En kille förnedrings- och tortyrrånas av 10 personer i Göteborg. Avklädd till kalsongerna och ett öra avskuret.
Samtidigt kan man i
G-P läsa ännu en i raden av Alice T:s bekymrat narcissistiska texter om hennes historia med svensk invandringspolitik. Nu med fokus på händelserna i Malmö, där 15-årige Jafar med kriminellt sammanhang skjutits ihjäl och en jämnårig är svårt skadad, efter att det just sprängts en bil.
Citat:
Den 9 november 1989 såg vår återförenade familj muren falla på svensk tv. Tre dagar tidigare hade vi anlänt till Trelleborg efter flera dagars resa genom ett uppdelat Europa. I passet lyser DDR-stämpeln som en påminnelse om ett annat liv, i en annan tid. Väl i Sverige fick vi del av det som vi så länge hade saknat: frihet, trygghet, rörlighet… och oändligt med bananer. 1989 var hoppets år.
Kanske är det därför som jag i dag, 30 år senare, betraktar den svenska samhällsutvecklingen med så stor sorg.
Det Alice lyckas med konststycket att glömma är den Malmö-tjej som ligger i koma efter att utan förvarning ha överfallits samma natt, där hon satt och lyssnade på musik i väntan på en buss:
Citat:
När sprängdåden och skjutningarna blir fler ökar risken för att vanliga, skötsamma människor ska befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Så kan det inte gå till i en rättsstat.
Samma sorts G-P glömska som Adam Cwejman vanemässigt använder. Som när han skrev flera ledare om rädslan några judiska ungdomar måste känt vid ett brandattentat i Göteborg, samtidigt som en annan Malmö-tjej fick sitt underliv satt i brand efter att ha våldtagits, utan att ledarkommentar kändes påkallad.
Detta trick att belysa något och samtidigt lägga något annat i trivialiserad skugga, måste ses för vad det är: En aktiv, betydelsebärande handling. Narcissisten Alice manifesterar den genom det arketypiskt kvinnliga Instagram-beteendet att alltid vilja finnas med i förgrunden till allt som fångas på bild, utan annat substantiellt att förmedla än sig själv. Adam är tribalisten som monomant fixerar strålkastarbelysningen på huvudrollen i hans globalt hegemoniska berättelse. Sverige och svenskarna är kulissen i mörker.
Allt handlar om fokus och nivå. Om man talar om sprängningar och skjutningar som statistik, har man valt att förleda till en abstraktion som missat det väsentliga. Folkmord kan ske med machete, gängrelaterade våldsepidemier i europeisk urban kontext kan ske med primitiva stickvapen. Ett avskuret öra, ett bränd underliv eller ett krossat kranium är inte mindre allvarlig VERKLIGHET än den hypotetiska risken att hamna i korseld eller inom en sprängradie.
Men de svenska offren förblir för det mesta namnlösa silhuetter och personliga tragedier som inte platsar i berättelserna som berättas av någon som - inte bryr sig. Som inte representerar eller tar parti för andra än sig själva som individer eller ingrupp.
Så kan det inte fortsätta. Adams osynliggörande eller Alice självcentrerade
funderingar har ett bäst-före-datum. De kommer ställas till svars för sin hatiska partiskhet respektive sin självbespeglande viktlöshet. Den som inte talar om demografi och svensk folkrätt till identitet, trygghet och kontinuitet, är antingen medvetet fientlig eller tom och meningslös.
Svenskens
rätt till drömmen om Staffanstorp och
rätt till hatet mot dem som blockerar vägen dit. Det är vad som kränks av dem som förvillar med avledande trollerigester mot abstrakta nivåer av statistik eller personliga upplevelser.
Det är allvar nu, Alice. Stig ur bilden och rikta fokus mot den demografi som är orsaken till symptomen. Att som centralt placerad moderat inte kunna göra bättre än att skriva texter som fungerar som förebådande bakgrundsmusik till pågående samhällsutveckling, duger inte.
Pausad kvotflyktingmottagning. Avliberaliserad arbetskraftsinvandring. Initiativ för återvandring. Synliggörande av etniskt hat mot svenskar. Alla konkreta exempel på M-utspel som skulle gynna både parti och land. Och på sikt rädda ditt varumärke.