Början på ett mediakrig om mångkulturen?

En infantil diskussion om det parlamentariska läget efter nästa val i Studio Ett idag med statsvetaren Andreas Johansson Heinö (6 minuter in i programmet).
Låt oss nu anta att det parlamentariska läget är sådant att man inte bara kan fortsätta på samma sätt som under den här mandatperioden; det måste ju rimligtvis ha varit utgångspunkten för diskussionen. I så fall är förhandlingsläget för SD följande: "Antingen får vi rejält genomslag för vår invandringspolitik eller så får ni lösa regeringsfrågan på annat sätt genom en bred blocköverskridande regering eller regeringsunderlag som i praktiken gör oss till det enda oppositionspartiet."

Något annat finns inte vilket en statsvetare, som mer eller mindre specialiserat sig på SD borde förstå. Det visar det sig att han har gjort också, redan i påföljande mening:
Goddag yxskaft. Naturligtvis får han inga frågor på det av de inkompetenta journalisterna. Det var väl bekvämast så.

Heinö Johansson är i offentliga sammanhang en irriterande gummirygg som minst varannan gång bockar i vindens riktning. Samtidigt är han förmodligen det bästa som finns att uppbringa från den genomruttna kulturmarxist-kontrollerade svenska universitetsvärlden. Vad han verkligen tycker och tänker är ett fält öppet för spekulationer. Han är uthärdlig att lyssna på men kanske ändå i slutändan maktens narr.

Redan nu har Alliansen gjort upp om visst stöd från MP med tusentals somalier i utbyte. Skulle det hampa sig som så att SD blir större än MP, så blir det spännande, för det kan innebära att Alliansens enda möjlighet att neutralisera SD blir S, så som Du skriver. Vad sker då? En form av samlingsregering med alla mot SD? Eller SD som stödparti åt Alliansen?

Uppenbarligen börjar mediedebatten komma i gång nu, och det finns så klart flera vändningar och hypotetiska möjligheter. Om SDs opinionssiffror står sig, eller rent av ökar, så kommer dessa diskussioner småningom närma sig företrädare för de båda blocken också. En väsentlig del i den mediala debatten om mångkulturen kan komma att stå mellan olika politiska alternativ, vilka blir viktiga för att kunna diskutera om någon politisk förändring alls är möjlig, givet de möjliga parlamentariska utfallen.

Å andra sidan så är det väl ganska otroligt att SD skulle ställa ett liknande ultimatum? De har ju haft ett par år redan och den typen av offensiv politik känns mer avlägsen än någonsin. "Som man känner sig själv, känner man andra", heter det ju. Jag tror att det här är ett exempel på en lyckad sådan psykologi. Heinö (en feg medelmåtta) tänker sig att SD (ett lika fegt parti) ska fortsätta vara respektabla samtidigt som de blir överkörda av eliten en mandatperiod till, och träffar rätt.

Bara lite snabbt som jag uppfattar läget: Det finns tre omröstningar som en regering måste vinna för att fungera som regering.

1. Statsministerkandidaten måste bli godkänd av riksdagen,
2. Man måste få igenom sin budget,
3. Man måste få igenom den övervägande delen av all övrig politik.

Första gången Reinfeldt blev statsminister hade han en majoritet i riksdagen. Efter valet 2010 satt han kvar i minoritet utan ny omröstning. Men nu är Regeringsformen ändrad så att en statsminister måste godkännas efter ett riksdagsval.

Om SD är tillräckligt stora och sätter sig på tvären, så kan vi ha ett läge där en statsminister Reinfeldt eller Löfven bara kan godkännas om det största oppositionspartiet lägger ner sina röster. Då har vi det läge som sjuklövern mest av allt vill undvika, att SD framstår som, och är, det enda reella oppositionspartiet.

När det gäller att få igenom sin budget så är det betydligt enklare. Det största blocket får lätt igenom sin budget så länge inte det andra blocket lägger ett gemensamt budgetförslag som SD kan välja att rösta på. Men det är även det en aktiv handling av oppositionsblocket att inte vilja fälla regeringen.

Att få igenom den övriga politiken kan bli en mardröm om SD är tillräckligt stora så att det oftast krävs att det största oppositionspartiet måste välja att stödja regeringens förslag.

