Citat:
Ursprungligen postat av
TheLucky
Och där dog Boström som debattör för mångkultur. Att avfärda medias 20-åriga agendadrivande journalistik mot en majoritet av folklig frustration på nätet sker inte ostraffat. Tokfan kan inte skriva om texten.
Egentligen är Boströms text en i raden av flera liberala debattörer som svängt sedan nyår. Heberlein har gett upp och beklagar sig för att hon har stöd av rasister. Expressens ledarredaktion har av och till sänt samma signaler. Fler lär följa.
Jag tror du gör en orättvis tolkning av Boström. Han efterlyser väl bara att ”riktiga” frågor ska belysas av media?
Han skriver ju ”
De ämnen som tidigare dominerade: Invandring, integration och kriminalitet är på riktigt.”, något jag tolkar som en marxistisk (och möjligen även en Webersk) analys: att det folkliga missnöjet är ett helt förväntat svar (en förväntad antites) på det tämligen konkreta mediala, kulturella och politiska kriget mot svenskarna.
Detta låter naturligtvis som en truism för oss djupt omoraliska individer som skriver här i
nätets pissränna, men det är ju ett -om än något senkommet- radikalt brott med det narrativ som i viss mån fortfarande förfäktas av maktens mest hängivna lakejer: att det inte finns någon orsak till det missnöje, att det folkliga missnöjet existerar helt oberoende av svensk politik, och att
dess enda orsak är en tilltagande elakhet bland populasen.
För att nämna ett tämligen färskt exempel: så sent som den 17 mars i år, publicerade Aftonbladet denna tragiskt lyteskomiska artikel av Henrik Arnstad:
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/...1fsOqxFiX_08Zc
Titeln säger väl egentligen allt: det handlar om hat. 30-talets judehat=2020-talets ”flyktinghat”.
Arnstad visar återigen upp sitt väl inarbetade varumärke:
ambitionen att vägra förstå sin samtid.
Hans tolkning är helt frikopplad från det tidiga 2000-talets Sveriges materiella förutsättningar och han är helt blind för det allmänmänskliga behovet av att få känna sig hemma i en kulturell och historisk kontext.
Nu representerar väl iofs Arnstad en ytterlighet, men förvånansvärt många tar honom faktiskt fortfarande på allvar, och det är väl denna metafysiska ondska-godhetsdikotomi som Boström går i polemik mot.