Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det intressanta är ändå att det framgår att adoption tidigt lanserades som en lösning på ett förmodat rasproblem, dvs "problemet" av ett homogent Sverige, som uppstod efter andra världskrigets enorma förlust för Europa. Det säger också sig självt med detta att den prekära situation vi befinner oss i idag är ett direkt resultat av segermakternas politik.

Jag saknar Fazers klassiska sötlakritsförpackningar mer. De var en ikon inom förpackningsestetik.

Som jag ser det har tråden ett inneboende problem vad gäller frågan om begrepp och terminologi. Klassiska termer som mångkultur och värdegrund har numera nästan utmönstrats ur det politiska och mediala språket. Vi får istället begrepp som absorbering att bearbeta och söka tolka.

Livet var enklare under mitten av detta decennium när begrepp som mångkultur, rasifierade kroppar och värdegrund svängdes som direkt dödande klubbor i den offentliga debatten. De vänsterliberala debattörerna har nu blivit mer kryptiskt beslöjade. Snart försvinner väl integrering också under höststädningen.

Och allt började med att de USA inriktade medierna tog till sig begreppet "The melting pot", smältdegel, från USA i allmänhet och New York i synnerhet på ett sin vana troget enögt sätt:

The melting pot is a monocultural metaphor for a heterogeneous society becoming more homogeneous, the different elements "melting together" with a common culture or vice versa, for a homogeneous society becoming more heterogeneous through the influx of foreign elements with different cultural backgrounds, possessing the potential to create disharmony within the previous culture. Historically, it is often used to describe the cultural integration of immigrants to the United States.
...
In terms of immigrants to the United States, the "melting pot" process has been equated with Americanization, that is, cultural assimilation and acculturation.

https://en.wikipedia.org/wiki/Melting_pot
De tog begreppet som en positiv förebild för mångkultur men de hade missuppfattat (medvetet?) som vanligt.

För de lite mer tekniskt intresserade kan det vara av intressant att påminna om att i en verklig smältdegel brukar slaggen separeras och kastas på en slagghög.

Kanske är det inte så dumt med smältdegel ändå? Men inte alls som det var tänkt av de som vurmade mest för uttrycket

BTW: https://sv.wikipedia.org/wiki/Israel_Zangwill
Givetvis en slump.

Jan Emanuel är ju en intressant karaktär som vi diskuterat och som nu har en egen tråd i forumdelen. Tydligen har han haft en viss närvaro i TV-studior och nu i en Expressen-intervju på den lyxbåt där han tydligen tagit mot Jimmie Åkesson flera gånger.

En uttalad vänsterpopulism på tillväxthormoner, med en uppenbart intelligent och intuitiv estradör och entreprenör. Beroende på ambitionsnivån hos detta "politiska djur" kan stora saker vänta.

Jag såg att Jan Emanuel är aktuell även som gäst hos Henrik Jönsson, så han verkar allt mer i ropet.
(har inte själv sett den videon dock)

CHAMPAGNE MED HENRIK SE0308: JAN EMANUEL

Att få silkesrepet ur partinomenklaturan

Ännu under mitten av 1900 talet så kunde en medlem av den sovjetiska partinomenklaturan få en enkel biljett till den skärgård som Solsjenitsyn beskrev. Här i Sverige så är metoderna att hantera dissidenter i nomenklaturan inte fullt så drastiska.



https://www.msn.com/sv-se/ekonomi/pr...cid=spartanntp

För henne ges inga styrelseuppdrag i rörelseanknutna skattefinansierade organisationer. Hon får söka sig ut på arbetsmarknaden och ta ett hederligt jobb. Jag misstänker att det kan ses som ett straff lika verkningsfullt som hotet om en förvisning till Sibirien för dagens medlemmar av partinomenklaturan.

Gå inte mot den identitära muslimvurmande delen av Rörelsen. Du kan tvingas ta ett hederligt jobb.

Under rubriken "det är okey när vi gör det" så påminner det om en rolig anekdot om den hatiska seden ett sminka blackface.

En judisk manusförfattare skev ett manus som handlade om en judisk grabb som sjöng förklädd. Det blev en film med en judisk huvudrollsinnehavare, som fick en judisk regissör och som backades upp av judiska finansiärer. Vilken var filmen kanske ni frågar. Svaret är "The Jazz Singer".

https://en.wikipedia.org/wiki/The_Jazz_Singer

På tal om urholkningen av den svenska skolan är det inte bara våra anrika universitetsstäder som håller på att gå samma väg som Malmö. Innehållet i det som en gång var ett av världens bästa och mest jämlika utbildningssystem har helt körts i botten.



https://www.expressen.se/ledare/ann-...universitetet/

Postmodernisterna och genusteoretikerna har haft fritt spelrum i svensk skola i över 30 år. Detta är resultatet. Vilka konkreta lösningar har hittills presenterats? Mer genus och mer flum. Alla som har läst humaniora eller samhällsvetenskap på universitetet vet att det kryllar av studenter som inte har något där att göra. Högre utbildning har blivit ett medel för politiker att gömma undan arbetslöshet och skapa samlingspunkter för folk som vill bli en del av Föreningssverige där man kan leva på skattepengar.

