Vi diskuterar ofta hur demokratin rullas tillbaka i Ungern och Polen, men nästan aldrig förändringarna i EU:s egna system.Den europeiska planeringsterminen/Eurogruppen, vad är det för diffust system/grupp som ska in och peta i allt men som ingen riktigt kan maktbestämma eller hitta fram till för att utkräva ansvar?
2017 publicerade en grupp franska ekonomer och statsvetare manifestet T–Dem. Bland dem fanns Thomas Piketty som blev världskänd med boken ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet”. De föreslog en separat finans- och budgetpolitik med ett eget parlament för eurozonen.
I år har gruppen samlat kommentarer till förslaget i boken ”How to democratize Europe”. Alla övertygade demokrater behöver läsa det inledande avsnittet, där två statsvetare utvecklar bakgrunden till T–dem.
De förklarar hur politiken runt euron förvandlats till ett av EU:s tyngsta maktcentrum i form av ett strängt teknokratstyrt regelverk, där grunddragen i euroländernas ekonomiska politik läggs fast utan inflytande från varken det folkvalda Europaparlamentet eller medlemsländernas egna parlament, och med konsekvenser för hela EU.
Systemet kallas ”Den europeiska planeringsterminen”.
T–Dems poäng är att den både behöver demokratiseras och få en annan politisk inriktning.
Planeringsterminens syfte är att länderna ska tvingas följa valutaunionens budgetpolitiska regelsystem. Men den har börjat rymma växande synpunkter på allt möjligt: arbetsmarknadspolitik, vuxenutbildning, arbetslöshetsersättningar, lönebildning. Tanken är att även EU:s nya pelare för sociala rättigheter ska arbetas in i systemet. Planeringsterminen håller på att bli Europapolitikens dolda maskinrum.
Kontrollsystemet styrs av Eurogruppen, och dess bakomliggande arbetsutskott EWG, där finansministrar, statssekreterare, representanter från Kommissionen och Europeiska Centralbanken ingår. Men alla som bidragit till ”How to democratize Europe”, och bland dem finns Pierre Moscovici, är överens om att ingen riktigt vet var den egentliga makten ligger, den flyter omkring i ett diffust nätverk av experter, teknokrater och grå eminens.
Situationen kompliceras ytterligare av att maskineriet växt fram i en oreglerad glipa mellan EU–systemet och medlemsländerna, som en delvis autonom ö. Krångligheten har blivit själva skyddsmekanismen. Ingen ska hitta dit – framför allt inte Europaparlamentet med sina näsvisa frågor och demokratiska anspråk. Det är kort sagt omöjligt att utkräva ansvar.
Huvudpoängen i ”How to democratize Europe” är att Planeringsterminen måste sättas under demokratisk debatt och kontroll.
Hur kunde det bli så här?
Ekonomen Ashoka Mody beskriver i sin mäktiga bok ”Eurotragedy. A drama in nine acts” bakgrunden: hur euron redan från början rymde en tragedi.
Men det avgörande motståndet till en hållbar valutaunion kommer från det han kallar ”suveränitetsbarriären”. Medlemsländerna är helt enkelt kompromisslöst fientliga till att skapa ett suveränt och demokratiskt EU. Regeringscheferna kämpar med näbbar och klor mot Europaparlamentets försök att få mer inflytande. I stället har de accepterat Planeringsterminens regler som skenbart låter dem ha kvar makten över den ekonomiska politiken, men i praktiken tvingar på dem en gammal tysk åtstramningsideologi som bromsar tillväxten, ökar arbetslösheten och omvandlar krisen från akut till kronisk – till en eurotragedi.
I stället för den nödvändiga finanspolitiken fick EU ett disciplinerande kontrollsystem som varken är demokratiskt acceptabelt eller ekonomiskt hållbart. Det framkallar bara en berättigad misstro – från alla håll.
Vi diskuterar ofta hur demokratin rullas tillbaka i Ungern och Polen, men nästan aldrig förändringarna i EU:s egna system.Den europeiska planeringsterminen, vad är det för diffus grupp som ska in och peta i allt men som ingen riktigt kan maktbestämma eller hitta fram till för att utkräva ansvar?
2017 publicerade en grupp franska ekonomer och statsvetare manifestet T–Dem. Bland dem fanns Thomas Piketty som blev världskänd med boken ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet”. De föreslog en separat finans- och budgetpolitik med ett eget parlament för eurozonen.
I år har gruppen samlat kommentarer till förslaget i boken ”How to democratize Europe”. Alla övertygade demokrater behöver läsa det inledande avsnittet, där två statsvetare utvecklar bakgrunden till T–dem.
De förklarar hur politiken runt euron förvandlats till ett av EU:s tyngsta maktcentrum i form av ett strängt teknokratstyrt regelverk, där grunddragen i euroländernas ekonomiska politik läggs fast utan inflytande från varken det folkvalda Europaparlamentet eller medlemsländernas egna parlament, och med konsekvenser för hela EU.
Systemet kallas ”Den europeiska planeringsterminen”.
