Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Just därför behövs hemvandringsbidrag. Win win eftersom somalierna kostar bra mycket mer per person en vanlig menait.

En miljon kronor för en somalisk familj i hemlandet är en förmögenhet. Jämför med Ruists konservativa beräkning om 4,1 Mkr för en menait från vaggan till graven.

Singapore tar inte emot så mycket invandrare. De har gästarbetare och folk med uppehållstillstånd. Att få medborgarskap ska vara mycket svårt. Slutar du jobba så åk hem.

Det gör att Singapore inte har så mycket problem med kriminalitet. Eftersom t.ex. narkotikabrott ger dödsstraff så har de utvecklat ett fiffigt system med västerländska expats. De meddelar föräldrarna om barnet begått narkotikabrott och ger den 24 timmar att lämna landet. Blir barnet kvar (vilket de aldrig blir av naturliga skäl) så inleds rättsskipning.

Smidigt, praktiskt och kinesiskt.

I Singapore finns det sedan gammalt en specialpolis med gurkha-soldater från Nepal. Används för vakttjänst och som antiterrorstyrka. Enormt strikta urvalskriterier. Exemplariskt uppträdande. Men det är först efter tre års tjänst som en gurkha får plocka över sin familj från Nepal och efter 15-20 års tjänstgöring måste alla ta sitt pick och pack och åka hem igen. Barn till soldater måste lämna landet innan de fyller 21. Vare sig de eller fruarna har rätt att söka jobb. Fatta hur fullständigt jävla omänskligt ett sådant system är med svenska ögon! Här förväntas man lipa så fort någon närbutiksinnehavare som livnär sig på att tvätta pengar och sälja smuggelcigg till minderåriga blir utvisad, och hans elva ungar som bott i Sverige i tre-fyra år anses rotade i landet, oförmögna att assimileras i sitt hemland igen. Nepaleserna då? Anser de sig utnyttjade? Tja, tiotusentals står i kö för de fåtal hundra platser som fylls varje år. Tolka det som du vill...

Det finns många sådana händelser i historien.

T ex muskot-resorna på 1600-talet. Europeerna hade upptäckt muskot på sina färder till Indien och dess omgivningar. Folk i Europa blev som galna i muskot, alltså kunde man tjäna mycket pengar på att hämta muskot. Trots att var tredje besättningsman dog på dessa resor, var trycket stort. Två av tre överlevde ju och det var tillräckligt för att ta risken. Benägenheten att bortse från risken och tro på den möjliga vinsten ingår i människans psyke, och den har förstås resulterat i att många viktiga upptäckter har gjorts, till priset av många döda.

Dagens migranter över Medelhavet har mycket mindre risk att dö än 1600-talets sjömän. Inte konstigt att de tar chansen.

Andra välbekanta händelser är guldruscher, t ex till Alaska och Kalifornien på 1800-talet, och samma sak i Australien. Till Alaska drog män som aldrig hade upplevt vinter, illa klädda och utan utrustning och mat. Hoppet var starkare än förståndet. Men en del hittade faktiskt guld.

Jo det skulle kunna vara en tanke. Men det krävs ändå rigorös gränskontroll för att se till att de inte kommer tillbaka när de fått bidraget. Blir ett oerhört stort maskineri att hålla igång. Fingeravtryck, ansiktsavtryck osv.

Sen kan man ju verkligen snacka pull-effekter om det visar sig att man får en miljon kronor för att vända i dörren på väg in till Sverige.

Och invandrare utan goda möjligheter att försörja sig mottas med automatvapen som sagt. Singepore tar emot ungefär NOLL flyktingar per år.

Sverige är ett av världens största flyktingläger för somalier. I Kenya finns det största - ett tältläger i öknen. 2016 började Kenya trycka på för återvandring. Vi borde göra det också. Skillnaden är att Kenya tjänar på lägret eftersom de får allt betalt och mer därtill av FN m.fl. I Kenya slipper de också våldtäkterna eftersom somalierna inte släpps in i samhället utan får leva isolerat. Dårhuset Sverige på andra sidan jorden fortsätter att ösa in somalier, vecka efter vecka.

Du missar några saker när det gäller illegaler. De 10 små negerpojkarna i Tensta har förvisso inte uppehållstillstånd, men det bisarra landet Sverige vill förstås tillfredsställa dem i alla fall. Det får inte vara förgäves, när de nu rest så långt. Kolla denna lista från siten migrationsinfo.se
Gratis sjukvård! Inte illa. Det fortsätter:
Mmmm, skola med anonymitet för de rättsvårdande myndigheterna. Men de vuxna då?
Rätt bra det också, särskilt om man beaktar att illegala invandrare och asylsökande till skillnad från alla andra bara betalar 50 kr i egenavgift för sjukvård och tandvård. Ja, 50 kr för att gå till tandläkaren. Inte 5000 som vi andra betalar.