Ju fler oanställbara genusteoretiker Sverige utbildar desto större press skapas på politiker att kvotera in dessa personer i den offentliga förvaltningen där de kan driva på för att omstöpa ännu fler delar av den svenska byråkratin så den blir lika dysfunktionell som den svenska skolan. Det blir ett kretslopp av inkompetens som snurrar runt i systemet. Inga begåvade människor läser humaniora numera och eftersom dessa personer inte kan få jobb utanför den politiskt kontrollerade sfären hamnar såklart alla inkompetenta idioter inom skola, myndigheter, socialförvaltning osv. Hade svenska politiker haft större kontroll över näringslivet hade det suttit batikkärringar och genusteoretiker i varenda styrelse. Reslutatet hade blivit detsamma som för den svenska skolan. Lyckligtvis hann jag gå ut grundskolan innan det gamla gardet av lärare hade pensionerats; det är jag glad för idag.

Universitetens kollaps är mer kontroversiell än så. Universitet var ursprungligen institutioner för att skapa teologer och jurister - ledarna i det metafysiskt dualistiska och legalistiska samhälle som var Europa under medeltiden och den tidigmoderna perioden. Den universitetskris vi ser idag är i grunden bara ett uttryck för att det samhälle som skapade universiteten befinner sig i kris, eller redan är borta. Precis som devisen "konst för konstens egen skull" inte kan leda till något annat än uppblåst skräp kan inte universiteten leva vidare utan ett tydligt syfte och sammanhang.

De naturvetenskapliga ämnena blev till exempel universitetsämnen i samband med att industrisamhället växte fram. Naturvetenskap i all ära, men det har varken det fundamentalt maskulina tänkande som teologi och juridik har, eller någon egentlig koppling till universitetens ursprungliga funktion. När dessa ämnen ändå började ses som en självklar del av universitetsvärlden, kanske till och med dess viktigaste del, var det svårt att sätta stopp för den process som till sist gör universiteten till rena avstjälpningsplatser.

Ironiskt nog är det just genusteoretiker, queerkonsulter, mänskliga rättighetsexperter och liknande som idag fyller en funktion som liknar den ursprungliga. Det är de människorna som de som makten haver helst vill se på maktpositioner.

Sammanfattat: Vi lever inte i det samhälle som universiteten skapades för. Åtminstone sedan industrialiseringen har de en diffus funktion, och en inneboende rörelse mot mer och mer jämlikhet.

Per Brinkemo kåserar i en krönika om kappvändarna i kriget om mångkulturen:

Kappvändarlandet Sverige
Det är inget konstigt att byta åsikt. Men att först svartmåla personer av en annan uppfattning, och sedan plötsligt själv byta uppfattning utan att någonsin motivera det eller be om ursäkt, är djupt ohederligt
...
I åratal var en migrationspolitisk uppfattning ”den rätta”. Inte nog med att den var rätt; de som inte instämde hade inte bara fel utan var moraliskt lägre stående individer. För att förstärka den egna uppfattningen sågs sig många hugade att moralisera över den som inte höll med. Men i ett huj stod plötsligt tidigare försvarare av en viss migrationspolitik för den rakt motsatta ståndpunkten. Nu var den hållningen rätt.

Varför? Vad hände där emellan?

Hur kan man stå ut med sig själv när man ena dagen tycker en sak och moraliskt fördömer meningsmotståndare, och nästa dag håller med meningsmotståndarna utan att förklara varför skiftet ägt rum? Och hur kan de som hade den från början felaktiga uppfattningen fortsätta att anses vara onda när man själv nu intagit samma hållning?

https://timbro.se/smedjan/kappvandarlandet-sverige/

Brinkemo gör det klassiska felet att inte se att åsikter bara är medel i ett maktspel för dessa personer.
Han är kvar i det gamla tänket att politiker och journalister menar vad de säger.

Idag säger dessa grupper vad som behövs för att få eller bibehålla makten.
I det spelet är kappvändning något helt naturligt, ja närmast en nödvändighet för att utmanövrera motståndarna.

Det är till och med så illa idag att en ursäkt försvagar kappvändarens maktkamp. Då visar sig personen svag.

Men kappvändarna betalar priset av fallande förtroende för den representativa demokratin; ett tapp i förtroende som dock slår generellt. Så är ändå majoriteten politiker av samma kappvändande sort; förmodligen både som individer, men under alla omständigheter utåt, under partipiskan. Legitimitetsproblemet kan behöva stagas upp av en totalitär utveckling. Men har politikerklassen våldskapital nog för det? Är svenskarna tillräckligt kuvade och psykologiskt stympade för att resignerat underkasta sig sina 'folkvalda' plågoandar, eller deras importerade skyddslingar?