Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Nej, inte riktigt - för de typiska "globalistliberalerna" spelar ju inte Sverige som land eller svenska folket någon verklig roll. Figurer som Per Wirtén, Lisa Pelling, Mona Sahlin, Per Svensson eller Alice Bah är inte på något vis djupt investerade i Sverige som land och kultur, de ser världen från Bryssels eller New Yorks horisont, och det gäller också flertalet av deras fans. Jag skulle snarare säga att det handlar om att sofisteriet och oförmågan till verkliga, realistiska analyser på något slags makroplan har tagit över inom mycket av vår mediala och politiska elit. Och naturligtvis att det ofta lönar sig i karriären att hålla på EU och dess byråkrati.

“How convenient it is to be a reasonable creature. Since it enables one to find or make reasons for everything one has a mind to do.” (Benjamin Franklin)

Sofism och narratologi handlar primärt om att bedra sig själv, endast som en bieffekt att bedra andra. Och då mest för att få bekräftande feedback.

Bäst bekräftande feedback får man av likasinnade, där man kan tvätta varandras ryggar. Personer som inte uppskattar sofism och storytelling uppfattas därför som hot mot självbilden som man mobbar ut. Så får vi ett negativt urval inom de högsta politiska kasten, inklusive media.

Att den styrande eliten har ett intresse av att ljuga, spinna eller annars undanhålla sanningen för den resterande befolkningen är en sak. Egenintresse är en av anledningarna. Mearsheimer tar upp flera. Men vad jag undrar över är vilka djupare mekanismer som kan vara i spel som gör att befolkningen accepterar lögnerna.

En viktig orsak tror jag är att det är jobbigt att ifrågasätta och vara besvärlig, följderna på detta skulle också bli jobbigt, man skulle ju bli tvungen att ta ansvar för sina insikter med allt vad det innebär.

Dessutom krävs det tankekraft för att ifrågasätta och det är faktiskt mycket ansträngande att tänka vilket Patrik Engellau gjorde mig uppmärksam på i någon krönika.

Det är enklare att bara förutsätta att makthavarna vet vad de gör och koncentrera sig på dataspel, sport och shopping.

Sofister har den argumentationsfördelen, att de kan göra argument godtyckligt enkla, medan den som ifrågasätter är bunden av Einsteins ord om att "Allting skall göras så enkelt som möjligt, men inte enklare".

Sedan handlar det förstås också om kraftsamling, den som vill ifrågasätta är alltid ensam, medan självbedragande sofister alltid kan hitta likasinnade att konspirera med och gå på offensiven.

Slutligen har självbedragande sofister mer att förlora, nämligen sitt självt, medan ifrågasättare har lite att vinna. En variant av life-dinner principen.

Mycket bra föreläsning med Mearsheimer. Niall Ferguson lanserade ju begreppet "Cold War Two" för några månader sedan, men verkar som Mearsheimer var långt före på bollen.

Det finns två ytterligare videos från samma serie event. Den första videon rör nominellt Australien men går bortom detta och utvecklar en del av tankarna i första föreläsningen ovan. Den andra är en debatt med Hugh White.

https://www.youtube.com/watch?v=YsFwKzYI5_4
https://www.youtube.com/watch?v=oRlt1vbnXhQ

Genom Youtubes algoritmer hittade jag denna föreläsning med geopolitiska analytikern Peter Zeihan, som går hand i hand med vad Mearsheimer säger, med mer datafokus:

https://youtu.be/sfyrURHpUcM

Detta är material som alla borde titta på.

Tja, det enda Mearsheimer säger är att USA försöker göra världen till sin avbild. Det vill säga att alla länder skall bli liberala demokratier och adoptera västerländsk hedonistisk liberal kultur. Mearsheimer är själv liberal och säger att han är för detta i USA men att han inte är för detta i övriga världen. För honom (och han säger detta öppet) spelar det ingen roll om Ryssland är en demokrati eller semidemokrati. Vilket det naturligtvis inte gör och det har Mearsheimer såklart rätt i. Enligt Mearsheimer så påbörjades detta 1991 – efter murens fall. Det var då den här ”demokratispridningen” började. Det stämmer dock inte.