Summa sumarum så kommer en sådan opposition att framstå som ett utstuderat bedrägeri mot väljarna och i praktiken uppfattas som en del av regeringen. Vi har i praktiken en schweizisk situation (om jag är rätt informerad). Då kan SD bli hur stora som helst.

Om SD vill bli riktigt stora så är det den här vägen man ska gå. I det läget har sjuklövern bara ett kort att spela ut: att ge SD ett så bra erbjudande att det vore ett stort svek mot väljarna att nobba det. Och då vet vi alla vad vi talar om nämligen en kraftig minskning av invandringen. Någon annan fråga att locka med har man inte. Då blir SD en del av regeringsunderlaget till endera av blocken.

Det är så jag uppfattar läget i grova drag. Man kan naturligtvis diskutera hur stora SD måste vara för att få den här makten. Min gissning är 13-15 procent, men det beror på vilka partier som blir kvar i riksdagen och mycket annat.

Så invandrarna bosätter sig i nybyggda bostäder ute i ödemarken? Du har tydligen inte besökt Stockholm på sistone.

Jämförelsen med Schweiz är onekligen intressant och det vore kul om någon med bättre insikt än mig kunde kasta lite ljus över det här.

Som jag ser på saken är det lite tveksamt om Schweiz förhållanden är överförbara på Sverige. Inte minst med anledning av att det politiska systemet i Schweiz underordnar betydelsen av de federala valen, då en folkomröstning rörande exempelvis minaretförbud är förhållandevis enkel att få till stånd.

Om ett liknande system funnits på plats i Sverige så hade Flashback (folket) de facto styrt Sverige med de politiska partierna som bisittare. Med det hade politikerna återgått till rollen som förvaltare, alltså till hur det såg ut innan 68-vänstern gjorde entré.

Med anledning av ovanstående spelar det alltså inte så stor roll att Schweiz motsvarighet till SD fryses ute av de övriga partierna. Desto viktigare är det att vara stora nog att genom metapolitik påverka folkomröstningar.

Jag skrev här ovan att om SD har mellan 13-15 procent så blir det svårt att bilda regering utan att ge SD makten över invandringsfrågan.

Markus Uvell, Timbro, är ännu mer pessimistisk (eller optimistisk beroende på hur man ser det), i en debattartikel i DN idag.
Låt oss anta ett valresultat i linje med gårdagens Ipsos. De röd-gröna har 48 procent, och låt oss säga att KD är kvar i riksdagen. Om Uvell har rätt så räcker inte det för att Löfven ska bli statsminister för inget av de borgerliga partierna är beredda att lägga ner sina röster.

Alliansen å sin sida är inte beredda att ge SD vad de vill ha så någon alliansregering kan inte bildas, och varken M eller S är pigga på en storkoalition. Ja, då har vi extraval.

Det är inte jag som säger det här utan Uvell. Själv håller jag fast vid mina 13-15 procent för SD som den kritiska punkten, men det är intressant att fundera över hur den svenska valmanskåren skulle ställa sig till en sådan situation (en belgisk situation) där det inte går att bilda regering.

Något liknande har vi aldrig varit med om. Det är sådant vi förknippar med bananrepubliker, och inte det en gång trygga välfungerande Sverige med saltsjöbadsavtal och ekan på Harpsund. Skulle väljarna lägga skulden på SD? Lena Sundström kanske, men ingen annan. Ett parti som har halva folket med sig på sin invandringspolitik och inte ställer några krav i övrigt som endera blocket inte kan acceptera kommer inte att utses till syndabock. Däremot tror jag det politiska etablissemanget i övrigt skulle slaktas i opinionen. Strömhopp till SD från alla håll och kanter.

För att fortsätta off-topic så är ju saken uppenbart så att nu kohandlas det inte längre mellan partierna - det negerhandlas. För varje procent SD vinner är respektive regeringsalternativ villigt att köpa röster från t.ex MP för priset av ett antal tiotusen extra "flyktingar" in i Sverige. Det faktum att det finns en nota att betala för den arbetande befolkningen är knappast en prioriterad fråga för politikerna.

