Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Den universella moralen klarar dock inte av mötet med en verklighet där alltför många både är i nöd och skulle kunna räddas.

Kant såg på människan som radikalt ond, med vilket han menade att hon är fullt förmögen att både inse det goda och samtidigt göra det onda. Han delade upp försvaret för onda handlingar i tre kategorier: 1) jag förmådde inte bättre, jag är för svag för att göra det goda, 2) det var inte så farligt, alla gör ju så här och 3) mitt handlande var medvetet och rätt, jag accepterar inte de där reglerna.

Den tredje versionen är den farligaste, när man gör det onda och hävdar att det är rätt. Det är också den mest lockande, för människor vill i allmänhet ha gott samvete, även om de inte förtjänar det. Det är här vi bör se samtidens riktning bort från den universella moralen.
Om kravet att respektera rättigheter, kravet att göra gott för att vara en god människa, inte gäller alla och överallt så kan man ju strunta i det när det passar och ändå vara god!

Ett annat sätt är att att slå tillbaka upplysningstanken om allas lika mänsklighet. Om man delar upp människor i grupper och presenterar dessa som essentiellt olika blir det lättare att sedan ge rättigheter bara till vissa. Den grunden finns hos både den så kallade etnopluralismen med sin tanke att människor från olika kulturer inte kan leva tillsammans (i Sverige primärt företrädd av Alternativ för Sverige) och i mildare former av essentialism där kulturer ses som statiska och ömsesidigt uteslutande. Här flyter den högerradikala agendan märkligt ihop med delar av vänsterns identitetspolitik.

Det ligger en tragisk ironi i att den universella moralen bryter samman just när världen på riktigt kopplas samman.

Konceptet om mänskliga rättigheter fungerar uppenbarligen bara så länge de inte egentligen skulle kunna gälla alla. Att arbeta mot hederskultur i Sverige är självklart, eftersom hedersvåld är absolut ont, men att ge flyktingstatus åt alla kvinnor i Afrika och Mellanöstern som utsätts för hederskultur vore vansinne. Hedersvåld är alltså bara absolut ont för den som redan bor i Sverige.

Kanske finns det ingen annan väg att gå. Kanske skulle våra stater bryta samman om vi agerade enligt den moral som vi hävdar oss ha. Och är det någonting historien lärt oss så är det att det bara är staten och dess våldsmonopol som kan säkra människors rättigheter. Om det är sant så önskar jag dock att vi stod ut med att erkänna det, och i stället för att försöka definiera om moralen nöjde oss med Kants första ursäktsmodell: Vi gör fel för att vi är för svaga för att göra rätt. Vi förmår helt enkelt inte bättre.

Den universella moralen klarar dock inte av mötet med en verklighet där alltför många både är i nöd och skulle kunna räddas.

Kant såg på människan som radikalt ond, med vilket han menade att hon är fullt förmögen att både inse det goda och samtidigt göra det onda. Han delade upp försvaret för onda handlingar i tre kategorier: 1) jag förmådde inte bättre, jag är för svag för att göra det goda, 2) det var inte så farligt, alla gör ju så här och 3) mitt handlande var medvetet och rätt, jag accepterar inte de där reglerna.

Den tredje versionen är den farligaste, när man gör det onda och hävdar att det är rätt. Det är också den mest lockande, för människor vill i allmänhet ha gott samvete, även om de inte förtjänar det. Det är här vi bör se samtidens riktning bort från den universella moralen.
Om kravet att respektera rättigheter, kravet att göra gott för att vara en god människa, inte gäller alla och överallt så kan man ju strunta i det när det passar och ändå vara god!

Ett annat sätt är att att slå tillbaka upplysningstanken om allas lika mänsklighet. Om man delar upp människor i grupper och presenterar dessa som essentiellt olika blir det lättare att sedan ge rättigheter bara till vissa. Den grunden finns hos både den så kallade etnopluralismen med sin tanke att människor från olika kulturer inte kan leva tillsammans (i Sverige primärt företrädd av Alternativ för Sverige) och i mildare former av essentialism där kulturer ses som statiska och ömsesidigt uteslutande. Här flyter den högerradikala agendan märkligt ihop med delar av vänsterns identitetspolitik.

Det ligger en tragisk ironi i att den universella moralen bryter samman just när världen på riktigt kopplas samman.

Konceptet om mänskliga rättigheter fungerar uppenbarligen bara så länge de inte egentligen skulle kunna gälla alla. Att arbeta mot hederskultur i Sverige är självklart, eftersom hedersvåld är absolut ont, men att ge flyktingstatus åt alla kvinnor i Afrika och Mellanöstern som utsätts för hederskultur vore vansinne. Hedersvåld är alltså bara absolut ont för den som redan bor i Sverige.

Kanske finns det ingen annan väg att gå. Kanske skulle våra stater bryta samman om vi agerade enligt den moral som vi hävdar oss ha. Och är det någonting historien lärt oss så är det att det bara är staten och dess våldsmonopol som kan säkra människors rättigheter. Om det är sant så önskar jag dock att vi stod ut med att erkänna det, och i stället för att försöka definiera om moralen nöjde oss med Kants första ursäktsmodell: Vi gör fel för att vi är för svaga för att göra rätt. Vi förmår helt enkelt inte bättre.

”Den svenska kronan är nu den lägst värderade valutan bland alla OECD-länder”

”Om vi fortsätter att bedriva den här valutapolitiken riskerar vi att rea ut svenska tillgångar”, säger Robert Bergqvist, chefsekonom på SEB, till Di.”

”Det ser ut som att Riksbanken vill att kronan ska vara låg.”

”(S-I)=(G-T)+(X-M)
Uttrycket (I) säger att - vid en given nivå på produktion och sysselsättning - det privata finansiella sparandet (S-I) måste vara lika med summan av den offentliga sektorns finansiella underskott (G-T) och bytesbalansens saldo (X-M), Ett privat finansiellt sparande på 170 miljarder kronor måste alltså motsvaras av antingen ett budgetunderskott på 170 miljarder eller ett bytesbalansöverskott på 170 miljarder (eller någon kombination av dessa två).”
Tson Söderström