Den påbörjades av Woodrow Wilson efter att han valdes till President 1913. Han drev igenom det som hette League of Nations (LN), en föregångare till FN som existerade från 1920 till 1946. Detta fick han också nobelpriset för. Det liberala demokratiprojektet från 1920 till 1945 gick i princip inte överdrivet bra och många länder lämnade LN. Kriget mot Tyskland och axelmakterna motiverades faktiskt med ”demokratispridning”. Tyskland och Japan var mordiska diktaturer och därför skulle de bort. Efter 1945 så följde Kalla Kriget (fram till 1991) och USA och västerländska länder gjorde ett stort antal ”undantag” i demokratispridningen. CIA:s Operation Condor (1968-1989) i Latinamerika tog inte någon som helst hänsyn till demokrati och en ansenlig mängd latinamerikanska länder hade högerinriktade militärdiktaturer som USA gav sitt stöd till.

Problemet med Mearsheimer är att han är väldigt bunden till den klassiska realistiska teorin (som härstammar från Machiavelli). Han tar inte hänsyn till stater kanske inte alls agerar i egenintresse eller att du har globala eliter som sätter agendan. Jag tror en del bottnar i att han fick så mycket smörj för boken ”The Israeli Lobby” att han tystnat men av det jag läst av honom finns det som sagt en medvetenhet om att externa intressen styr världspolitiken. Den idag mer populära ”konstruktivistiska” synen inom internationella relationer tar dock hänsyn till dem typen av aktörer.

Det som sker just nu är att USA, Kanada och västra EU tappar mot övriga världen. Som jag har skrivit tidigare går Asien och östra Europa kraftigt framåt. De investerar i infrastruktur, industrier och produktiva jobb. Deras policy är en kombination av mjuk konservatism och nationalistisk ekonomisk politik. Detta är alltså ingenting om de har ”hittat på själva” utan de agerar precis på det sättet som länder som USA, Storbritannien, Spanien, Portugal, Tyskland osv. har agerat historiskt. Hos oss? Tja,

Notera också denna rätt spännande modell

https://edition.cnn.com/interactive/...ica/index.html

Kombinera nu detta med massinvandring, outsourcing, post-marxistisk lagstiftning, slöseri av skattemedel, privatiseringar som syftar till att göra företag rika på skattebetalarna bekostnad, massutbildning, ineffektiva myndigheter, ökad brottslighet, ensamhet, psykisk ohälsa, underanställningar, kulturell och etnisk konflikt osv. USA, Kanada och västra EU blir allt mer instabilt medan övriga världen (med undantag) blir allt mer socialt, ekonomiskt och politiskt stabilt. Det har inte bara blivit så här. Tittar du på den interaktiva kartan ovan från CNN ser du hur snabbt det har gått. Vi talar om en period på 30 år. Skälet till varför jag skriver så mycket om social ojämlikhet beror på att sådant alltid leder till konflikter. Om den franska aristokratin hade brytt sig om den växande fattigdomen från 1750-talet och framåt hade antagligen aldrig den franska revolutionen ägt rum.

Marie Antoinette fattade först 1793 när hon blev av med huvudet att solkungarna hade svinat ganska duktigt. Från 1825 till 1925 emigrerade drygt två miljoner svenskar från Sverige till USA, Kanada och kolonierna. Det fanns ingen som helst förståelse från aristokratin sida förrän Socialdemokraterna tills 1920 då Hjalmar Branting valdes till statsminister i Sverige. Det ryska kungahuset såg ingenting fram tills revolutionen 1917. Under Weimarrepubliken ”svinade” (i brist på bättre ord) borgerligheten och socialisterna duktigt. Konsekvensen blev att folket röstade fram Hitler.

Italien ägnade sig socialister, liberaler och aristokratin åt att köra Italien i botten från 1862 och framåt. Så i oktober 1922 tröttnade folket och väljer Benito Mussolini. Du ser det här gång på gång genom historien – en ignorant elit som sedan förlorar allt. Tiden 1945 till 1975 var 30 år av otrolig stabilitet i västvärlden. I princip ständig tillväxt och rätt små sociala klyftor. Människor åt ur politikernas händer. De införde feminism, mångkulturalism, förgrunden till HBTQ och allt möjligt under den här perioden. Få sade någonting eftersom alla fick det bättre. Skulle du bry dig om du sitter och du är svetsare på Ford i Detroit, har två bilar, söt hemmafru, tre barn, villa, sommarhus och motsvarande $100,000 om året? Nej, du skulle inte bry dig nämnvärt. Det är först nu som amerikanerna röstade på någon som Donald Trump.

Som sagt, jag tror att ekonomi kommer vara drivande för förändring.

