Så vad återstår att göra?

Det finns många svar på den frågan - från en radikal omläggning av kriminal- och migrationspolitiken till genomtänkta satsningar på att lyfta förskolor och grundskolor i utsatta områden.

Vi har tagit emot många hundratusentals människor från länder där våldet är vardag - inte bara i den yttre miljön, utan även innanför hemmets väggar. En del av de erfarenheterna har givetvis följt med till Sverige.

Mycket kan fortfarande göras för att bryta utvecklingen.

Men i ärlighetens namn är timmen sen. Samhället har svårt att hålla jämna steg med tillväxten av nya barn och unga som rekryteras in i kriminaliteten. De poliser, socialarbetare och lärare som behövs går inte att uppbringa i tillräckligt stort antal. Den politiska beslutskraften finns inte heller hos sittande regering.

EB: Varför spelar detta roll? För att det inte bara handlar om SAS. För att denna självnedvärdering är destruktiv. För att vi borde samlas kring det som gör vår del av världen fantastisk och värd att försvara. När ”ingenting” hyllas av politiska ledare så skapar det oro och grogrund för rädsla hos många medborgare. Rädsla för det nya. För det signalerar att man måste försaka sitt hem om fler ska kunna bli en del av det.
Så tänk om, SAS. Er självspäkning flyger inte.