År 1953 höll Olof Palme, då ordförande i Sveriges förenade studentkårer, ett viktigt tal i Lund där han drog upp riktlinjerna för den roll som >>världssamvete<< som skulle komma att prägla Sverige under hans tid som statsminister från 1969 och framåt. I sitt tal presenterade Palme gottgörelse genom handling som ett alternativ till den smärtsamma självrannsakan och skuld som många svenskar kände över Sveriges restriktiva flyktingpolitik och stöd till Nazityskland under kriget. Genom humanitärt bistånd, stöd till demokratirörelser och aktiv flyktinghjälp skulle Sverige kunna återupprätta sin moraliska heder. ( Norman, En alldeles svensk historia s. 131)Frågan är vilka de "många svenskar" var som kände skuld över förbrytelser den vanlige svensken inte kände till, begångna av makthavare som valt att inte informera medborgarna om vad som hände, med mediernas goda minne. Svenska makthavare rusade sedan åstad för att skaffa positioner som moralmäklare inom de överstatliga globalisminstitutioner som stod till buds. Svensken vare sig - i vanlig ordning - informerades eller tillfrågades om det hela. Plötsligt stod svensken inför fullbordat faktum, han var intecknad i det moraliska stormaktsspelet och PK blev den enda vägens politik. I den utredning som föregick riksdagsbeslutet 1975 där det fastslogs att Sverige skulle bli multikulturalistiskt framgick att det saknades folklig opinion för invandring till Sverige men vid detta laget hade etablissemanget redan frikopplat sig så till den grad att det med självklarhet avfärdade svensken som besittandes falskt medvetande, dvs allmogen var inte tillräckligt upplyst.
Det politiska ledarskapet hade fattat sitt beslut och nu måste konsensus kring det konstrueras på svenskt vis.Ja, vilken invandrare skulle inte välja den svenska modellen? Väldigt många, skulle det visa sig, valde att inte integrera sig i annat än välfärdsstatens förmånssystem. Inte heller detta monumentala misslyckande med mångkulturen har man informerat svensken om, annat än under galgen, och i detta mörkläggningsarbete har de regimlojala medierna ju med den äran fullföljt sitt självpåtagna värv.
År 1980 betonade Centerpartiets Karin Andersson, dåvarande invandrarminister, vikten av att utbilda svenska folket i invandringens fördelar:>>Det är oerhört viktigt att man fäster större vikt vid att verkligen göra klart för befolkningen att invandringen är positiv för Sverige. Vi måste tala om invandrarnas positiva betydelse i landet, hur bra de är som arbetskraft, hur de berikar vår kultur
[...]
Man tycktes förutsätta att invandrarna, när de väl utvecklats tillräckligt, skulle vilja anamma den modernare och mer progressiva svenska kulturen. (Norman s. 133 - 134)
Alla medier tycks ha samma inställning, eftersträva samma konsensus, uttrycka samma slogans, alltid, tycks det, följa samma svängningar i partilinjen. De ger intrycket av att finnas till, inte för att ifrågasätta makten, utan för att undvika att den offentliga sinnesfriden störs, inte för att kritisera utan för att indoktrinera ett bestämt perspektiv.(Norman s. 148)Årtionden innan beslutet togs om att Sverige skulle bli mångkulturellt hade medierna klivit in i sin mästrande roll som (S)maktens lakejer. Grindvakter över hela linjen. Ingen jävel släpptes över bron, särskilt inte ut från maktens boningar med någon information till nytta för allmänheten. I detta klimat blomstrade av någon anledning ägarfamiljer som Bonniers och Wallenbergs medan andra försvann under strukturomvandlingens tryck. Svenska medborgare behövde inte nödvändigtvis få veta vad som hände. Menigheten skulle vara nöjd med förmånen att få bo modernt i Sovjetinspirerade bostadskomplex och med förmånen att komma åt att mobba "överhetens" barn i enhetsskolan, på samma sätt som invandrarungar idag åtnjuter förmånen att få bo i Sovjetkomplexen och få trakassera svenneungar. Allt medan mediemegafonerna förmedlar att (nästan) allt är fint i mångkulturen och de politiska makthavarna (utan att ifrågasättas) påstår att läget är under kontroll. Bara vi blir bättre på integration så ...
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106