Liberalerna vill göra SD till ett liberalt parti och förhindra att vänstern blir illiberal och nationalistisk. Torbjörn Nilsson på Expressen har träffat Dan Korn;
Citat:
Den som följt Dan Korns författarskap vet att han inte tycker som sverigedemokrater. – Du anser att det går att kombinera mångkultur med nationalism? – Ja. – Du säger att Björn Söder har fel när han påstår att man inte kan vara same eller jude och svensk på samma gång. – Ja. – Du tycker att sverigedemokrater har fel som räds islam, eftersom det är helt osannolikt att en annan religion än kristendomen kan komma att prägla Sverige? – Absolut. Många blandar ihop hederskultur med islam. Hederskultur är ett allvarligt problem som har med traditioner och klaner att göra. Snarare kan islam faktiskt lösa problemet. – Du tycker att assimileringens kraft är så stor att man knappt behöver oroa sig för kulturkrockar? – Haha! Det har jag inte riktigt sagt, men den kraften är verkligen stark. Titta på mig! Jag är ortodox jude och lämnade Sverige för 33 år sedan eftersom jag ville att mina barn skulle kunna växa upp i en sådan miljö, den fanns när jag var barn men försvann för att judar assimilerade sig. Så, ja. – Och du anser att Mattias Karlssons nationalism inte är svensk? – Ja, vissa delar av svensk historia har han missuppfattat – vi har pratat en del om det nu – och vad ska jag säga, vi har inte blivit helt ense.
(..)
Så säger han. Då förstår jag till slut. Vilken uppgift han har gett sig själv. Varför han sitter i Oikos förtroenderåd och varför han skrev som han skrev i Sydsvenskan. Han är en riddare som rider ut. – Att påverka Sverigedemokraterna är det mest effektiva sättet att påverka i dag, att styra den kraft som redan finns, säger Dan Korn. Han är alltså en man som ska rädda det sverigedemokratiska partiet från Björn Söders villfarelser. Som vill uppfostra Mattias Karlsson. ”Måttlig och inkluderande nationalism” är hans mål, inte en beskrivning av dagsläget. Vi talar i två timmar – det är ett böljande och oupphörligt intressant samtal – och sedan skriver jag i anteckningsblocket: ”Dan Quijote”.
https://www.expressen.se/nyheter/tor...-villfarelser/
Dan Korn engagerade sig Mattias Karlssons tankesmedja eftersom han vänder sig emot svensk identitetspolitik. Syftet är att förhindra illiberala uttryck så som att få svenskarna att identifiera sig som just svenskar. Dan Korn Som jag skrev i ett tidigare inlägg. Skälet till varför det Danska Folkpartiet och Sannfinnarna lämnade ECR-partiet bottnade i att det till slut inte gick att driva någon form av politik eftersom de hela tiden var tvungna att anpassa sig till Washington DC. Till och med Moderaterna och Kristdemokraterna håller en viss distans mot Washington eftersom det är politiskt självmord.
Joel Haldorf på Expressens kultur skriver om att konservatism inte bör vara mer än god ton och att heja på grannen. Haldorf skriver;
Citat:
Den liberalism som länge satt agendan är på reträtt, och konservatismen rycker fram. Vilket för oss tillbaka till frågan: Vilken konservatism? Axeln Oikos–Sd får inte ha monopol på detta samtal.Det första som måste sägas, särskilt i ljuset av kritiken, är att framtidens konservatism inte får undvara liberalismen. Att inte bekänna sig till liberalismen är inte samma sak som att vara antiliberal. Den liberala betoning av frihet hör till det som inte kan undvaras, eftersom den är avgörande för demokratin – inte minst minoritetsskydd.
(...)
Den stränga vinden står nationalismen för, och den bör inte bli kärnan i framtidens konservatism. Nationen är ett viktigt politiskt ramverk, och viss sammanhållning inom detta ramverk har tveklöst sitt värde. Men nationen är ett medel för ett högre mål – vilket för övrigt också gäller konservativa värden som ordning och institutioner. Det är när konservatismen gör ordning och nation till egenvärden som den blir auktoritär. Istället bör målet vara gemenskap. Inte stora och abstrakta gemenskaper, utan små och nära: Familj, förening, församling. Och inte bara täta, utan också gemenskaper som binds samman av tunna band. Grannen vi lånar en kopp socker av, kassörskan vi småpratar med, baristan som vet hur vi vill ha vårt kaffe innan vi ber om det.
(...)
