Citat:
Hakelius skriver en krönika i Expressen som beskriver i andra ord det vi här noterat sedan länge.
Det han beskriver är white flight från propagandan. Folk lämnade medielandskapet öppet för knäppgökarna och de med en radikal agenda att ta över och det helt utan kamp.
Medielandskapet fylldes upp av den samhällsklass som radikaliserade sig själva i kampen om klick, tittarsiffror och andra ytliga värden.
Allt medan vanligt folk tackade för kaffet och lämnade arenan i all tysthet. Typisk svenskt kan man säga. Man släppte politiken för det blev bara en lång omväg för att påverka sin egna situation.
Det gick mycket snabbare att själv utbilda sig, skaffa jobb och bostad än att påverka tröga politiker.
Utbildning och karriär istället för politisk aktivism lönade och lönar sig mycket bättre för den enskilde.
Men resultatet är att kvar i politiken och medierna är de som minst av alla borde vara där.
För mig kom brytpunkten med Mona Sahlins tilltal när hon pratade som om hon pratade med förståndshandikappade. Det fungerade säkert i partipolitiska sammanhang inom socialdemokratin men det fick många kloka att lämna det partiet och politiken i allmänhet.
Sahlin satte tonen för politiken i Sverige och än är S inte ute ur barnspråkstilltalet och den naiva politiken.
Väljarna lämnade barnkalaset. Och hur det går när det är FF vet vi alla. Nu också i stor skala.
Sverige är som en tonårsfest som spårat ut.
Edit: Med oinbjudna gäster som förstörde festen.
Det är väldigt mycket märkligt som har normaliserats det senaste decenniet, eller så. Stora och små saker. Att avskaffa försvaret. Vegansk skolmat. Klimatångest. Ibland kan man nästan ana att det enda som inte normaliserats är det normala, som i stället onormaliserats. Den vanliga, lunkande mitten har blivit suspekt.https://www.expressen.se/kronikorer/...de-dodssynden/
...
Det är skillnad mellan att värna minoriteter och att upphöja dem till norm. Att slå ifrån sig den enväldiga majoriteten är något liberaler övat på, men de är sämre på att säga nej till den enväldiga minoriteten.
...
Den här sortens vansinne uppstår när ytterkantsminoriteter normaliseras, till den grad att de blir enväldiga. Det har alltid funnits gnälliga, grälsjuka, självupptagna och extrema sekter i offentlighetens utkant. Det är som det ska vara. Men det senaste decenniet har de normaliserats till att bli mitt.
Man kan undra hur vi hamnade här.
...
Hela den samhällsklass – journalister, akademiker, opinionsbildare, politiker – som är satt att beskriva, analysera och hantera samhället, migrerade till skenvärlden Twitter, eller andra liknande skymningsland. De begrep inte att de därigenom upprättade kolonier med knäppgökar och politiska haverister, som alltid sätter tonen på de där arenorna. Efter ett tag trodde de att skenvärlden var verklig. Att det onormala var normalt. De radikaliserade sig själva.
Ni är välkomna tillbaka till den verkliga världen nu. Tillsammans kan vi normalisera det normala.
Det han beskriver är white flight från propagandan. Folk lämnade medielandskapet öppet för knäppgökarna och de med en radikal agenda att ta över och det helt utan kamp.
Medielandskapet fylldes upp av den samhällsklass som radikaliserade sig själva i kampen om klick, tittarsiffror och andra ytliga värden.
Allt medan vanligt folk tackade för kaffet och lämnade arenan i all tysthet. Typisk svenskt kan man säga. Man släppte politiken för det blev bara en lång omväg för att påverka sin egna situation.
Det gick mycket snabbare att själv utbilda sig, skaffa jobb och bostad än att påverka tröga politiker.
Utbildning och karriär istället för politisk aktivism lönade och lönar sig mycket bättre för den enskilde.
Men resultatet är att kvar i politiken och medierna är de som minst av alla borde vara där.
För mig kom brytpunkten med Mona Sahlins tilltal när hon pratade som om hon pratade med förståndshandikappade. Det fungerade säkert i partipolitiska sammanhang inom socialdemokratin men det fick många kloka att lämna det partiet och politiken i allmänhet.
Sahlin satte tonen för politiken i Sverige och än är S inte ute ur barnspråkstilltalet och den naiva politiken.
Väljarna lämnade barnkalaset. Och hur det går när det är FF vet vi alla. Nu också i stor skala.
Sverige är som en tonårsfest som spårat ut.
Edit: Med oinbjudna gäster som förstörde festen.
Minns att Ian Wachmeister sa i en intervju 2010 att när han skulle bygga upp ett nytt parti runt 2000 så drevade all media unisont mot honom och partiet. Det var totalt omöjligt att göra någonting. Hela mainstreammedia hade bestämt sig att inget nytt parti fick bildas och särskilt inte sådana som han. Så kom F! och då gick det bra. Lite senare, 2007, skrev Pär Ström den populära boken Mansförtryck och kvinnovälde. En bok som beskrev den galenskap som feminismen sysslade med. Matematikern Tanja Bergquist startade en omtyckt blogg om samma sak. Var majoriteten av folkets sympatier låg var det ingen fråga om. Ändå var det oviktigt för det samlade etablissemanget. Genusteorierna med sina pajaskonster har tagits på största allvar och fått härja fritt i skolor och myndigheter under minst två decennier. Så innan SD kom in i riksdagen och mainstreammedia helt gick bananas hade man övat sig ett decennium.
När M 2011 gjorde upp med Mp om migrationen brann hela elskåpet. Därmed är allt förstört. Ann-Charlotte Marteus ledare 2015 "Det är jag som är åsiktskorridoren" var en viktig text eftersom den var en av de första när en godhetsfantast bedrev självkritik. Fler efter henne har gjort samma sak. Men den enorma besvikelsen på mainstreammedia går i alla fall inte att reparera. Håkan Boströms senaste artikel i GP där han i sista meningen skriver "Bristen på folklighet ligger närmast i partiets DNA." säger väl allt om de senaste 20 åren av vad som karakteriserar hela etablissemanget. Man har blivit det monster man är född till.