Nu tycker jag personligen inte att en etnoautistisk enfrågekurd som slentrianmässigt bekänner sig till kommunism har i Sveriges lagstiftande församling att göra. Amineh Kakabaveh har, som bekant, högljutt och ensidigt stridit mot det rent importerade problemet hedersförtryck så till den grad att hon blivit utesluten ur Vänsterpartiet som av allt att döma inte delar Kakabavehs prioriteringar eller partidemokratiska metodval. Hursomhelst har Malcom Kyeyune skrivit en ganska intressant debattartikel delvis utifrån Kakabavehincidenten.

Den antirasistiska vänstern har, menar Kyeyune, gått bort sig i postkolonialismen och tappat den klassanalytiska kompassen. Dagens vänster inbillar sig att klassklyftan bara finns i Sverige, eller i varje fall endast i det vita väst.

Postkolonialismen är snabb att avfärda västerländska anspråk på universell moral, eller idén om att det skulle finnas en lösning eller ett historiskt spår för utvecklingen. Varför ska egentligen britterna komma till Indien och läxa upp de boende där om hur de ska leva och vad som är moraliskt och inte moraliskt? Det visar sig dock att problemet med denna ideologi – i alla fall som den kommit att användas här i väst – är att den går att använda för att dölja en hel del orättvisor och ojämlikheter genom att hävda att detta helt enkelt är ”vårt” sätt att leva på. Som den slovenske filosofen Slavoj Žižek en gång påpekade; när en indisk brahmin säger att kastsamhället var en del av den indiska kulturen och att det är västerländsk chauvinistisk kolonialism att hävda att dess avskaffande var bra, så är det enormt talande för vilka intressen brahminen har, inte nödvändigtvis vilka intressen ”den indiska kulturen” har. Skulle särskilt många kastlösa känna sig manade att säga samma sak? Troligen inte!

Vi behöver dock inte gräva ner oss allt för mycket i teoretiska frågor. Det är dock värt att hålla frågan ovan i minnet, eftersom den svenska vänstern sedan länge varit uppbyggd kring ”representanter”. Människor med invandrarbakgrund inom vänstern görs till – eller gör sig själva till – representanter för extremt breda grupper; de representerar ”muslimer”, ”rasifierade kvinnor”, ”afrosvenskar”, eller rätt och slätt så talar de helt enkelt bara för ”invandrare”. Detta är mycket finurligt, men det leder samtidigt till avsevärda problem. Egentligen går det inte ens att ”representera” gruppen iranier på ett särskilt ärligt sätt, eftersom Iran – likt de flesta samhällen – präglas av enorma skillnader i värderingar och intressen mellan den välutbildade eliten i de rikare städerna och det fattiga folket på landsbygden. I vänstern retuscheras däremot dessa skillnader bort. Alla förstår att det är omöjligt för någon att ”representera svenskarna”, givet de avgrundslika skillnaderna i klass och intressen som återfinns i Sverige. Men samtidigt kan en välbärgad övre-medelklassiranier inom vänstern inte bara tala för iranier – sekulära, religiösa, fattiga, rika, stadsbor, bönder – utan för hela kategorin ”invandrare” som sådan!

Kakabaveh, menar Kyeyune, hotar vänstern genom att inte komma från den besuttna medelklass vilken annars utgör rekryteringsbas för nomenklaturan med tolkningsföreträde. Hennes enfrågeaktivism i egen sak hotar även den offerhierarkiska enhetsfront vänstern visar upp där vita människor entydigt utmålas som den enda fienden. Komma och gapa om islamistiskt förtryck av sina egna möts av ett oomkullrunkeligt NJET.

I en miljö där vi – lite tillspetsat, förvisso – kan säga att det är antalet tjänstefolk familjen haft i hemlandet, snarare än antalet gerillastrider man deltagit i, som definierar många av den svenska vänsterns exilintellektuella, blir detta i sig en källa till friktion och konflikter. Men än viktigare är att uppdraget som representant bara fungerar så länge illusionen om enhet på kulturell eller etnisk grund går att upprätthålla gentemot svenskarna.
[...]
Vänstern är inte för hedersförtryck. Den är däremot för att kunna göra politisk karriär på representantskap, och den svämmar dessutom fullständigt över av människor med bakgrund i medelklass eller övre medelklass i sina hemländer, men som i Sverige får en andra chans att gestalta sig som söner och döttrar av folket. För att detta ska fungera måste ”folket” retuscheras ända tills de enorma motsättningarna och konflikterna – etniska, kulturella, ekonomiska, könsmässiga – försvinner, för annars är det helt enkelt omöjligt för en medelklassiranier att tala för en fattig nordafrikan utan att bli utskrattad.