Detta gäller dock givetvis bara inom en viss gräns, den stund SD blir för stora kommer det att vara billigare att köpa stöd från SD genom att minska invandringen istället. Den mycket kritiska frågan är var den gränsen går.

Korrekt analys och en ödets ironi värdig ett antikt drama att borgarnas irritation över Göran Perssons "vi sitter kvar!" [i minoritet och trots valförlust] nu återkommer inkarnerad som en hämndens gudinna. När man gräver en grop åt andra....

Nästa fråga blir om och när de [7-klövern] inser situationen ? I klartext: när kommer de att begripa den demokratiska parlamentarismens villkor? Före eller efter att väljarkåren begriper? Det står ju ett noll till väljarkåren vs 7-klövern när det gäller att förstå invandrarfrågan.

Och för att återknyta till mediakriget när kommer den tredje parten i dramat, jounalistkåren, att begripa.? Det ska bli spännande att se vilka som målar in sig i ett hörn.

Att driva situationen till nyval är ett nederlag för alla utom SD och skulle cementera det korrekta intrycket att det är SD mot 7-klövern. Frågan blir hur pigga V,FP och MP skulle vara att göra det ( de facto ingå i en ny 7-klöverallians) efter att t.ex. C och KD redan begått politiskt självmord i en åsiktsallians?

Att SD är det enda oppositionpartiet är inte enbart en parlamentarisk förhandlingsposition utan även sakpolitiskt i en mängd stora frågor såsom försvar, staten som kollektivt projekt vs staten som marknadsanpassad och avskalad byråkrati, utrikespolitik, EU m.m.

Hela nyvalssituationen måste undvikas genom att hålla dörren på glänt för ett SD-sammarbete och det blir kremlologi som kommer visa vilka partier som begriper att det är så. För alla partier utom s kan det nog inte ske med mindre än att partiledarna byts ut och det vore iofs det naturliga att göra inför ett nyval.

Kommer mediakriget nu att styras av två realiteter (1) regeringsbildning och (2) härdsmältan inom flyktingmottagningen? Antagligen. Tiden för projicera sina önskedrömmar eller farhågor på mångkulturen som en ännu ofärdig framtid är förbi. Verkligheten knackar på som en objuden gäst

Återigen mycket bra skrivet av Formgren, SMP.

Citat:
Men SD:s ökande opinionsstöd beror sannolikt på ekonomin, och de övriga partiernas agerande. Samtidigt som varselvågen rullar över Sverige förändras nämligen regeringens retorik om invandringen. Efter att i flera år ha sagt att invandring är nödvändigt för att klara den demografiska utmaningen – att det är invandrare som ska ordna tillväxt och bemanna äldreomsorgen – kom det plötsligt nya besked med höstbudgeten. Erik Ullenhag presenterade en rad satsningar som ska bryta invandrarnas utanförskap och få dem i jobb.



Men eftersom det värsta som kan hända en svensk politiker är att anklagas för att ”närma sig SD” talas det väldigt tyst om den reglerade invandringen. Trots att riksdagsmajoriteten vill ha reglerad invandring är det miljöpartister och Migro-företrädare som hörs i debatten. Väljare får intrycket att samtliga partier utom SD är för fri invandring, och när varslen duggar tätt, SFI-lärare kräver mer resurser för att lära somaliska anhöriginvandrare att läsa och skriva, och konflikten i Syrien får Migrationsverket att larma om kraftigt ökande flyktingströmmar – då tänker vissa väljare att det här har vi inte råd med.


http://www.smp.se/ledare/reglerad-in...sm(3496139).gm

Offtopic

Kanske fler än jag som, vid läsning av ovanstående citat, osökt kom att tänka på detta filmklipp

Ontopic:
Denna svd artikel visar på journalistens mentala låsning att varje artikel om SD måste vara avståndstagande. Annars skulle partiets utrensning i de egna lägren kunna ha setts som ett steg i den riktning som journalistisk kritik har pekat ut som en förbättring och därmed ha framställts som något positivt. Nu vändes istället perspektivet(*) för att kunna upprätthålla den kritiska attityden.

====
(*) omvända perspektivet: Från de utrensades synvinkel och att de lägre ned i hierarkin behandlas annorlunda/sämre än de högre upp i hierarkin