Din bild av illegala invandrare är den bild de som bestämmer vill att du ska ha. Släpp den. Den är fel. Som du ser, har de i vissa fall förmåner som inga vanliga svenskar har. Lägg till att vissa kommuner betalar socialbidrag till illegaler, så blir det ännu mer uppenbart att vi kan göra det väldigt mycket mindre attraktivt att bo här, exempelvis genom att dra in alla rättigheter för den som inte får vara här. Visst, FN kommer att säga att det är taskigt gjort, men vad ska FN göra? Invadera Sverige? Om man dessutom beivrade bidragsbrott och felaktig bokföring (satte dit den som har kontrakt på och bostadsbidrag för lägenheten i Tensta) och gjorde insatser för att hitta och deportera svartarbetare (lätt!) och gav repressalier till den som anställt sådana (lätt!), vore det inte längre så kul att vara illegal invandrare i Sverige. Då tittar man efter alternativ.

Självklart löser inte detta problemet med alla de som kommit via den legala invandringen, men man får inte se problem överallt.

En journalist som nyligen har sagt upp sig från Newsweek ger en detaljerad beskrivning av krafterna som styr rapporteringen i internationella media. Centralt är Council on Foreign Relations (CFR) som räknat bland sina medlemmar de mest prominenta inom utrikespolitiken i Clintons, Buschs och Obamas administrationer, samt Jeffrey Epstein. Den nyfikne hittar många intressanta namn. CFR har alumni med redaktörsuppdrag i flera olika nyhetsbolag.

While all this was going on, and while I waited for a response from Laura, I started to have strong suspicions that something wasn’t quite right with Dimi, the so-called foreign affairs editor. For starters, he rarely did any foreign affairs editing. He rarely did any editing at all.

Newsweek has a system where reporters paste the relevant CMS link of draft articles ready to be edited into a “publishme” channel of the internal messaging system and editors make their way down the list, picking up stories that reporters had filed. Once they are looked over and published, editors dropped them in another channel called “published_stories” for all to see.

I made a habit of watching this list closely—it was useful to know what other reporters had filed in order to be able to link to their stories and also for ensuring articles were not repeated accidentally. In the two months I spent at Newsweek, I saw Dimi post in the “published_stories” channel only a handful of times. This is odd as most editors publish several stories a day. Instead, his most active contributions to the messaging system were with funny tweets or articles in the “general” thread. Sadly, I do not have physical evidence to support this, but the journalists I worked with will know this to be true.

The only times Dimi appeared to be involved is when a story had the potential to be controversial. He worked on my white phosphorus investigation, made the decision to not publish anything about the original Ilhan spy claims and rejected my attempts at publishing the OPCW leaks.

While working on that white phosphorus story, before I was fully aware of his background, he spoke to me of how he co-founded +972 Magazine—a liberal Israeli publication that started out by covering the 2008-2009 Gaza War. I glanced at his resume and was honored to be working with such an accomplished foreign affairs journalist. I had genuinely hoped to build a closer relationship to him.

That was why I was so bewildered when he flatly refused to publish the OPCW revelations. Surely any editor worth their salt would see this as big? Of course, I understood that the implications of such a piece would be substantial and not easy to report—it was the strongest evidence of lies about Syria to date—but surely most educated people could see this coming? Other evidence was growing by the day.

But no. As the earlier messages showed, there was no desire to report these revelations, regardless of how strong the evidence appeared to be. Dimi was simply happy to defer to Bellingcat—a clearly dubious organization as others have taken the time to address, such as here and here—instead of allowing journalists who are more than capable of doing their own research to do their job.

It was this realization that made me start to question Dimi. When I looked a little deeper, he was the missing piece.

Dimi worked at the European Council on Foreign Relations from 2013 and 2016—the sister organization to the more prevalent think-tank, the Council on Foreign Relations (CFR). Some may be asking why this matters, but the lobbying group—the largest and most powerful in the United States—is nicknamed “Wall Street’s think-tank” for a reason, as the book by Laurence H. Shoup with the same title explains.

To understand just how influential the body is, it is worth noting that 10 of George H. W. Bush’s top 11 foreign policymakers were members, as was the former president himself. Bill Clinton, also a member, hired 15 foreign policymakers with CFR membership from a total of 17. George W. Bush hired 14 CFR members as top foreign policymakers and Barack Obama had 12, with a further five working in domestic policy positions.

Its European sister act is also highly influential, as this graphic from its website about current members demonstrates.

