Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Ja ibland kan man undra vad det är som får min gamla tidning SvD att dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år driva feminism, klimat och globalism. Prenumeranterna har man övergivit. Det var åratal sedan man blev uppringd och fick frågan om man önskade förlänga prenumerationen på bra villkor. Som du säger fortsätter man bara att "mata på" med typ kvinnliga experter som visas i bild och som får uttala sig om allting. Männen har hamnat i skymundan. Tidningen malde på med #metoo minst ett halvår och Svenska Akademin beskrevs som ett partiarkalt näste. Trenden är och har varit tydlig: männen ska förvisas bort från det offentliga rummet. Tidningens ekonomi har man struntat i. Agendan har varit allt.

Det som utmärkt SvD under lång tid och som jag inte sett i någon annan svensk tidnings nätupplaga är det mycket tydliga användandet av kvinnor i bildmaterialet. Under påverkan av någon mediabyrå sannolikt. Det har väl känts trendriktigt för en tidning som velat ligga i framkant både politiskt och medialt. Men det gläder mig att SvD nu för tredje dagen frångått sin policy. Nu i huvudsak bilder på män och/eller annat. Det är uppenbart att något hänt med publiceringspolicyn. En sorts tillnyktring från det sorglösa flashandet med de rätta postmoderna åsikterna. Gott så.

Reklam fungera. Marknadsföring fungerar. Propaganda fungerar.
Den unga urbana medelklassen är uppväxt med en mediebild av hur samhället skall se ut och då blir det en självförstärkande effekt. De är manipulerade.
Jämför med klädmode.
Modehusen vet två år innan hur modet kommer se ut. De marknadsför effektivt sina trender och de får folk likt får att gå den väg de redan planerat. Det är ingen slump. De tjänar på att modet ändrar sig.
De är en liten grupp som styr klädmodet för större delen av västvärlden.

Är det någon som tror att politik står utanför marknadsföring och propaganda från både privata aktörer och andra stater? Att politik som styr ekonomin står fri från påtryckningar, agendor och propaganda från utomparlamentariska aktörer?

Självklart sker det påverkanskampanjer av alla de slag. Alltifrån falska gräsrotskampanjer, via publik aktivism till hemliga påverkanskampanjer. Och de genomförs i medierna.

Men det är inget att förvåna sig över då det fungerar bättre än att gå den parlamentariska vägen.
En liten grupp aktivister kan med relativt enkla medel påverka stora massor.

Men det är inte det som är problemet utan det naiviteten över att det faktiskt sker.
Det har pågått i hela mänsklighetens historia och kommer så fortsätta ändå finns det de som helst förnekar att så sker.

Att påtala att agendasättande aktiviteter, lobbying och rent av subversiv verksamhet sker utifrån ett syfte är inget konstigt. Att ta reda på syftet borde vara journalisternas stora uppgift. Istället spelar de med. De mörkar syften genom att kalla det för konspirationsteorier.

Det är inte alltid syftet är gott för målgruppen likt socialstyrelsens rekommendationer.
Syftet med att införa mångkultur i Sverige är inte för svenskarnas bästa.

Och nej det är inte något som bara sker.

Det utesluter det visserligen inte, men främst är det väl ett sätt att beskriva samhället som en organism i ständigt vardande, utan immanenta inslag av ändamålsenlighet/framåtrörelse. Det fina med den här modellen är att det saknas en hierarki och att det egentligen är oväsentligt när, var och hur olika idéer uppstår, vilket ofta är omöjligt att härleda, samt att den betonar ett samspel som inte är dialektiskt utan flerdimensionellt. Centrala dekret bidrar absolut, tillsammans med idéer som lever sitt eget liv, till strömningar som vi kan uppfatta som tongivande.
Greta och Aylan (Kurdi?) är symboler lanserade av "the powers that be". Bollen i rullning.

Pornografi är en genre med en lång historia av efterfrågan p.g.a. utbud/tillgänglighet.

Skäggiga transvestiter som läser vuxensagor för barn på biblioteket är ett mikroskopiskt fenomen som, i den mån det förekommer, intresserar en mycket liten skara perversa "fördomsfria".

George Soros är en högst verklig person, som vuxit till jättelika proportioner på nätet, liksom Rotschild och andra i folkmedvetandet en gång i tiden.

Det varierar.

Helvete vilken jävla ton. Jag blir nästan kåt!

Du fick en chans att förklara vad det är du egentligen menar. Vilken tes driver du? Varför hoppade du över mitt inlägg för att istället fortsätta ditt repetitiva tjafs mot den andra babbelkvarnen Ottokar? Vill du hellre skriva om våld och varför gör du inte det?

Jag menar vad jag skriver. Det finns inget "egentligen" att nosa upp. Alla förstår vad jag skriver, utom du. Vill du ha en chatt-stund så ta det i PM.

Jag tolkar dina inlägg som envist babbel om att "konspirationer finns inte" som är precis lika tunnelseende och ego som Ottokars babbel om "en viss överrepresenterad etnisk grupp" Det är precis det du menar alltså? Vad bra.

Tänkte att du kanske var intresserad av att förtydliga motiv bakom att ständigt fläka ut din trångsynthet ("konspirationer finns inte och alla som tror att någon konspiration kan finnas bör kastas ut genom fönstret") i den här tråden. Du verkar stolt över något, du verkar övertygad, men det du skriver är enfaldigt.

Du kanske förstår att min intention är god.