Den konservatism som i dag efterfrågas kan komma i många former. Om väljarna går till SD:s nationalkonservatism beror på att de inte erbjudits några andra alternativ.
https://www.expressen.se/kultur/joel...-konservativa/
Konservatismen får inte existera om den inte är liberal och den får absolut inte ge uttryck för någon form av etnisk, religiös nationalism eller gemenskap bortom det absolut närmaste. Således, liberalerna skall besluta vad vi konservativa vill inkludera i vår konservatism. Liberala filosofen Jesper Ahlin Marceta lägger sig i vänsterns debatt om identitet och skriver i Aftonbladet kultur;
Citat:
Det finns ingen principiell motsättning mellan arbetarrörelsen och liberalismen, skrev han, men socialdemokratin behöver ta vid där liberalismen upphör. Han blickade framåt och uppåt mot friheten för att fortsätta liberalismens kamp för människans frigörelse – inte ersätta den med något annat. Enligt Karleby är det socialdemokratins uppgift att understödja människans delaktighet i samhällslivet. Individen ska främjas, inte hämmas. Socialdemokrater borde förverkliga Karlebys budskap genom att befria människan från de band som låser henne till förutbestämda sociala strukturer. Gör det möjligt för varje enskild individ att delta i samhällslivet på sina egna villkor. Hjälp människan att bryta sig loss från påtvingade gemenskaper – ge henne makt över sitt eget liv. Denna karlebyska frihetslängtan, auktoritetens andliga motsats, borde socialdemokrater göra till sin egen. Vägen till framtiden går genom individen.
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/...orbans-favorit
Vänsterkanten får absolut inte tänka i termer av familj, nation, etnicitet, kultur, religion osv. Det skall inte finnas något bortom välfärdsstaten. Välfärdsstatens enda uppgift är att bryta sönder just familj, nation, etnicitet, kultur och religion.
............
På grund av att vänstern blir allt mer identitetspolitisk och vänster har nu AIPAC övergivits av en stor portion av de Demokraterna. Nu har Bernie Sanders, Elizabeth Warren, Tulsi Gabbard, Pete Buttigieg, Amy Klobucher och beslutat sig för att dumpa AIPAC. Det sitter tillsammans på drygt 65% av de demokratiska väljarna medan resterande av stödet innehas av Biden, Bloomberg och Steyer. Glenn Greenwald skriver på Twitter;
Citat:
AIPAC is now officially a fringe, right-wing, radioactive rogue organization.It always was that, but its mask has finally fallen and it's now widely recognized as such. Only Bloomberg so far is willing to be near it (I'll be surprised if Biden doesn't join him).
https://twitter.com/ggreenwald/statu...68478035222531
Det kommer fortfarande 20 demokrater från huset och senaten till AIPAC i år men det handlar om främst judiska politiker, politiker med bakgrund i CIA och personer som Cory Booker vars hela karriär bygger på pengar från den israeliska lobbyn. Resterande av dem som kommer till AIPAC är personer som kan beskrivas som associerade till republikanerna. Pro-israeliska Jews News of California skriver en bitvis rätt bra analys;
Citat:
AIPAC made a calculated gamble — that it needed to appease Republicans and could take Democrats for granted. The gamble did not pay off. And now debts have come due. Simply continuing to invite high-profile Democrats to the AIPAC conference, and paying lip service to a few progressive shibboleths, is no longer sufficient to preserve AIPAC’s bipartisan character. As the right is questioning the usefulness of any Israel organization that isn’t formally committed to burning down the Democratic Party, progressives are wondering what AIPAC has to offer in terms of ending the occupation and creating a lasting and just peace. What has AIPAC actually done concretely to support a two-state solution beyond saying “we support it”?
Can AIPAC right the course? There’s reason to be skeptical: AIPAC is a battleship that doesn’t turn easily. An organization of its size and longevity simply may not have the ability to adapt to the present before it’s too late. In this not far off universe, AIPAC simply becomes the avowedly right-wing organization the left has long thought it was and the right demands it must be. That would be a catastrophe for the state of pro-Israel politics in America.
But if there is hope for a different outcome, it comes from those progressives who still attend or work at AIPAC. It’s no longer going to be enough simply to show up. The progressive contingent within AIPAC must start insisting on tangible action — real efforts and real investment in the areas that pro-Israel progressives care about — and demand it with equal force and urgency as have their counterparts on the right. Will it work? It’s too early to say. But if nothing else, Sanders and Warren have delivered a wake-up call. AIPAC will either adapt to the new political terrain — or it will cease to be relevant.
https://www.jweekly.com/2020/02/27/a...s-skipping-it/
Det är över för AIPAC vilket innebär att Israel inte blir en "bi-partisan" fråga. Antingen är den judiska communityn med de pro-israeliska republikanerna eller så är de med demokraterna. För Bernie Sanders, Glenn Greenwald, Philip Weiss och en lång rad vänsterjudar spelar det ingen roll men för de liberala NYC-judarna som Bari Weiss blir detta mycket svårare. De har försökt kombinera vänsterliberal politik med ett stöd för religiöst ultra-nationalistiska Israel. Den så kallade liberala sionismen dör nu sotdöden i USA.