T–Dems poäng är att den både behöver demokratiseras och få en annan politisk inriktning.
Planeringsterminens syfte är att länderna ska tvingas följa valutaunionens budgetpolitiska regelsystem. Men den har börjat rymma växande synpunkter på allt möjligt: arbetsmarknadspolitik, vuxenutbildning, arbetslöshetsersättningar, lönebildning. Tanken är att även EU:s nya pelare för sociala rättigheter ska arbetas in i systemet. Planeringsterminen håller på att bli Europapolitikens dolda maskinrum.
Kontrollsystemet styrs av Eurogruppen, och dess bakomliggande arbetsutskott EWG, där finansministrar, statssekreterare, representanter från Kommissionen och Europeiska Centralbanken ingår. Men alla som bidragit till ”How to democratize Europe”, och bland dem finns Pierre Moscovici, är överens om att ingen riktigt vet var den egentliga makten ligger, den flyter omkring i ett diffust nätverk av experter, teknokrater och grå eminens.
Situationen kompliceras ytterligare av att maskineriet växt fram i en oreglerad glipa mellan EU–systemet och medlemsländerna, som en delvis autonom ö. Krångligheten har blivit själva skyddsmekanismen. Ingen ska hitta dit – framför allt inte Europaparlamentet med sina näsvisa frågor och demokratiska anspråk. Det är kort sagt omöjligt att utkräva ansvar.
Huvudpoängen i ”How to democratize Europe” är att Planeringsterminen måste sättas under demokratisk debatt och kontroll.
Hur kunde det bli så här?
Ekonomen Ashoka Mody beskriver i sin mäktiga bok ”Eurotragedy. A drama in nine acts” bakgrunden: hur euron redan från början rymde en tragedi.
Men det avgörande motståndet till en hållbar valutaunion kommer från det han kallar ”suveränitetsbarriären”. Medlemsländerna är helt enkelt kompromisslöst fientliga till att skapa ett suveränt och demokratiskt EU. Regeringscheferna kämpar med näbbar och klor mot Europaparlamentets försök att få mer inflytande. I stället har de accepterat Planeringsterminens regler som skenbart låter dem ha kvar makten över den ekonomiska politiken, men i praktiken tvingar på dem en gammal tysk åtstramningsideologi som bromsar tillväxten, ökar arbetslösheten och omvandlar krisen från akut till kronisk – till en eurotragedi.
I stället för den nödvändiga finanspolitiken fick EU ett disciplinerande kontrollsystem som varken är demokratiskt acceptabelt eller ekonomiskt hållbart. Det framkallar bara en berättigad misstro – från alla håll.
Säkerhetsläget har förbättrats något de senaste åren, särskilt runt huvudstaden Mogadishu. Det har satt en unik trend i rullning – exilsomalier som återvänder efter årtionden i västländer.https://www.dn.se/nyheter/varlden/sv...ag-att-sta-ut/
– Ungdomarna här behöver framtidstro, de behöver förebilder. När de ser alla oss som lämnat landet för många år sedan, men kommit tillbaka, så är det en slags uppmuntran. Att inte ge upp, säger han.Vi får till och med en variant på det här bidra-till-återuppbyggnaden-temat som diskuterats i tråden:
– Somalia är inte bara ett land som terroristerna bor i. Här bor också vanliga människor som jag. Och det sker en positiv utveckling ändå. Jag vill bidra så mycket jag kan.Rätt bra reklam för landet, ändå.
Säkerhetsläget har förbättrats något de senaste åren, särskilt runt huvudstaden Mogadishu. Det har satt en unik trend i rullning – exilsomalier som återvänder efter årtionden i västländer.
American Colonization Society tilltvingade sig 1821 ett landområdehttps://sv.wikipedia.org/wiki/Liberia
...
American Colonization Society hade för avsikt att ge frigivna slavar i USA en fristad i Afrika. Det främsta motivet till detta var att både slavägare och politiker i USA var rädda för att de frigivna slavarna skulle uppmana till ett slavuppror, och man såg därmed en lösning på detta i att skicka dem till Afrika
Namnet Liberia kommer av det latinska ordet liber, som betyder 'fri', och de nya invånarna kallade sig americo-liberians. I det nya landet försökte de leva ett liv som påminde om godsägarna i Amerika, med motsvarande klädsel - frack, vita handskar och krinoliner.Skall det "frivilliga" hemvändandet ta fart är det arbetsplikt i Sverige som gäller och möjligheten till att glida runt i hemlandet utan att att arbeta.
...
Snart blev de olika ursprungsstammarna i landet paradoxalt nog förslavade och till och med sålda som slavar till andra kolonier
...
Långt innan det vita sydafrikanska apartheidsystemet skapades, tillämpades det i Liberia mellan svarta och svarta, med otillåtna kontakter och framför allt förbjudna äktenskap. Americo-liberianerna, som var en 10-procentig minoritet, lyckades att regera över resten av landets befolkning som betraktades som lågstående vildar.
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106