Amineh Kakabaveh tillhör fel sorts klass, och hon har länge saboterat för de intressen som varit starka inom vänstern.
[...]
Den som stirrar sig blind på vänsterns yta – vad den säger om sig själv, vilka grupper den hävdar att den slåss för – riskerar alltid att famla i blindo.

Går man däremot under ytan och undersöker vänsterns motsättningar och relation till klass på riktigt slutar behandlingen av Kakabaveh att vara ett mysterium.

https://www.svd.se/kakabaveh-tillhor...s-for-vanstern

Den obsoleta rödvinsvänstern med sina vanvettsutopiska projekt för egen vinning är nu helt infiltrerad av bortskämda medelklassblattar som strider för sin rätt till samma status i det nya hemlandet som de hade i det gamla. Den största skillnaden är väl att svenskarna ska utgöra det nya underdåniga tjänstefolket åt de ståndshögfärdiga nysvenskarna av Somar al Nahers och Ali Esbatis sort som anser sig närmast adlade genom sin osvenska rasifieringsstatus.

Tack för länkarna. Visst är han spännande. Annars tycker jag detta är talande för hur lobbying går till i USA och utomlands. I början av 2018 tänkte Island förbjuda omskärelse av pojkar. En icke-fråga kan jag tycka men Island är fyllt av progressiva som är emot alla kulturyttringar som stärker identitet bortom liberalismen. ADL skickade därför ett hotbrev till Island. Det är ett direkt förtäckt hot och ett löjligt hot eftersom ingen bryr sig om en icke-fråga som omskärelse. I synnerhet inte om det förbjuds på Island. Abe Foxman råkade säga i den israeliska dokumentären "Defamation" att det mest av deras hot är lösplugg.

Island hade naturligtvis inte alls fått någon skit om förbjöd omskärelse av barn. Faktum är att de har ett femtiotal judar på hela ön (inte 250 som ADL och L. Chabad hittat på och som det felaktigt står på Wikipedia) och de är alla ingifta med islänningar. Faktum är att judarna (de flesta amerikaner) är fly förbannade för att ADL och judiska organisationer lägger sig i privata angelägenheter på en ö som ingen jävel bryr sig om. Judarna på Island vill bli lämnade i fred och de vill definitivt inte att ett gäng amerikanska judar bestämmer över deras liv eller hur de uppfostrar sina ungar. Hur som helst. Här kommer ett utdrag från ADL:s brev till Island.


Själv är jag inte förvånad att isländska politiker är så svaga. Det kom press från annat håll (de fick med sig de "kristna" och muslimer på ön och i utlandet) men det är inget som en mediokert svag politiker hade klarat av att hantera. Den dominerande liberala vänstern förstör landets kultur samtidigt som de släpper in allt fler människor av rent progressiva skäl. Det går rätt bra ekonomiskt. Det går faktiskt mycket bra men klyftorna växer fort. Det brukar bli så när vänsterliberaler, feminister, gröna och socialister styr. Islänningarna kan faktiskt inte skylla på judar, muslimer, minoriteter eller USA. Ett land som de av någon underlig anledning avskyr. Att förstöra sitt land klarar islänningarna av alldeles själva. De behöver då rakt inte någon hjälp av ADL så jag förstår inte ens varför ADL hörde av sig.

Idag utgör migrant populationen drygt 15-20 procent varav de flesta kommer från västerlandet men det spelar mindre roll eftersom Islänningarna är en rätt partikulär etnicitet och det är knappast så att alla de polacker de släpper in kommer "assimileras" eftersom de nu är för många för att en naturlig assimilation skall uppstå. Det kommer påverka Island på samma sätt som det påverkade UK. Island har precis som Sverige gränserna på vid gavel. Som det ser ut nu handlar det primärt om asiater från Thailand, Kina, Indien, Vietnam, Filippinerna och romer och muslimer från Rumänen och Bosnien utöver människor från USA, Kanada och övriga EU. Eftersom Island har en så liten befolkning kommer migrant populationen inom 25 år utgöra en nära majoritet.

Själv tycker jag inte ett dugg synd om islänningarna. Du får den politik du förtjänar. Faktum är att migration och antagligen den kommande finanskrisen kommer att göra islänningen mycket gott. Migranter från östra Europa, Asien och arabvärlden tenderar att ta med sig värderingar som faktiskt är goda och precis om i Sverige hoppas jag att liberalerna på Island inte lyckas assimilera invandrarna överhuvudtaget - och deras värderingar får mer genomslag i debatten.