Absolut. Sanningen är att unga människor i synnerhet är oerhört lättpåverkade och/eller trendkänsliga, men detsamma kan sägas om media, om man inte utgår från att tidningar och TV följer direktiv från en högre ort.
Inga invändningar i sak. Det jag ställer mig frågande till är om det finns skäl att leta efter en gemensam agenda, eller om det inte skulle kunna vara så att ett oräkneligt antal faktorer format dagens marknadsliberala samhälle till det det är, och att detta är en organisk utveckling som pågått mycket, mycket länge. Är det lönt att skylla på någon grupp i dag eller bör orsakerna till det vi ser i dag sökas historiskt?
Det stora problemet är att bilden av det globala samfundet är så fast förankrad på så många punkter att det stora flertalet avfärdar all kritik, hur konkret den än är, som uttryck för konspirationstänkande.

Internet bidrar till ett familjärt förhållningssätt till i grunden onormala randfenomen. En falsk känsla av samförstånd. Kalla det naivitet eller något annat (jag förstår att du syftar på att sådana som jag varnar för att spekulera för mycket).
Det är det naturligtvis inte, men då får man gärna göra det på ett konkret sätt, i enskilda fall.
Nej, det är inget som bara sker, men skälen till att det gör det kan vara många och motstridiga. Till viss del är motiven garanterat ekonomiska, vilket leder till olika avarter i reklambranschen. Hur det än förhåller sig med detta kan vi nog vara överens om att de visuella representationer av mångkulturens tvångsimplementering som vi bombarderas med verkar nedbrytande. Om det finns en endaste tanke med detta, och vilken den i så fall kunde tänkas vara, det är det jag ställer mig frågande till.

Jag tänker att vissa saker synkroniseras spontant, utan att för den skull finns en avsikt bakom.

Sen uppstår konspirationsteorier, men ärligt talat är det inte kritiker av påstådda konspirationer som är problemet, utan anhängarna av dem.

De som ser mönster (skapade av slumpen), men så gärna vill vara en del av något större, att de med hull och hår anammar "konspirationen". De som tolkar slumpmönstren som konspiration och är kritiska är ett mindre problem.

Här kommer, tror jag, detta med (askhenazi-)judarna in. Den under 1000 år av penningutlåning och fursterådgivning optimerade kognitiva förmågan att se mönster och förutspå framtiden, har sin bieffekt och ser mönster där inga finns och vill vara en del av dem.

Det finns ingen judisk konspiration för kosmopolitism och gränslöshet. Men Wollo och Sarniecki och Soros önskar sig blå att det finns, för de vill vara med!

Låt mig ta ett exempel:
Anders Lindberg på Aftonbladet håller enligt egen och många andra på med ett opinionsbildning.
Det är bara ett annat lite finare ord för påverkanskampanj. Det är precis samma sak.

Arbetar han på någons uppdrag? Är det en slump det han skriver? Koordinerar han sina åsikter?
Eller händer det bara som ett medialt happening helt utan synkronisering?

Om han nu har en agenda måste man kunna ställa frågan vems agenda han för. Eller är det enbart hans egna åsikter? Det senare verkar konstigt då ledarsidan har en tyngd långt utöver Anders Lindbergs egna position. En skribents åsikter kan inte få ta så stor plats i svensk politik. Det är inte demokratiskt.
Inte kan det vara LO:s för förda agendan gynnar inte de fackligt anställda.
Är det som Aftonbladet själva anger en obunden socialdemokratisk ledarsida med agenda utanför partistyrningen. Kanske det.
Fråga er då i vems intresse Anders Lindberg formar sina åsikter.

En sak är säker. Det är inte i svenskars intresse. Inte Sverige som land utan något helt annat.
Troligen är det en form av internationell progressiv vänster som han drömmer om.
Det kan knappast vara svenska socialdemokraters målbild som han drömmer om och formar sina åsikter om.

Varför frågar ingen honom i vems intresse han egentligen skriver eftersom hans politik får negativa konsekvenser för svenskar.
Eller är det en konspiration?

Svaret på vem han egentligen adresserar med sina formulerade åsikter dvs sin påverkanskampanj är ideologisk. Han vill vara en duktig progressiv vänsterprofil i de kretsar han beundrar. Det vill säga den innersta kretsen av den socialdemokratiska partiadel. Den partiadel som ser väljarna som deplorables i jämfört med deras egna fantastiska fulländning.

För det är han beredd att offra svenska folket för sin egna vinnings skull.

Men det är en pågående påverkanskampanj. Och ingen slump.

https://www.aftonbladet.se/a/6jq2gO/om-kultur

Våra ägare

Aftonbladet ägs till 91 procent av den norska mediekoncernen Schibsted och till 9 procent av Landsorganisationen i Sverige, LO.

LO har vetorätt när det gäller att tillsätta Aftonbladets politiske chefredaktör, men har inget inflytande över journalistiken. Aftonbladets ledarsida beskriver sig som ”oberoende socialdemokratisk”, men nyhetsredaktionen har ingen politisk färg.

Karl-Petter Thorwaldsson har alltså vetorätt när det gäller vem som blir politisk chefredaktör på Aftonbladet. Sedan ca. 2 år är det Anders Lindberg som är politisk chefredaktör. Innan det var det Karin Pettersson.

Anders Lindberg umgås med likasinnade och läser, om inte annat för inspiration, andra likasinnade. Precis som vilken annan människa som helst skulle göra -- och gör.


Då får vi se hur länge Karl-Petter vill ha honom kvar. Jag kastar ut en möjlighet här: Thorwaldsson gör inte samma analys som du gör.

Citerar från en annan tråd som resonerar i samma termer om vems intressen som företräds:

Allt handlar om turordningsreglerna, samhällets turordningsregler.
Vem sätter man först och vem man representerar.
Märkligt att LO och SAP är de som gått mest vilse i samhällets turordningsregler och glömt på vems uppdrag de arbetar.

Nej, ingen förstår vad du skriver. Men alla förstår varför du skriver det.