[Bild som visar att europeiska CRF har bl a 19 statsschefer som medlemmar]

It is also worth noting that the CFR’s current chairman is David Rubenstein, co-founder and executive chairman of the Carlyle Group—the same Carlyle Group which previously described itself as the “leading private equity investor in the aerospace and the defense industries,” until it probably decided it was not a good look to boast about its war profiteering, though its investments in those industries remain.

It is the same Carlyle Group that hosted Osama bin Laden’s brother as the guest of honor for the group’s annual investor meeting in Washington D.C. the same day the Twin Towers fell. George H. W. Bush, an informal advisor to Carlyle, was also present.

Furthermore, one of the CFR’s most notorious exports was former Secretary of State Henry Kissinger—a man famously described by Christopher Hitchens as America’s greatest ever war criminal. His long list of crimes against humanity cannot be summarized quickly.

Jeffrey Epstein was also a member from 1995 to 2009 and in a PR push, the CFR recently announced its decision to donate $350,000 to help fight sexual trafficking victims, equivalent in amount to the donations received from him. It may be obvious to state, but the Epstein story is another that’s not being investigated adequately by the media.

For those wanting to learn more about the influence of the CFR over the years, there is more in this paper published in the political science journal Reviews in American History.

But what about the think tank’s influence on journalism?

I’m unaware if what I will report here is common knowledge to the rest of the industry, but what I discovered when researching this topic is unacceptable to me.

I learned that aside from a large number of prominent journalists holding membership, I discovered that the CFR offers fellowships for journalists to come work alongside its many State Department and Department of Defensive representatives. A list of historical fellows includes top reporters and editors from The New York Times, The Washington Post, The Wall Street Journal and CNN, among others—not forgetting journalists from Newsweek.

https://tareqhaddad.com/2019/12/14/l...-hand-account/

När Newsweek inte propagerar för ständiga krig mot Israels fiender i Mellanöstern eller för muslimsk invandring till Europa, eller centralamerikansk till USA, levererar de artiklar som kan informera oss om att ”Tanning salons could be targeting gay men... putting them at risk of cancer".

Jag pratade om ett hypotetiskt scenario där folk har put men inga bidrag. I de fallen är det ÄNDÅ bättre att bo 10 pers i Tensta och leva på atröjobb än att åka tillbaka till Kabul, Aleppo eller Mogadishu.

Att strypa alla bidrag och rättigheter hade kanske "skrämt iväg" 10-15% av alla invandrare, MAX!

Jenny Lindahl på dagens Arena skriver att "Vi befinner oss redan bortom ”the point of no return”, där kampen för såväl liberala som socialistiska värderingar har förlorat."
https://www.dagensarena.se/opinion/d...3T9azbzIrj7j90

Sverigedemokraterna är alltså bara del i en större konservativ-nationalistisk trend. Kristdemokraterna och Moderaterna vill nu ta plats i det nya och lägga fram sina visioner. Jennys stora insikt är förstås att "Sluta upp med bortförklaringarna, om att väljarna tycker något annat än vad de tycker. Släppa önsketänkandet om att det trots allt går ganska bra."

Under 70-talet till 90-talet skanderade vänstern att med högerpolitik så är vi tillbaks till 1800-talet och folk arbetar sig till döds. Sedan 2000-talet till idag har vänstern kört med att om vi talar fritt om invandringens konsekvenser så är vi tillbaks till 30-talet Nazityskland och koncentrationsläger kommer att att byggas. Det som hänt de senaste 20 åren är att folk i allt högre grad får information från andra kanaler än en vänsterliberal mainstreammedia. Genomgående har det handlat om att bryta förtrollningen eller genomskåda mytbildningarna. Resultatet har lett till en nationalkonservativ medvetenhet som inrymmer både liberala och socialistiska tankegods. Men fritt från HBTQ, identitetspolitik och Ayan Randskt tokliberalism. Det är detta Jenny missar.

Jag tänker att om Internet kammat sig och kommit tio år tidigare hade EU-omröstningen fallit annorlunda ut. Då hade också "oberoende" varit ett så starkt mem att mångkultur-propagandan inte hade kunnat få ett sånt understöd av "vi måste", och "allas lika värde". Och Sverige hade varit den relevanta politiska enheten, inte "Europa".

HBTQ-ordmagi som islamistskrämma har evidensbaserat visat sig verkningslöst.

Man får ändå ge Jonas Gardell och Pride-rörelsen att de verkligen ansträngt sig, ehuru omedvetet, för att få jihad-imanerna att resa hem till sina bajsländer. Att så stark narratologi-medicin, vars biverkningar på samhället i övrigt varit betydande, misslyckats borde stämma till eftertanke. Ordmagi är verkningslös homeopati. Money talks.