Den brutala sanningen är att kulturer som inte försvarar sig själva kommer att försvinna. Fråganär vad värdet ligger i att bevara en liten destruktiv vänsterliberal kultur på en ö i norra Atlanten. Ja, faktum är att den är så värdelös så att isländska män måste importera fruar från Asien. Detta har jag inte något problem med eftersom jag är för den typ av invandring. Hur som helst säger det rätt mycket om hur illa det är på ön. Jag välkomnar konservatism även om den kommer från fjärran land.


Tittar du på vart V får sina röster är det just i invandrarförorter. Det samma gäller socialdemokraterna. Alla socialistiska partier får idag en växande andel väljare från invandrare. Jag skulle gissa på att de viktigaste väljarna för V är studenter, urban medelklass, kvinnor med högskoleutbildning i offentlig förvaltning och invandrare från tredje världen. Så här ser det också ut i SAP. Miljöpartiet har rätt få invandrare i sina led. Det jag tycker är rätt intressant är hur få invandrare som representeras av partierna. Så fort någon invandrare får inflytande och säger något som de inte gillar får de sparken. Jag undrar hur länge alla invandrare kommer tolerera det här. Den första generationen kanske mest är glada för att få bo i Botkyrka och inte Mogadishu men nästa generation? De kommer bli någon form av somaliskt slav proletariat åt rika vita människor.

Vad den här iranska tanten som V sparkade ut ville var att köra en hård socialistisk politik där alla minoriteter skall förvandlas till sekulära kommunister som hon själv. Själv tycker jag att det bara är bra att vänstern ägnar sig åt identitetspolitik. Till slut måste de släppa upp invandrare som de inte kan använda som marionetter och direkt uttrycka sina åsikter. I Manchester i UK är invandrarna från tredje världen så pass många att de kan börja bestämma policy och de vill inte ha HBTQ orienterad sexundervisning i skolorna. Först började muslimerna och sedan fick de med sig katolsk filippinare, afrikanska evangeliska kristna, ultra-ortodoxa judar, hinduer och buddister. Liberal media började såklart skrika att de var extremister men det var vanliga invandrare som inte tycker det är lämpligt att ”cross dressers” läser böcker för deras barn. Faktum är att invandring har många positiva aspekter. Om jag skall vara helt ärlig. Antonio Gramsci hade helt rätt västerländsk kultur domineras av liberalism och om invandrarna lyckas banka ur den ur oss så tycker jag att vi skall vara tacksamma för det.

Först var etablissemangets ståndpunkt att asylinvandring var väldigt lönsamt för Sverige. När detta motbevisats så var det istället humanitära skäl som gällde. Och när även detta ifrågasatts på goda grunder så kommer vi till invandringsargumentens förhoppningsvis sista bastion; nämligen att vi måste ta emot dem, annars riskerar de att bli terrorister.

Det var inte många år sedan vi skulle ha stor asylinvandring för att "rädda vår pensioner" och "skapa en superekonomi". Men nu ska vi tydligen ha det för att invandrarna ska bli mindre benägna att mörda oss. Ambitionsribban har sänkts till en ny bottennivå, lägre än så här går rimligen inte.

Pewdiepie backar tydligen i sin donation/tribut till ADL. Han hade inte efterforskat tillräckligt och viker sig nu för protesterna från sina fans.

Ett intressant fenomen som jag varit inne på, det här med fostrandet av opinionsbildarna underifrån. Det som började som en manifestation av socioekonomisk beskyddarverksamhet ("Trevlig Youtube-kanal du har här. Skulle vara väldigt synd om något hände med den..."), fortsatte med ett än större hot ("Vi skapade dig organiskt och kan knäcka dig organiskt!") och ett monumentalt fiasko för undertryckandet av narrativ om judisk tribalism. Om Pewdiepie så ville, hade han inte kunnat orkestrera ett mer "antisemitiskt" meme än detta.

Vi får se om fortsättning följer, men missförstå inte vad detta handlar om: Kulturellt våldskapital och motkapital i strid på det sätt som kommer prägla en fragmenterad, etnifierad västvärld, där gamla tabun och monopol kommer utmanas från flera håll.

Huvudregeln är att delta och lägga sin vikt på någon sida om balanspunkten, att inte vara Grön. Acceptera inte att din representant cuckar eller prutar å dina vägnar, utan svik, hota, utöva grupptryck. Företrädare som inte fruktar dig är inte att lita på och kommer vika sig för trycket från dina ovänner.

Argumentet att vi måste ta emot flera så att de inte blir terrorister och mördar oss kommer att återanvändas-recyclas till leda till leda av våra kära PK-media. Siffran kommer ständigt att höjas. Kan 30 miljoner vara för lite? Varför inte 60 miljoner nästa gång?